Fru Skugge-syndromet

Sedan några år har en stor föräldravåg grasserat inom den svenska medievärlden. En hel generation journalister blev så fascinerade över att de fått barn att de inte längre kunde tänka på - eller producera journalistik om - något annat.

Läs resten här. Huvudet på spiken. Now what's cooler than being cool? Roger Wilson!

(Alltså, jag kollar ju och läser de där böckerna, men får ju ganska ofta en lite äcklig bismak i munnen. Tur att någon förklarade varför.)

Måndag:

Ville inte stiga upp, kallt, steg upp, buss till skolan, upptäckte att jag var piggare än jag trodde, föreläsning, kaffeautomaten sönder, oh no, en macka med ostkanter till "lunch", studiebesök på barnbibliotek, "ah jag vill nog jobba här", sprang till tåget, missade tåget, sprang till tåget på andra spåret, svettattack, skrattade åt min klasskompis pricksäkra imitation av en barnbibliotekarie (stämmer även in på förskollärare), tänkte att det är skönt att skratta så att man nästan kräks ibland, skrattade lite till, fick huvudvärk, kände mig helt av banan, handlade mat, kaffekaffekaffe, slumrade i soffan och hade ont i huvudet, oroade mig över min studiedisciplin, tänkte att mat nog skulle hjälpa mot huvudvärken, åt så mycket att jag nästan sprack.

Ligger som en krokodil på golvet

Maybe the dingo ate your baby

Och idag är jag nästan sjukligt fascinerad av de här bilderna. Jag är inte den som blir alldeles "oh!" och "ah!" över bebisar i allmänhet, men baby Suri är mycket söt. Det är något med blicken. Sedan ser hon ju ut som Katie Holmes. Och att Dawson-Joey har fått barn med Tom Cruise är fortfarande lätt övernaturligt. Hon och jag är lika gamla; alltså måste hon också ha suckat över honom när han var med i Top Gun och Days Of Thunder när vi var små. (Förtydligande: jag suckar inte över honom längre. Det gör hon, hoppas jag.)

Lyrik

Jag skrev ju att jag gillar att döpa saker; det har väl att göra med att en bra titel på en bok, film, låt eller skiva verkligen gör mig imponerad. Innehållet behöver inte alltid leva upp till namnet; namnet är på något sätt en konstart i sig. Jag samlar på smarta, tvetydiga, vackra och imponerande titlar. Här är några exempel på mina favoriter:

Hör Bara Hur Ditt Hjärta Bultar I Mig - namnet på Bodil Malmstens senaste bok. Så fyndigt och så oerhört intimt.

Where I End And You Begin - Radioheadlåt från Hail To The Thief. Intimt var det ja. Och tryggt. Jag känner varm andedräkt mot min kind när jag läser den titeln.

Evigheten Och En Dag - grekisk film (översättning av Mia Eoniotita Ke Mia Mera. Jag skriver det som om jag visste vad jag pratade om.) Evigheten är ju all tid - och så en dag till. I'm in awe.

Olyckligt Kär I Ingen Speciell - bok av Fredrik Virtanen. Där satte han huvudet på spiken när det gäller ett vanligt tillstånd.

På Spaning Efter Den Tid Som Flytt - romansvit av Marcel Proust (översättning av À La Recherche Du Temps Perdu.) Det är något väldigt vemodigt med att minnas.

Lång Dags Färd Mot Natt - drama av Eugene O'Neill (översättning av Long Day's Journey Into Night.) Man fattar ju att det inte handlar om vilken dag som helst.

Middlesex - roman av Jeffrey Eugenides som handlar om en hermafrodit. Så smart.

Reinkarnerad Exakt Som Förut - bob hund-låt. Vilket öde.

Never Let Me Go - roman av Kazuo Ishiguro. Jag vet inte varför jag älskar den.

Hjärtat Jagar Allena - roman av Carson McCullers (översättning av The Heart Is A Lonely Hunter.) Allena är ett så vackert ord och så är det ju sant också.

Now what's cooler than being cool? Ice cold.

Den så kallade stormen bedarrar och den kändes väl mest som en sommarbris i jämförelse med Gudrun (jag tänker alltid Schyman och det är väl en ganska bra metafor, egentligen. Hon gjorde avtryck. Synd att smustiga affärer kom emellan.)

Det är fredag kväll och jag låter tankarna sväva fritt. Rätt skönt, egentligen. Jag har städat i min iPod och gjort en spellista för snabba promenader som jag kallar Het Puls. Löjligt, jag vet, men jag har druckit vin (äntligen!) och jag gillar att döpa saker. I listan ingår ganska mycket Justin Timberlake, Scissor Sisters, Gwen Stefani och en sjukt bra mix av Steady As She Goes med The Raconteurs och Promiscuous med Nelly Furtado feat. Timbaland. I'm ready for Pildammsparken.

Jag jobbade idag och det var lätt gjort. Vettiga ungar (varav en på allvar kallade mig Megan hela dagen, vilket var konstigt eftersom hon har vetat mitt namn i två år) och fredagsstämning. Saker jag kan. Sometimes you wanna go where everybody knows your name and they're always glad you came, helt enkelt. En (ex-)kollega jag gillar väldigt mycket sa till mig att jag såg så "stark" och "ny" ut och det gjorde mig först väldigt glad och sedan lite ledsen, eftersom det var mitt mål att bli just så i höst. Men jag känner det inte riktigt. Jag tycker om min utbildning och jag tycker mycket om flera i min klass, den nystarten behövde jag. Men jag är ju fortfarande jag. På gott och ont.

Men ikväll är det helt okej, för det finns ju bra musik och snart börjar Vita Huset, som krossade mitt hjärta i förra avsnittet då det kom fram att Toby hade förrått president Bartlet. Det gör ont att se gamla vänner splittras.

Känslorna

Det bästa med att (oftast) vara ledig på fredagarna är känslan av ro som infinner sig på torsdagseftermiddagen. Idag efter skolan gick jag och några klasskompisar och fikade och jag kände mig ganska avkopplad, tills mobilen ringde och det blev bestämt att jag skulle jobba imorgon. Känslan av ro dog bort ganska snabbt, men jag försöker framkalla dollartecken framför ögonen och gilla läget. Hej då vinet jag hade tänkt hälla i mig ikväll. Vi får ses en annan gång.

Annars känns det mest som att jag väntar in stormen. En del människor tycks vara förväntansfulla, men jag tänker på apokalypsstämningen i skogen hemma efter Gudrun och känner lite obehag.

Jag lyssnar på R.E.M. och Keane och annat storslaget. Det brukar bli så på hösten.

Mary-Louise

Ikväll är det dubbelavsnitt av Weeds, vilket betyder extra mycket:

















Jag älskar henne. Scenen i slutet av förra veckans avsnitt, när hon tittade på en hemmavideoinspelning av när hon och hennes nu döda man hade sex, var något av det finaste och mest rörande jag sett på tv på mycket länge. Hon satt där på golvet framför tv:n och skrattade alltmedan tårarna rann nedför hennes kinder. Man kunde riktigt känna hur hon försökte återuppleva allt hon såg, för att minnas och inse dels att det hänt, dels att det inte kommer att hända med honom igen. Längtan, saknad och frustration har väl sällan skildrats så verkligt och vackert. Och herregud, hennes ögon! Stora, mörka, ledsna.

1994 revisited

Kanske är det för att kvällarna har blivit mörka och dagarna korta som jag finner ett stort nöje i att titta på tv igen. Jag känner mig inte rastlös längre, som jag gjorde i våras och i somras, utan sitter bara där och hoppas att det ska komma fler program som jag vill se. De senaste veckornas hemmasittande och tentavakuum har fått mig att återigen fastna i en av de serier jag älskade när jag gick på högstadiet och gymnasiet: Ensamma Hemma (Party Of Five.) (Idag, när jag skulle till skolan igen, var jag ju därför tvungen att spela in dagens avsnitt, eftersom TV3 visar serien på den slackervänliga tiden 11.30.)

Det är inte klokt vilket tidsdokument den serien är! Allting andas 90-tal: grungemusiken i bakgrunden, Charlies obligatoriska skäggstubb och flanellskjorta, Julias korta klänningar och kängor, ja till och med ljuset, på något konstigt vis. Det är alltid lite lätt dimmigt och softat, inte alls så glossigt som i många serier idag.

Jag minns att jag ville vara som Julia. Hon verkade så cool och självständig. Vi hade samma frisyr (eller, vem hade inte långt hår och bena vid den tiden?), men jag fick aldrig till den där bågen hon hade i luggen. Hon blev tillsammans med Justin, som jag gillade så mycket för att han hade drömska ögon och påminde lite om Christian Slater. Jag var så avundsjuk på det där bohemiska caféet med udda second handmöbler som de brukade hänga på. Jag var väl överhuvudtaget avundsjuk på stadslivet. Min stora önskan var att få hänga på ett café varje dag efter skolan och bli stammis. I min lilla hemort fanns bara Göstas konditori och det var så långt ifrån rockcaféet i Ensamma Hemma man kunde komma. De enda stammisarna där var ett par gamla ungkarlar som väl inte hade något annat för sig. Och även om jag hade velat hänga där efter skolan hade det varit för besvärligt, för då skulle jag missa skolskjutsen hem till skogen och så hade jag varit tvungen att be mamma eller pappa att hämta mig vid en viss tid. Var fanns tjusningen i det, liksom? Jag föredrog att dagdrömma om sådana aktiviteter istället.

När jag nu tittar på serien 12 år senare slår det mig att jag bor ett par minuter från caféer, falafelställen, affärer och godis (en annan dröm när jag var liten: att bo vid en kiosk.) Det är inte klokt, egentligen. Fast jag är fortfarande inte stammis på något café.






















Fr v: Bailey (sportkille, lik Tom Cruise), Charlie (opålitlig womanizer som tvingas bli "pappa"), Owen (bebisbrodern), Claudia (vansinnigt irriterande och lillgammal), Julia (role model.)

Done and done

Med fyrkantiga ögon, öm rygg och uppgiven hållning förklarar jag nu min artikel om kulturpolitik som färdig. Jag vill helst inte se den mer; vi har redan känt varandra alldeles för länge. Synd bara att inte enbart min lärare, utan även två kursare ska kritisera den och att den sedan ska laddas upp i en databas så att hela klassen får tillgång till den. Jag skäms. Jag har lust att skriva "läs mina källor och dra dina egna slutsatser istället" på försättsbladet.

Jag tog en paus förut och gick hem till J och kollade på några gamla videoinspelningar som hon gjort på oss (och andra) för några år sedan. En av dem var filmad i min gamla lägenhet i januari 2003. Jag hade kort hår och var klädd i en midjekort luvtröja och grå manchesterstretchjeans. Jag gick omkring och berättade om olika saker i lägenheten. Det är så konstigt att se sitt förflutna på tv. Långt borta och nära på en och samma gång. Vår idé om en rolig lördagskväll var tydligen att, tillsammans med N, äta kladdkaka, ostbågar och kolla på Robinson. Kladdkaka hör för mig till en svunnen tid. Jag bakar aldrig någonting längre. Jag ids inte.

Nu lyssnar jag på:

Visst kan jag låta löjlig
men vad spelar nu det för roll?
Önskan är möjlig
om viljan är böjlig.

Låt oss åter så enas
allt det där gamla får vara glömt.
Om vi förgrenas
mitt hjärta förstenas.

bob hund - Kompromissen

Jag älskar allt med den låten; titeln, varje textrad, rimmet "förgrenas" - "förstenas", när Thomas Öbergs röst brister, känslan och den instrumentala orgien som bryter ut i slutet.

Sentimental fool

I går kväll tog jag steget ut ur min för tillfället ganska isolerade tillvaro eftersom det annars hade funnits risk för att jag skulle ha vuxit fast i min stol framför datorn. Jag hade en liten fest som kändes lyckad och fin och sedan drog vi alla till KB för att titta på Billie. Det var förtjusande, som vanligt.

Idag vaknade jag med lågt humör och bestämde mig för att kolla lite på Musikbyrån 10 år, som jag spelade in delar av igår. Programmet började med lite godbitar från musikåret 1996; Beck med rosiga kinder, Oasis, Suede, Thomas Öberg i för högt upphissade tantjeans. Jag blev alldeles gråtmild och konstig till mods över tiden som gått. Lite senare följde en Kent-genomgång. Som vanligt trodde jag att jag hade tröttnat på dem och som vanligt hade jag fel. Man fick bland annat se det klassiska klippet från en intervju där Sami Sirviö plötsligt börjar blöda näsblod och sitter och pratar som om ingenting hade hänt med en hel servett uppkörd i ena näsborren. Det var humor.

Pale Force

Ibland glömmer jag hur mycket jag älskar Conan O'Brien. I natt såg jag ett avsnitt för första gången på länge och då hade jag sådan tur att en annan favorit, komikern Jim Gaffigan ("He's so pale!") var gäst. Han och Conan är buddies och har tillsammans skapat en tecknad superhjälteserie som bygger på att Conan och Jim bekämpar brott med hjälp av sin blekhet. (Japp, de bländar skurkarna till döds.) Den är så briljant.

De olika avsnitten finns på NBC:s webbplats, men jag lyckas då inte få dem att spelas upp i min dator. Men YouTube kan man alltid lita på. Varsågod, humor.

Någon som inte är jag

Ny studiestrategi: jag tänker att jag är Carrie Bradshaw. Hur stressad och nere hon än är ser hon alltid ut att ha det så trevligt när hon sitter vid sin laptop och skriver. Hon brukar dricka en kopp kaffe samtidigt, eller äta en glass. Hon brukar dessutom ha på sig något för ändamålet helt opassande, typ en festtopp av glitter eller bh och kjol. Aldrig sitter hon och gråter och tänker att hon är den minst kompetenta människa som någonsin släppts in på The New York Star (eller i mitt fall, Lunds universitet.) Jag måste försöka vara mer som hon och mindre som mig själv.

Min version är såklart en fulversion av henne; hon skriver trots allt krönikor om sex och förhållanden i New York. Jag befinner mig på Möllan i Malmö och skriver om hur biblioteket ska förhålla sig till kulturpolitiken och marknadens behov. Jag sitter på en obekväm stol vid mitt köksbord, med dator, 1000 stenciler och fyra olika Worddokument öppna. Men, jag har gott kaffe och jag har kopplat datorn till stereon (redan!) och gillar att det inte är någon paus mellan låtarna i den uppdaterade versionen av iTunes. Förut hade jag på mig stövlar och minikjol (sedan smutsade jag ned kjolen och fick ta på mig byxor istället) och jag försöker tänka att den här artikeln bara är något jag slänger ihop lite lätt. Vi får se hur det går.



















Okej, ge mig den där visionen Carrie tycks se framför sig! Ge mig något!

Allt möjligt om vartannat

Jag har varit i skolan idag för första gången på en och en halv vecka. Igår var jag tveksam till om jag skulle fixa att gå dit, men jag chansade. Det var skönt att se mina klasskompisar igen. Jag missade en klassfest i fredags och kände först mig lite utanför när jag inte hängde med i post-festdiskussionerna. Sedan kom jag på att jag är vuxen och att jag redan hör hemma i ett sammanhang och att det kanske inte gör så mycket om jag inte kommer med i det nya direkt.

Dagens föreläsning var en frågestund inför den artikel om bibliotek och kulturpolitik vi ska skriva under veckan som kommer. Blotta tanken på den har varit som en gäll ton i huvudet på mig sedan vi fick uppgiften och jag kan inte säga att jag känner mig ett dugg muntrare efter idag, snarare tvärtom. Brukade det vara så här när jag skulle prestera något förra gången jag pluggade? Brukade jag känna mig så låst? Så inkompetent? Jag tror inte riktigt det. Det känns som att jag har mer att riskera nu. Jag är inte 19 år och kan inte lalla runt på lite olika institutioner för skojs skull. Jag måste ta mina poäng nu, annars kommer det aldrig att bli av. Dessutom har jag alltid varit duktig i skolan och hatar tanken på att misslyckas med en uppgift.

Efter skolan behövde jag konkret uppmuntran och gick rakt in i en skoaffär och köpte ett par stövlar jag tittat på länge. De är både heta, sköna och användbara, tycker jag. Allt kändes lite bättre för stunden. (Fast konsumtion som lyckopiller? Äh, skitsamma.) Jag är frusen, det kommer att vara kallt länge och jag hade råd just nu. (Dessutom hade min väldigt ekonomiska pappa sagt till mamma att jag verkligen borde köpa dem när hon beskrev dem för honom. Han gillar när man satsar på rejäla grejer. Jag gillar fortfarande när han godkänner mina köp.)

Nu sitter jag framför min restuppgift från förra veckan, igen. Jag tål knappt att se den längre, men den måste bli klar idag så att jag kan börja sitta framför artikeln istället.

För övrigt njuter jag kanske lite för mycket över att Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò har avgått. Mediabevakningen var ju äcklig som vanligt, men om man bortser från den känns det skönt att deras "vi gör som vi vill för att vi kan"-arrogans inte accepteras i längden.

-Jag måste vara svår att ersätta. Undrar om det inte är någon voodoo inblandad, säger Pagrotsky till TT.

Åh, Pagrotsky. I miss you.

Perspektiv

Idag var första dagen på 25 år som min pappa inte behövde stiga upp i gryningen för att mjölka korna. De två sista kossorna såldes till en man i grannbyn igår. Mamma firade pappa med frukost på sängen i morse och hon sa att han var ganska uppspelt.

I eftermiddags ringde hon igen och berättade att pappa låg på soffan. Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig för. Jag skulle antagligen ha reagerat precis likadant. Vad gör man med tid man inte tidigare haft? Den är inte alltid så lätt att omfamna.

Två filmer

Och lördagen fortsätter. Jag har umgåtts med mutanter och Mr. Darcy de senaste timmarna, så kvällen har varit bättre än dagen.

X-Men: The Last Stand och Stolthet Och Fördom - två filmer som inte har någonting gemensamt överhuvudtaget, förutom att de tillsammans räddade mig från att bli vansinnig ikväll. Why live in the world when you can live in your head?, som master Jarvis Cocker en gång uttryckte det. I mitt huvud är allt som i en film.

Jag gillade verkligen de båda första X-Men-filmerna och hade höga förväntningar på den tredje och avslutande filmen, mycket för att Claires jobbiga kille i Six Feet Under skulle ha vingar, för att det alltid är trevligt att se Ian McKellen och för att jag är förtjust i hjältar med superkrafter. Jag hade förväntat mig hjärtat i halsgropen och larger-than-life-scener i stil med slagen i Sagan Om Konungens Återkomst, men det hettade aldrig riktigt till, tycker jag. Det gick lite för snabbt att rädda världen och jag kom på mig själv med att fundera över vilken kraft jag skulle vilja ha om jag vore en mutant. Jag kan inte riktigt bestämma mig, men visst skulle det vara användbart att kunna byta utseende och identitet lika kvickt som Mystique. (Jag skulle dock inte vilja vara blå.)

Jag och mina kompisar var som så många andra helt besatta av tv-produktionen av Stolthet Och Fördom när den gick 1995. Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på förra årets filmversion med Keira Knightley som Elizabeth Bennet. Hon är inte den första jag associerar till när det gäller wit och intelligens, direkt. Men, förutom att hon plutade lite för mycket med munnen på vissa ställen, gjorde hon faktiskt väldigt bra ifrån sig som Lizzie. Jag är imponerad över hennes kloka ton i rösten och hennes självförtroende. Och Matthew Macfadyen, känd från grymma Spooks, som Mr. Darcy var alldeles förtjusande. Jag hade aldrig någon direkt hang-up på Colin Firth, för han var så lik min kompis mamma. Och så kändes han lite för gammal, trött och ofarlig. Matthew Macfadyen, däremot. En untouchable, precis som Mr. Darcy bör vara.

En jävla helg

Min fullständiga studieförstening har inte släppt på det mirakulösa sätt jag hade hoppats på. Jag sitter framför böckerna och datorn, läser och skriver och har ingen aning om vad det är jag ska komma fram till. Uppgiften handlar om kulturpolitik och är ju väldigt intressant, men inte hjälper det när det råder mental istid i hjärnan. Jag ser ingen ände på detta tillstånd. Jag hade hoppats att det skulle släppa, men jag blir alltmer tveksam. Det känns som att jag är i husarrest, instängd i min inte helt stabila kropp och fastspikad framför böckerna.

Mamma åkte hem tidigt i morse. (På bussen hade hon gott om tid att SMS:a: Hur i helsike kan du skriva sa fort har du tagit febern puss. Allt blir roligt utan skiljetecken och sammanhang.) Det känns lite läskigt att vara själv för första gången på fyra dagar, men det måste ju ske förr eller senare. Egentligen tycker jag ju om att vara själv; det är mitt normaltillstånd. Jag hatar att ingenting känns som det brukar. I morse var jag så arg på något jag inte kunde sätta fingret på att jag slängde tre tröjor, fyra par strumpbyxor, en fläkt och en lampa. Sedan sorterade jag ut en massa kassa böcker som jag inte vill se längre. Det hjälpte inte.

Frank: Like an animal. Because of her, I have to sit here like an animal!
Serenity now! Serenity now!

George: What is that?

Frank: The doctor gave me a relaxation cassette. When my blood pressure gets
too high, the man on the tape tells me to say, 'Serenity now!'

George: Are you supposed to yell it?

Frank: The man on the tape wasn't specific.

(ur ett av mina favoritSeinfeldavsnitt.)

Övernaturligt

Jag är nyopererad och mamma är här och tar hand om mig lite. Här är vi i morse, jag nyvaken och mamma nymornad framför badrumsspegeln.





















Allt känns ganska overkligt, som det brukar göra när man har gått igenom något man fasat för och sedan upptäcker att världen visst finns kvar därute. Det var ingen stor grej för mänskligheten, men det var en fasansfullt stor grej för mig. "Tänk nu på något vackert", sa sköterskan och lade sin hand på min arm medan narkossköterskan började pumpa in sömnmedel i kanylen på min hand. Jag mindes N:s råd om att tänka på något ovidkommande, typ Country House med Blur, och CC:s råd om att tänka på snygga killar (?!), men det enda jag kunde tänka var: "Hur i all världen ska jag kunna somna nu?", samtidigt som jag bara ville gråta för att sköterskorna var så snälla mot mig. Nu i efterhand är det ju tydligt att jag borde ha kombinerat de båda råden och tänkt på Damon Albarn.

Sötnos

Strax efter ett idag öppnade jag min kurslitteratur för första gången sedan...jag vet inte riktigt när. Nu har jag läst igenom uppgiften (kulturpolitik), förordet i en viktig bok och börjat skriva ned lite anteckingar på datorn. Genast blir jag distraherad av min vän Officeassistenten Gemet. Förr om åren brukade jag bli vansinnigt irriterad när han dök upp, men nu kan jag inte riktigt ta blicken ifrån honom. Han är ju inte så lite flirtig och retsam! Lägger huvudet på sned, knackar på rutan när jag skriver uppåt väggarna, höjer på ögonbrynen och tittar på mig med så skälmsk blick att jag nästan rodnar. Jag är tydligen så lättflirtad att det inte ens krävs en människa nu för tiden.








Oh, baby.

Vi gick ut

Shirley Lee i Spearmint sjöng för några år sedan:

I know nothing seems to excite you anymore
I know it feels like you've got nothing to look forward to
but it's okay, everybody feels like that sometimes
it's just a phase we're going through, that's all

Put your coat on
we're going out
put off your trip to America
we're going out
put off your trip to work or wherever
we're going out
hey! hey!

Jag följde hans råd och gick till Retro igår. Min kompis VK är på hembesök från sitt nya liv i Melbourne (där jag föreställer mig att hon lever ett Vårt Hemliga Liv-liv) och hon passade på att gästdj:a Klubb You Can't Hide Your Love Forever. Hon gjorde det med bravur och avslutade kvällen med Julie Christie! med redan nämnda Spearmint. Så fint. Cirkeln var sluten.





















VK - the lady in red.

Numb

Min mamma har lärt sig att SMS:a. Igår kom följande meddelande:

Hej nu kan jag smsa hör gärna av dej/mamma

Jag och mamma pratar hela tiden och kan ringa varandra för minsta lilla grej, men på meddelandet verkar det som att vi nästan aldrig pratar. "Hör gärna av dig." Innan jag hann svara ringde hon och bad mig att svara på SMS:et. (Hon har nog inte riktigt greppat att SMS används i stället för telefonsamtal.)

Idag kom följande:

Wet du vad jag har amnsdag idag puss mammy

Jag älskar min mamma.

Annars är jag i ett paralyserat tillstånd. Jag sover länge, vill inte stiga upp när jag väl vaknar och har inte öppnat kurslitteraturen fastän jag har så mycket att läsa och skriva att det nästan är löjligt. Jag har för mycket annat att tänka på. Det enda jag kan ta mig för är att hjälpa J att flytta några våningar upp i sitt hus. Jättefin lägenhet. Där kan jag plocka och diska och försöka slappna av för ett tag. Lyssna på Justin och Erlend och titta ut över takåsarna. En fristad. När jag kommer hem igen är det samma vakuum som förut.

Det är nu det börjar

Ny regering, ny kulturminister och jag saknar redan Leif Pagrotsky.

Jag tycker att delar av genusdebatten har spårat ur. Ta alla genuskurser på universiteten – jag tror inte att de gör de kvinnliga studenterna starkare, bara argare och ledsnare.

Cecilia Stegö-Chilò i Dagens Industri

Nix, Cecilia, jag blev inte det minsta ledsen. Bara mer klarsynt, mer allmänbildad och fruktansvärt mycket starkare. Och, hallå, de kvinnliga studenterna? Ännu en människa som tror att genusvetenskap bara studeras av och handlar om kvinnor - det handlar ju om alla!

En dag med ny regering och jag kokar redan.

Något annat än Metro

För några år sedan prenumererade jag på Bang och Ordfront för att jag ville ”hänga med.” Sedan började jag jobba och insåg efter ett tag att det var onödigt att betala några hundra om året för tidningar som ändå bara hamnade i en oläst hög bredvid sängen. Det är ju en av nackdelarna med att jobba; den fria tiden minskar. Man måste prioritera och jag valde vänner, tv och utgång framför tidningsläsande (och det ångrar jag inte.)

I fredags när jag gick förbi Kulturcentralen och såg nya numret av Bang i fönstret (skitsnygg ny layout, stenhård Grace Jones på omslaget) kände jag dock ett sug efter att hänga med och läsa något utmanande igen. Tidningen, med rubriken Under det chockrosa täcket, handlar den här gången om 80-talet och postmodernismen; ett begrepp som jag borde ha rätt bra kläm på efter studier i såväl genusvetenskap som litteraturvetenskap. Det har jag dock inte. Skulle någon be mig redogöra för postmodernismen (som N gjorde på telefon en lördagsnatt för ett par veckor sedan – ingen annan än N skulle någonsin få för sig att prata om postmodernismen en drucken natt. Saknad.) skulle jag mest svara: ”Ehm…” (Själv kunde han ju givetvis både redogöra, analysera och diskutera begreppet, trots rätt många öl innanför västen. Bara N. Orättvist.) Jag kommer mest att tänka på den gången vår genuslärare sa att vi i vår klass var ”så postmoderna” eftersom vi kunde ta upp såväl Judith Butler som ett avsnitt av Vänner i samma diskussion och fästa lika stor vikt vid båda. Jag gillar det. För mig är ju gränsen mellan verklighet och fiktion inte alltid relevant – man kan lära sig så mycket av båda.

Hur som helst. Jag ser fram emot att få lite ny input kring postmodernismen och allt annat. Hittills är jag mycket nöjd med tidningen. För första gången på länge kan jag läsa en hel artikel utan att flacka med blicken eller börja tänka på annat. På bussen häromdagen läste jag texten Mitt Livs Novell, en genomgång av 80-talet år för år, där Malin Ullgren väver ihop världshändelser med reflektioner över det som hände i hennes eget liv under de där åren. Det är så intressant att se hur beroende man är av andra människors åsikter om vad som är snyggt/fult, rätt/fel och bra/dåligt när man växer upp och hur man tar över och härmar människor runt omkring sig. Det är ju givetvis så man lär sig och uppfostras, men himmel vad riskabelt det är egentligen; det känns som att det kan gå precis hur som helst.

(1980) Jag börjar skolan. Jag är inte så förtjust i min fröken. Pappa föraktar hennes proggiga, praktiska flärdlöshet och säger att hon är ovanligt ful. Jag tittar på henne med hans blick och känner ett lätt övertag i konfliktsituationer.

(ur Mitt Livs Novell av Malin Ullgren)

Dreamteamjubileum

Idag vaknade jag av ett SMS där J förkunnade att det idag är nio år sedan vi träffades. Vilken tur att jag valde att läsa till lärare i stället för att läsa franska, som jag hade tänkt först. Annars hade vi förmodligen aldrig träffats. Vi hade gått omkring där i Växjö och levt våra liv utan att veta om varandras existens. Tanken är svindlande, verkligt skrämmande och helt otänkbar. Jag skulle vara halv utan henne.

















Vi som vi är nu (eller i alla fall för några veckor sedan.)

Oh no

Kvällens avsnitt av Gilmore Girls innehöll så jobbiga uppbrott, avsked och sorgligheter att jag helt tappade fattningen och missade att både Yo La Tengo och Sonic Youth (eller rättare sagt Kim Gordon, Thurston Moore och deras dotter Coco) gästspelade som stadstrubadurer. Det som fick mig helt av banan var något som psykologen som var gäst hos Richard och Emily sa till Lorelei: Some things are just never meant to be, no matter how much we wish they were. Skit också. Är det inte vansinnigt orättvist att man kan påverka så lite i världen? Att det ibland inte spelar någon roll hur mycket man vill något? Jag förstår inte hur det är tänkt att man ska kunna stå ut och gå vidare med den insikten.

Söndag

Idag sken solen in genom mitt titthål i ytterdörren och bildade en regnbågscirkel precis bredvid
Marlene Dietrichs snygga spiror. Strategiskt.

















I eftermiddags gick vi hem till F och överraskade henne med födelsedagsfika ett par månader i efterskott. Det var gott och trevligt.

Efter Bröllopet

Ikväll var jag på bio för första gången på över tre år. Är jag ett freak? Kanske det. Jag har svårt för situationer där jag kan känna mig instängd och biosalongen är ett ställe där just en sådan situation kan uppstå; mörker, trånga gångar, högt ljud som inte går att stänga ute, prasslande papper och folk som skulle bli irriterade om man plötsligt skulle behöva resa sig och gå. Ikväll gick det dock bra. Jag hade sällskap av J och med henne känner jag mig tryggare än jag gör med någon annan.

Vi såg Susanne Biers nya film, Efter Bröllopet. Den var väldigt jobbig och fantastiskt bra. Fotot var jättevackert och Mads Mikkelsen var vansinnigt attraktiv. Ja, och så är mitt begär efter det danska språket stillat för ett tag framöver.

Jag är mycket medveten om att detta är ett uttjatat ämne och om att jag inte är det minsta unik när jag säger det, men jag måste göra det ändå: jag klarar inte av de andra människorna i biosalongen. Det räcker med att folk andas på ett visst sätt för att jag ska bli irriterad. Givetvis ringde en mobiltelefon under filmen. Givetvis fnissade någon till på ett helt olämpligt ställe. En kvinna klämde till och med ur sig ett "Åhh..." med "Vad gulligt"-ton vid en känslig scen och jag hade lust att skicka henne långt bort. Hon var säkerligen en sådan människa som kan utbrista att hon "älskar barn" också. Sedan hann eftertexterna knappt ens börja rulla innan hälften av publiken var framme vid utgången. Det måste vara samma typ av människor som reser sig och går innan föreläsaren är klar i skolan. Visa lite respekt, för hela friden! Till sist är jag mycket känslig för att höra folks reaktioner efter filmen, eftersom jag tar all kritik personligt. (Det där är kanske mer mitt problem än deras, men ändå.)

Det är väl så att jag inte är riktigt gjord för att trivas på bio. Fast den här filmen var värd besöket. Se den.

Jag och J stannade till på McDonalds efteråt och jag drack kaffe och åt en magnifik chokladmuffin. Sedan gick vi hem genom den märkliga, ljumma natten och beundrade Malmö. Nu har jag någon sorts kombinerad koffein- och sockerchock så det blir till att aktivera sig ett tag till innan läggdags.


P.S. Ett förtydligande, med tanke på mitt utbrott här ovanför: själv är jag givetvis helt perfekt. Jag har till och med lärt mig att hålla andan i 120 minuter och kan bli osynlig om någon ber mig. D.S.)