My own solitary kingdom

Igår hade jag en egen kväll. Eftersom jag bor själv kan man kanske tro att jag har det i princip varje kväll, men, nej, det är en viss känsla som måste infinna sig. Ett slags rastlöshet i kroppen, på ett positivt sätt, som får en att orka göra något annat än att titta på tv. En plötslig lust att sätta upp nya bilder på väggarna, lyssna på de allra bästa låtarna i skivsamlingen, lista de allra bästa låtarna i skivsamlingen, skriva en roman, vara vaken hela natten. Absolut ingen ambition att uträtta stordåd, men ett akut behov att vara min egen, tänka mina egna tankar till punkt och göra det jag vill just då. Så jag städade toaletten samtidigt som jag pratade datorer med pappa på telefon med mamma pladdrandes i bakgrunden, lyssnade på You Do och älskade Aimee Mann ännu mer, citerade Aimee Mann i min idébok, halvkollade på ett bisarrt avsnitt av Morden i Midsomer på DR1, provade kläder och kollade på Plötsligt i Vinslöv. Min kollega har citerat i princip hela dokumentären för mig, så jag satt och fyllde i allt som sades. Det är i sanning en stor liten dokumentär om byhålamentaliteten och bangolf. Mitt favoritinslag var när Anders, bangolfsjunkie, stod i köket och stekte flintastekar på en utomhusgrill (!), samtidigt som han jämförde flintasteksgrillning med bangolfsfilosofi på släpig göingska.
-Det värsta som kan hända mig är att jag slår ett skitslag. Jag dör inte av det.
Eldsflammorna slog upp i taket, hans flickvän var skräckslagen, men han bara grillade vidare. Stoiskt lugn.

Idag har jag söndagsfikat på Simrishamnsgatan och på vägen dit kände jag under en millisekund ett styng av vår i kroppen. Solen värmde mitt ansikte där jag gick längs med Folkets Park, luften var alldeles stilla efter dagar av snålblåst och människor flanerade lugnt och stilla.

Snart börjar Gilmore Girls. Rory bestämmer sig för att inte åka tillbaka till Yale, står det i Sydsvenskans tv-tablå. Jag får en klump i halsen. Jag har anat oråd ett tag, och N, som är en säsong före i sitt tittande, har avslöjat att saker och ting kommer att gå på tok. Jag har egentligen förbjudit honom att berätta, men ibland måste man faktiskt få veta.