På Karlskronaplan intet nytt

Jag var fortfarande ledsen när jag vaknade idag och gick motvilligt till jobbet med en klump i halsen. Ännu en sömnlös natt gjorde att mitt huvud kändes som om någon knackat sönder det med en yxa för att sedan limma ihop det lite slarvigt igen. Jag tror till och med att jag sluddrade när jag läste högt ur Det Blåser På Månen för klassen. Jag svär, ibland känns det nästan som ett skämt att jag ska stå framför eleverna och föreställa en vuxen människa när jag helst vill sitta på en stol och stirra rakt fram/lipa/kräkas. Jag hatar när jag inte ens kan släppa mina tankar under arbetstid; ibland kan arbetsdagen bli ett andrum när man mår dåligt, eftersom man inte riktigt har tid att fokusera på sig själv hela tiden. Inte nu, inte idag. Det räckte med att min kollega frågade hur det var fatt för att det skulle brista och jag började gråta mitt på skolgården. Jag berättade om stundande läkarbesök och mitt såriga hjärta och fick en kram. Det kändes genast lite, lite lättare, som om jag kunde andas igen.

Sedan var jag bara totalt tom tills jag satt i personalrummet och min kollega, som läste Metro, lite förstrött berättade att man skulle passa sig för att göra tummen upp i vissa länder eftersom det betyder "sitt på min penis." Sättet hon sa det på, mitt dystra humör och det absurda i betydelsen gjorde att jag drabbades av en enorm skrattattack. Varför skulle man just sitta på den? Finns det inte andra saker man skulle vilja att andra gör med den, om man nu vill indikera den typen av aktiviteter med sin tumme?

Jag tog mig igenom eftermiddagen med autopiloten påslagen och nu är det kväll igen. Det doftar syren i min lägenhet, för jag var ute och tjuvplockade några kvistar sent igår kväll. Det finns ingen bättre doft nu. Ikväll ska jag försöka att inte hoppas på det hopplösa. (Det där var en lögn.)

Klockan 22 går Vita Huset, L Word (nya avsnitt!) och Seinfeld på tv. Det måste vara längesen så många kvalitetsserier visats på en och samma gång.