Slaughterhouse 5

Igår var jag på Nöjesguidens årliga fest på Slagthuset - ett ställe man knappast besöker varje dag. Men, visst, det var trevligt. Alla var där: ung som gammal, fattig som rik, föräldrar från min skola, Ola Salo i vit kostym och stråhatt. Det gäller dock att gå dit med rätt inställning: här är jag Ingen och jag vill heller inte vara Någon i detta sammanhang. För det finns inte en chans att man har snyggast kläder, bäst dansmoves, flest skivor eller vad det nu kan tänkas vara man vill tävla i. Och, jäklar, vad skönt det är att inte vara en del av den svängen. Det enda jag störde mig på med mig själv var att min topp var lite för kort och att jag inte hade klackskor på mig.
Tjejtoaletten kändes som ett besök i Big Brother-huset (Orangebrun solbränna i januari? Nej. Resten av året? Nej, inte då heller.) och baren var fylld av Stureplanswannabes, men dansgolvet var bitvis lysande. Jag kände i alla fall att jag kunde gå hem med ett leende på läpparna efter Too Young och I'd Rather Dance With You i ett svep.

Veckan har annars varit som att vada i sirap. Januari känns som vanligt grått och kantstött för mig. Everyday the same, saltfläckar på skorna, fula slitna kläder, gamla tankar och problem som inte alls försvinner tillsammans med det gamla året. Jag ser inte ens fram emot saker jag har att se fram emot. Bonjour tristesse.

Jag har precis sett Pretty In Pink och ångrar att jag inte spelade in Breakfast Club också. Det får bli lite dansk misär med snygg Mads Mikkelsen i Älskar Dig För Evigt istället.