Torsdag med en twist

Vid halv fem i eftermiddags var jag så färdig att jag bara satt på en stol i klassrummet och stirrade framför mig. Inte för att jag hade arbetat för hårt, nej då. Jag hade tänkt för hårt bara. Min kollegas dotter kom in i klassrummet, tittade på mig och sa: "Hur är det med dig Maggan, du ser...." Hon fann inte orden. Jag fick hålla hennes bebis och han sprattlade runt i mitt knä som han brukar och jag kom på mig själv med att knappt vara medveten om att jag höll honom. Detta skrämde mig lite, så jag gick raka vägen till Pressbyrån och köpte lösgodis samt till Espresso House och köpte sött isté och scones med marmelad. Det enda jag kunde lita till just då var en sockerchock.

Det funkade ganska bra, jag kände snart den där artificiella känslan av energi i kroppen. Jag gick tillbaka till skolan, sa det jag skulle säga på föräldramötet utan att stamma eller veckla in mig i komplicerade resonemang och vid klockan åtta var det klart. Då skulle jag raka vägen hem till en kompis och äta sushi och kolla på schlagerkvalet. Jag kunde egentligen inte bry mig mindre, men det kändes som en trevlig grej att göra. God sushi, kass musik, övertrött på gränsen till skelande Maggie. Tog följe med A hem och hon var så bra att prata med om det som är jobbigt nu. Vid midnatt steg jag innanför min dörr och såg i ögonvrån att det låg ett kuvert på golvet. Tänkte "räkning" och gick in för att dricka lite vatten. Efter en stund fick jag syn på brevet igen och plockade upp det lite förstrött. Upptäckte att det var från Lunds universitet, Institutionen för Kulturvetenskaper, Biblioteks- och informationsvetenskap. Innan jag hann tänka att jag inte vågade öppna brevet slet jag upp det och kikade ned i kuvertet. Tog försiktigt upp brevet, beredd på det värsta. Det räckte att läsa de första meningarna:

Av de som deltog i det skriftliga testet kallar vi nu 80 till intervju. Du är alltså en av dessa.

Sedan hoppade jag omkring lite mitt i den ensamma natten. Snart kommer jag att få kräkkänslor inför intervjun och detta brev betyder just inget annat än att jag gått vidare till intervju. Det är en lång väg kvar. Mycket oro väntar. Men just nu, mitt i natten denna pissiga torsdag, ska jag tillåta mig att pusta ut för ett ögonblick.