Långhelgen börjar närma sig sitt slut. Den blev inte alls så solig och somrig som Kristi Himmelsfärd brukar vara. Jag tror att saker och ting skulle bli åtminstone lite lättare om solen kom tillbaka.
Fredagskvällen, det vill säga mammas kalas, blev bitvis ganska trevlig. Ja, förutom att minst fem släktingar frågade när de skulle få träffa "pojkvännen" - blink, blink, menande leende, knuff i sidan. Jag var lite sugen på att antingen säga: "Pojkvännen? Flickvännen, om jag får be." eller att på tok för ingående börja förklara mitt trassliga relationsliv. Jag tror dock inte att någon hade fattat piken i alla fall. Så jag log gåtfullt och svamlade lite och lät dem fatta att jag inte lever i celibat, men att de inte heller behöver hålla andan i väntan på någon bröllopsinbjudan. De är som repiga skivor när det gäller att sniffa reda på min status. Man får dock betänka att de själva (eller deras barn, beroende på om det var kusin eller faster/fasters man som frågade) har varit gifta sedan de var ungefär 25. Vi lever i skilda världar. I deras ögon är jag fastlimmad på glasberget. (I mina ögon är jag fri.)
Jag kom tillbaka till Malmö igår kväll, efter en av förseningar utdragen tågresa som inte gjorde någon människa glad. Jag blev tvungen att åka Intercitytåg, eftersom X2000 inte hade några avgångar igår. Sätena i de tågen måste vara gjorda för folk som är max 160 centimeter långa. Jag fick sitta som hade jag en eldgaffel i ryggen, med benen invikta under sätet för att inte sitta i knät på kvinnan som satt mitt emot mig. Mycket oavslappnat. I need my space.
Malmö kändes vansinnigt tomt när jag kom fram. Inget att hoppas på, inget att se fram emot; bara minnen att hålla fast vid. Känslan av maj har försvunnit och ersatts av totalt vakuum.
Idag? Samma.
söndag, maj 28, 2006
Men jag har bara regn hos mig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Totalt vacuum. Det är nästan så att jag önskar mig det, då får man iaf lite lugn. Lugnet kom över mig som en omvänd storm i onsdags. Det var stort, förunderligt och lätt förgånget. Nu är jag tillbaks i mitt vanliga olugn.
Det lyser inte så mycket, men här och var finns det ficklampor med dåliga batterier. T ex hade mina elever skrivit att jag äger med stora röda bokstäver på tavlan idag och på morgonen hade jag inte bara glömt bort koden till kopieringsmaskinen, utan även inbillat mig en ny kod, jag stod och tryckte och svor vid kopiatorn och förstod ingenting... Fel kod. En minut innan hade jag tryckt rätt kod som jag kunnat utantill i nu nästan 9 månader. Det känns som ett mysterium hur den försvann ur min hjärna så snabbt. Ett befriande mysterium, jag kanske inte är helt institutionaliserad ändå.... Våren lyser ju lite också, även om den retas med. Och du och dina texter. Lyser alltså. LOVE! /S
mitt vakuum är helt olugnt; tänk ett tyst, ihållande skrik (visualisera: skriet.)
du äger! vad fint av dina elever, mycket insiktsfullt av dem. (jag har även hört "äger" i formen "fan, vad ägigt." roligt.)
tack för dina ord och för ditt kort som kom på precis rätt dag (läkarbesök, obehag, ihållande regn.) love you too..
Skicka en kommentar