Your capital letters keep me asking for more

Jag lyssnar på Phoenix nya för femte dagen i rad. Den har redan låst sig fast vid mig. Jag tycker nog, som hel skiva betraktat, att det är den bästa de gjort. Sedan är If I Ever Feel Better och Too Young fortfarande två av världens bästa låtar. Uppe på deras nivå befinner sig också spår fem på skivan, One Time Too Many. Redan första gången jag hörde den var det något som brände till. Kanske den vemodiga melodin med discokomp, kanske gitarrerna, kanske orden There it goes... Your tears again... As you walk away, så som Thomas Mars sjunger dem. Något är det som får den att kännas väldigt maj och väldigt jag, som jag är just nu (och ganska ofta annars också.) Med hjärtat i halsgropen, liksom.