Gäst hos verkligheten

Jag har skrivit om filmer och böcker och Erlend för att försöka bryta mig loss från det jag har omkring mig från det att jag stiger upp på morgonen tills jag går och lägger mig på kvällen: vintern och vardagen. Jag har ovanligt svårt att klara av vintern i år. Jag har fasat för januari månad sedan början av september och när den nu är här vet jag på allvar inte hur jag ska klara mig igenom den. Redan på nyårsdagen kände jag den grå apatin skölja över mig. Folk omkring mig pratar om att det börjar blir ljusare på morgnarna och "snart är våren här." Det är inte sant. Hur man än vänder och vrider på det är det inte sant. Februari är Skånes kallaste månad, brukar jag upprepa när snart-är-det-vår-klyschorna haglar. "Ja, men", försöker någon, "när jag steg upp i morse var det ändå lite ljusare och..."

"Februari är Skånes kallaste månad." Punkt.

Vi är inte ens i februari än. Det är minst två månader kvar tills man ens kan börja titta efter våren.

Jag hoppas att allt blir bättre till våren.

Just nu är varje dag en kamp för mig. Jag kan knappt vakna på morgonen. Jag drabbas av riktig ångest av att ens behöva se mig i spegeln, ta på mig fula, utslitna kläder, söndriga vinterskor och illasittande jacka. Jag hatar att känna kalluften sippra in under kläderna på väg till jobbet, dag efter dag efter dag. För jag vet att jag är på väg mot nio timmar av kyla. I klassrummet är det 18 grader och går man för nära fönstren killar kalluften en i nacken. (Klaga hos chefen? Nej, jag behöver ingen Kafka-process just nu.) På skolgården är det kallt, kallt, kallt. Jag har ont i axlarna för att jag spänner mig. Mina fingertoppar är blå. Mina fötter förstenade. Mitt humör fortsätter att dala. Jag kan inte se något positivt med någonting. Jag kan inte sova när jag går och lägger mig. Problemen står på kö för att ta över så fort jag sluter ögonen. Jag inser återigen det man ibland glömmer; jobbet tar upp nästan alla dygnets vakna timmar. Det är fan inte rätt.

Jag försöker komma på något som jag vill göra. Titta på film och titta på Cityakuten. Att se Doktor Carter och Abby slita dag efter dag med kloka uttryck i sina vackra, sympatiska ögon, det är honung just nu.