Påminnelse om vikten av att skriva

Min gamle chefredaktör från Sista Brefvet (kårtidning) i Växjö ringde precis. Han är en härlig person, en riktigt karaktär. Han brukar ringa ungefär en gång om året för att höra om jag "skriver något nu för tiden." "Tyvärr", brukar jag säga, och skämmas lite. När jag lämnade Växjö var det tänkt att jag skulle leta skrivuppdrag. Sedan tog heltidsarbetet över och min driftighet dog.

Sommaren innan jag stack från Växjö satt han och jag på redaktionen på Tufvan varje dag och spånade skrividéer. Han skulle precis ta över chefredaktörsposten och jag hade precis lämnat posten som kulturansvarig och kunde därmed komma med briljanta idéer för tidningens framtid, tyckte han. Jag vet inte hur briljant jag var, egentligen. Det jag minns mest är att jag mådde så dåligt just då och såg våra möten som ett sätt att fylla dagarna med något annat än mina egna tankar. Ja, och att jag körde kårbilen hela vägen till tryckeriet och tillbaka utan att kunna lägga i ettans växel. Jag har sällan varit så kallsvettig och säker på att jag skulle haverera mitt på motorvägen.

Det är bra att han ringer ibland och påminner mig om hur jag var då. Han berättade att han alltid läser mina gamla krönikor med nöje (overkligt - jag skrev nästan bara om Jarvis Cocker!)och det är precis den peppen jag behöver. Jag får inte glömma att jag behöver skriva. Så enkelt är det. Nu har jag ju den här bloggen och det må vara en droppe i havet för mänskligheten, men för mig betyder den mycket. Ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Och det är precis den känslan jag vill uppnå; det är precis den känslan jag vill ha levande i mig.