En jävla helg

Min fullständiga studieförstening har inte släppt på det mirakulösa sätt jag hade hoppats på. Jag sitter framför böckerna och datorn, läser och skriver och har ingen aning om vad det är jag ska komma fram till. Uppgiften handlar om kulturpolitik och är ju väldigt intressant, men inte hjälper det när det råder mental istid i hjärnan. Jag ser ingen ände på detta tillstånd. Jag hade hoppats att det skulle släppa, men jag blir alltmer tveksam. Det känns som att jag är i husarrest, instängd i min inte helt stabila kropp och fastspikad framför böckerna.

Mamma åkte hem tidigt i morse. (På bussen hade hon gott om tid att SMS:a: Hur i helsike kan du skriva sa fort har du tagit febern puss. Allt blir roligt utan skiljetecken och sammanhang.) Det känns lite läskigt att vara själv för första gången på fyra dagar, men det måste ju ske förr eller senare. Egentligen tycker jag ju om att vara själv; det är mitt normaltillstånd. Jag hatar att ingenting känns som det brukar. I morse var jag så arg på något jag inte kunde sätta fingret på att jag slängde tre tröjor, fyra par strumpbyxor, en fläkt och en lampa. Sedan sorterade jag ut en massa kassa böcker som jag inte vill se längre. Det hjälpte inte.

Frank: Like an animal. Because of her, I have to sit here like an animal!
Serenity now! Serenity now!

George: What is that?

Frank: The doctor gave me a relaxation cassette. When my blood pressure gets
too high, the man on the tape tells me to say, 'Serenity now!'

George: Are you supposed to yell it?

Frank: The man on the tape wasn't specific.

(ur ett av mina favoritSeinfeldavsnitt.)