I går kväll tog jag steget ut ur min för tillfället ganska isolerade tillvaro eftersom det annars hade funnits risk för att jag skulle ha vuxit fast i min stol framför datorn. Jag hade en liten fest som kändes lyckad och fin och sedan drog vi alla till KB för att titta på Billie. Det var förtjusande, som vanligt.
Idag vaknade jag med lågt humör och bestämde mig för att kolla lite på Musikbyrån 10 år, som jag spelade in delar av igår. Programmet började med lite godbitar från musikåret 1996; Beck med rosiga kinder, Oasis, Suede, Thomas Öberg i för högt upphissade tantjeans. Jag blev alldeles gråtmild och konstig till mods över tiden som gått. Lite senare följde en Kent-genomgång. Som vanligt trodde jag att jag hade tröttnat på dem och som vanligt hade jag fel. Man fick bland annat se det klassiska klippet från en intervju där Sami Sirviö plötsligt börjar blöda näsblod och sitter och pratar som om ingenting hade hänt med en hel servett uppkörd i ena näsborren. Det var humor.
lördag, oktober 21, 2006
Sentimental fool
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Har du medvetet tagit titeln på ditt inlägg från Lloyd Cole, eller är det bara slump? Galet bra låt iaf. Kommer på samlingsskivan! Tusen tack för igår. Jag hade väldigt roligt, även om det inte riktigt kändes värt det när jag vaknade i morse. Har burit piano och flyttat grejer i typ åtta timmar nu.
nej jag tänkte mer på mig själv när jag döpte detta inlägg...men nu känner jag ju att lloyd cole är menad för mig! mycket bra kväll igår ja, behövde det! men, okej bära piano idag hade tagit knäcken på mig. du är stålmannen.
Skicka en kommentar