1994 revisited

Kanske är det för att kvällarna har blivit mörka och dagarna korta som jag finner ett stort nöje i att titta på tv igen. Jag känner mig inte rastlös längre, som jag gjorde i våras och i somras, utan sitter bara där och hoppas att det ska komma fler program som jag vill se. De senaste veckornas hemmasittande och tentavakuum har fått mig att återigen fastna i en av de serier jag älskade när jag gick på högstadiet och gymnasiet: Ensamma Hemma (Party Of Five.) (Idag, när jag skulle till skolan igen, var jag ju därför tvungen att spela in dagens avsnitt, eftersom TV3 visar serien på den slackervänliga tiden 11.30.)

Det är inte klokt vilket tidsdokument den serien är! Allting andas 90-tal: grungemusiken i bakgrunden, Charlies obligatoriska skäggstubb och flanellskjorta, Julias korta klänningar och kängor, ja till och med ljuset, på något konstigt vis. Det är alltid lite lätt dimmigt och softat, inte alls så glossigt som i många serier idag.

Jag minns att jag ville vara som Julia. Hon verkade så cool och självständig. Vi hade samma frisyr (eller, vem hade inte långt hår och bena vid den tiden?), men jag fick aldrig till den där bågen hon hade i luggen. Hon blev tillsammans med Justin, som jag gillade så mycket för att han hade drömska ögon och påminde lite om Christian Slater. Jag var så avundsjuk på det där bohemiska caféet med udda second handmöbler som de brukade hänga på. Jag var väl överhuvudtaget avundsjuk på stadslivet. Min stora önskan var att få hänga på ett café varje dag efter skolan och bli stammis. I min lilla hemort fanns bara Göstas konditori och det var så långt ifrån rockcaféet i Ensamma Hemma man kunde komma. De enda stammisarna där var ett par gamla ungkarlar som väl inte hade något annat för sig. Och även om jag hade velat hänga där efter skolan hade det varit för besvärligt, för då skulle jag missa skolskjutsen hem till skogen och så hade jag varit tvungen att be mamma eller pappa att hämta mig vid en viss tid. Var fanns tjusningen i det, liksom? Jag föredrog att dagdrömma om sådana aktiviteter istället.

När jag nu tittar på serien 12 år senare slår det mig att jag bor ett par minuter från caféer, falafelställen, affärer och godis (en annan dröm när jag var liten: att bo vid en kiosk.) Det är inte klokt, egentligen. Fast jag är fortfarande inte stammis på något café.






















Fr v: Bailey (sportkille, lik Tom Cruise), Charlie (opålitlig womanizer som tvingas bli "pappa"), Owen (bebisbrodern), Claudia (vansinnigt irriterande och lillgammal), Julia (role model.)