Pray for decent reruns

Trots att jag mått som ett trafikskadat djur halva veckan och bara med hjälp av all min samlade viljeansträngning lyckats släpa mig till jobbet hade jag fest igår. Jag var lite rädd att jag skulle kräkas, kollapsa eller börja gråta helt plötsligt, men det gick bra. Jag klarade det och mer än så; jag blev uppiggad av det. Det är oftast så när det gäller mig; så fort jag hamnar bland (bra) människor blir jag pratig och pigg. Jag är lite som ett husdjur på det viset - klappa mig, var glad och ge mig uppmärksamhet och jag blir uppspelt och viftar på svansen. Det är min superkraft - när andra behöver vila behöver jag (oftast) dansa.

Festen var lite som en symbol för världens litenhet. B, som jag träffade när vi pluggade genus ihop för snart fem år sedan, hade bjudit in D, som jag pluggade japanska med i Växjö strax innan jag flyttade till Malmö sommaren 2001. Hur kommer det sig att de känner varandra då? Jo, när B pluggade i Japan 2003/2004 skickade hon bilder på sitt umgänge och där kände jag igen D. Small world, eh? Igår samlades vi tre tillsammans med min J (Växjöstudent), B:s G (Malmöit) och D:s tre vänner som också är ex-Växjöstudenter som man sett på campus i alla år. Det var lite fantastiskt, faktiskt. Lite Paul Auster över det hela. Och vilka trevliga killar det var! Socialt kompetenta OCH med humor, det är stort. D frågade om jag lyssnade nåt på Whiskeytown nu, för jag hade tydligen tipsat honom om dem den sommaren. I förmiddags, trött och sliten, plockade jag fram Pneumonia. Jag hade glömt att en av världens mest uppgivna låtar finns på den skivan:

Sit around, dream away the place I’m from
Used to feel so much, now I just feel numb
I could go out tonight, but I ain’t sure what for
Call a friend or two I don’t know anymore

Sit and listen to the rain
Sit and listen to the rain

Gonna ride down to the river where it runs
Gonna watch TV and pray for decent reruns
Sit around and dream away what I’ve become
Used to feel so much, now I just feel dumb

Sit and listen to the rain
Sit and listen to the rain

I’ll never understand this emptiness
I’ll never really try and understand, I guess
I’ll never understand this emptiness
I’ll never really try and understand,Try and understand, I guess

Sit around, dream away the place I’m from
Used to feel so much, now I just feel dumb
Could go out tonight, but I ain’t sure what for
Call a friend or two I don’t know anymore

Jag älskar den givetvis och, med risk för att upprepa mig, jag kan verkligen relatera.

Nu dricker jag kaffe ur min Keep Breathing-kopp som jag fått av B. Det var den bästa uppmaningen jag kunde få. Som Håkan sjunger: vad skulle vi annars göra?