Vardagsdesperation och fiktiv kärlek i realiteten

Jag skulle kunna göra en karriär av att titta på Cityakuten. Jag knarkar Cityakuten just nu, spelar in alla veckans avsnitt och avnjuter dem på helgen. Jag har sett dem förut, men det gör dem bara ännu bättre. Jag vet inte riktigt vad det är med den serien som gör att den känns som att komma hem - förutom att den utstrålar kvalitet in i minsta detalj och birollsskådis. Kanske för att det hela tiden handlar om liv och död? Att jag tycker så vansinnigt mycket om karaktärerna, särskilt Abby (hon påminner ofta om min psykologkollega på jobbet)? De där ögonblicken då någon av dem, efter en lång dag eller natt eller både och av trauma, blod, död, räddning och personliga problem står utanför entrén eller vid floden och begrundar allt som hänt med en kopp kaffe, i stillhet?

Jag kan inte bestämma mig för om jag är mest kär i Dr John Carter eller Dr Luka Kovacs. Båda är vackra, långa, mörka män. Båda har ett stort socialt patos. John är god rakt igenom, en motvilligt rik man (överklassbakgrund) som tar avstånd från de rikas ideal. Jag älskar hans lugna ansikte och hans snälla, bruna ögon. (Ibland känns det som att ett par bruna ögon är allt som behövs.) Han är empatisk och självsäker utan att vara störig.

Luka är mörk, dyster och periodvis självdestruktiv (vin, kvinnor och mer kvinnor.) Han kan vara en arrogant skitstövel, men eftersom han förlorade hela sin familj under kriget i Kroatien förlåter man honom gång på gång. Naturligvis är han god innerst inne. Sorgsen och mörk; ja, han är en heartbreaker.

Jag skulle falla så lätt. För båda, beroende på min dagsform.

Till sist några citat från Bodil Malmstens Finistère. (Länk till höger.) På tal om mig själv och mina tv-serier och egentligen allt och alla jag gillar.

Efter en lång hyllningstext till The Shield:

Ok, jag tog i lite här. Men jag ber inte om ursäkt och jag tar inte tillbaks ett ord. Det ingår i mitt signalement att ta i.

Precis så! Bodil, jag älskar dig.

Ett till:

Det handlar om att hantera sin vardagliga förtvivlan och att skrapa ihop lite vardagsvärdighet.Att inte skräpa ner med sin desperation. Att ge världen den presenten, den chansen.