En lång president och två böcker

Ikväll börjar Commander in Chief på TV4 klockan 20.00. I den spelar Geena Davies USA:s första kvinnliga president och jag är ganska peppad. Jag ser fram emot att se just Geena Davies i rollen som president. Hon var lite av idol för mig när jag var i 14-årsåldern, dels för att jag gillade hennes rollfigur i Thelma and Louise (vars slutscen jag lipade över i många nätter efter biobesöket), dels för att hon var lång. Det här var på den tiden jag krampaktigt höll fast vid att jag var 1,79 och en halv för att inte erkänna att jag nått det förhatliga 1,80metersstrecket. Jag kände mig oftast som en lång svajande flaggstång; ett otympligt vidunder som alltid var ivägen för de "normala." Alla kan ju fatta att jag behövde en role model, och vips, så hittade jag Geena. Hon var just 1,80, hade jag läst, och dessutom var hon snygg och hade en man (på den tiden tecken på lycka i min värld.) Jag skulle ljuga om jag påstod att hon botade mina grava komplex, men hon var i alla fall lite som alvedon varje gång jag såg henne på tv.

Idag är min längd (nära 1,82 tror jag faktiskt att det blev till sist) det jag gillar mest med mig själv och jag njuter ganska ofta av att vara ivägen. (Elakt på konserter, jag vet, men jag kan inte låta bli.) Fortfarande känner jag samhörighet med långa människor; folk jag möter på stan och folk jag ser på tv. Vi vet liksom hur luften känns däruppe. Du och jag, Geena. Vi vet.

Jag läste ut Da-Vincikoden häromdagen, en bok som jag när den kom inte orkade läsa på grund av kioskvältarstämningen och senare blev lite sugen på eftersom jag trots allt gillar hemliga sällskap. Jag säger bara: vilken tafflig bagatell! Skriven på ett sätt som ibland påminner om mina mellanstadielevers deckarhistorier (många meningar som börjar med "Då plötsligt" och slutar med tre punkter...), blandat med historielektioner och ett lamt försök till (surprise, surprise) kärlek mellan de båda huvudpersonerna. Jag kände mig knappt ens intresserad av att få reda på upplösningen. Att börja läsa Paul Austers senaste, Dårskaper i Brooklyn, igårkväll kändes därför som att föra in intelligens och kvalitet intravenöst. Redan efter tre kapitel kände jag mig nästan återställd.