Oh Me

Idag vill jag tipsa alla om att lyssna på Nirvana MTV Unplugged In New York och njuta av en av de bästa liveskivorna som någonsin spelats in samt skänka en tanke åt att det snart (i april) är 12 år sedan Kurt Cobain dog. När jag kom på det igår var i alla fall jag tvungen att tänka på det en stund. Jag var 16 år, långhårig och mycket bekväm i min röd-vit-svarta flanellskjorta när jag nåddes av nyheten om hans självmord. Många minns vad de gjorde när de fick reda på att Palme blev mördad; jag minns vad jag höll på med när Kurt, min hjälte, dog. Jag såg ett inslag på nyheterna, trodde inte att det var sant, slog på MTV, insåg och ringde min bästis L. Sedan satt vi med telefonlurarna tryckta mot våra öron och tittade på MTV, som sände live från Kurts och Courtneys hus i Seattle, i flera timmar. Vi sade inte så mycket, utan kommenterade bara vad vi såg då och då. "Kolla, nu kommer Courtney ut." Stackars Frances Bean." Och framförallt: "Jag fattar inte att det är sant." På måndagen efter fick mamma köra mig till Värnamo efter skolan, så att jag kunde köpa de Nirvanaskivor jag inte redan hade. Jag var övertygad om att de skulle sälja slut på nolltid.

Unplugged-konserten fick extra mening efter Kurts död. Han såg extra sorgsen och vacker ut, på något sätt. Och låtarna fick extra tyngd i sig. Min absoluta favorit är Oh Me, en Meat Puppets-cover som fortfarande skulle kunna få mig att gråta.

Även om jag bara ett år senare förlorade mig totalt i Suede, Pulp och annan brittisk popmusik och väl har stannat kvar i den fåran ganska mycket genom åren kan jag fortfarande drabbas av en stark önskan att sluta klippa mig, dra på mig ett par jeans, en t-shirt och Kurt-koftan jag hade på högstadiet. Särskilt när jag ser gymnasietjejer med små handväskor, ballerinaskor (på vintern) och jeans så tajta att det är ett under att de inte spricker.