Något annat än Metro

För några år sedan prenumererade jag på Bang och Ordfront för att jag ville ”hänga med.” Sedan började jag jobba och insåg efter ett tag att det var onödigt att betala några hundra om året för tidningar som ändå bara hamnade i en oläst hög bredvid sängen. Det är ju en av nackdelarna med att jobba; den fria tiden minskar. Man måste prioritera och jag valde vänner, tv och utgång framför tidningsläsande (och det ångrar jag inte.)

I fredags när jag gick förbi Kulturcentralen och såg nya numret av Bang i fönstret (skitsnygg ny layout, stenhård Grace Jones på omslaget) kände jag dock ett sug efter att hänga med och läsa något utmanande igen. Tidningen, med rubriken Under det chockrosa täcket, handlar den här gången om 80-talet och postmodernismen; ett begrepp som jag borde ha rätt bra kläm på efter studier i såväl genusvetenskap som litteraturvetenskap. Det har jag dock inte. Skulle någon be mig redogöra för postmodernismen (som N gjorde på telefon en lördagsnatt för ett par veckor sedan – ingen annan än N skulle någonsin få för sig att prata om postmodernismen en drucken natt. Saknad.) skulle jag mest svara: ”Ehm…” (Själv kunde han ju givetvis både redogöra, analysera och diskutera begreppet, trots rätt många öl innanför västen. Bara N. Orättvist.) Jag kommer mest att tänka på den gången vår genuslärare sa att vi i vår klass var ”så postmoderna” eftersom vi kunde ta upp såväl Judith Butler som ett avsnitt av Vänner i samma diskussion och fästa lika stor vikt vid båda. Jag gillar det. För mig är ju gränsen mellan verklighet och fiktion inte alltid relevant – man kan lära sig så mycket av båda.

Hur som helst. Jag ser fram emot att få lite ny input kring postmodernismen och allt annat. Hittills är jag mycket nöjd med tidningen. För första gången på länge kan jag läsa en hel artikel utan att flacka med blicken eller börja tänka på annat. På bussen häromdagen läste jag texten Mitt Livs Novell, en genomgång av 80-talet år för år, där Malin Ullgren väver ihop världshändelser med reflektioner över det som hände i hennes eget liv under de där åren. Det är så intressant att se hur beroende man är av andra människors åsikter om vad som är snyggt/fult, rätt/fel och bra/dåligt när man växer upp och hur man tar över och härmar människor runt omkring sig. Det är ju givetvis så man lär sig och uppfostras, men himmel vad riskabelt det är egentligen; det känns som att det kan gå precis hur som helst.

(1980) Jag börjar skolan. Jag är inte så förtjust i min fröken. Pappa föraktar hennes proggiga, praktiska flärdlöshet och säger att hon är ovanligt ful. Jag tittar på henne med hans blick och känner ett lätt övertag i konfliktsituationer.

(ur Mitt Livs Novell av Malin Ullgren)