Tänk på vilodagen så att du helgar den

Söndag kväll, snart förvandlas jag till en arbetande pumpa igen. Jag försöker tänka att jag inte ska klaga så mycket nästa vecka. Samtidigt har klagandet automatiserats hos mig, nästan som om jag hade tics. Ge mig något som går att reta upp sig på och min mun öppnas innan jag hinner reagera själv. Jag avskyr egentligen när människor klagar hela tiden. Vår vikarie påstår att jag "gnäller med ett leende" och att det därför är helt okej. Jag hoppas att hon har rätt. Jag vill inte vara avskyvärd. Den dagen syrenerna slår ut ska jag vara återställd igen.

Idag har jag söndagsfikat två gånger. Först på Simrishamnsgatan (bästa mackan i stan: grillat grovt bröd med avocado, groddar och cheddar.) Sedan frös vi så förbaskat att vi förflyttade oss til Mys på St. Knut. (Varm nyponsoppa med mandelbiskvier.) Vi pratade film i allmänhet och åttiotalsfilm i synnerhet. B hade sett St. Elmo's Fire igår (den där Rob Lowe är bedårande som saxofonspelande heartbreaker) och jag kom att tänka på att Some Kind of Wonderful finns (den där den trumspelande pojkflickan är hemligt kär i sin bästa kompis, som i sin tur är kär i en s.k. snygg tjej.) Med den redan lite överanvända frasen "Jag ska köpa den/det när jag får min retroaktiva löneförhöjning" på tungan beställde jag båda filmerna på CDON när jag kom hem. Slängde in Fight Club också, eftersom den bara kostade 69 kronor och ju är med på min lista (scrolla ner.)

För övrigt saknar jag Gilmore Girls. Söndagarna är fattiga utan dem.