Klagovisan

Hur det har gått med mitt icke-klagande hittills? Strålande.

Jag har varit gråtfärdig hela dagen av uppdämd vrede, sorg och hopplöshet. I fikarummet råkade jag svara "jotack, på dåligt humör som vanligt" när en kollega frågade hur läget var. Efteråt bet jag min tunga; jag skulle ju inte! Men orden bara slapp ur min mun. Specialläraren tittade på mig med en snörpig "skärp dig"-min som nästan fick mig att spinna vidare bara för att reta upp henne ännu mer, men jag drack mitt kaffe och höll tyst.

I vårt klassrum var det så kallt att jag trots tre tröjor, kofta och sjal kände kalla vindar runt axlarna och låren. Kunde inte låta bli att klaga hos min chef. Hon haffade några värmemän från kommunen som råkade vara på skolan just då och ledde in dem i vårt klassrum. Med "lilla gumman"-attityden djupt inlärd förklarade de för mig att 19 grader minsann är varmt nog för ett klassrum. "Hur varmt vill du ha det egentligen?", fortsatte min chef, som om jag bad om en semester i Västindien och inte en dräglig arbetssituation. Jag ville svara "19 grader är piss när 34 elever har varit i ett klassrum en hel dag, kamma er med handgranater!" Men jag blev så matt att jag bara mumlade något om sjukskrivning och sedan gick ut i snön. Där är det ju i alla fall normalt att det är kallt.

Psykologen på skolan tröstade mig med att folk som inte ständigt småfryser inte förstår vad det gör med ens humör. Värken man får och det där svarta inuti som bara växer.

Semester, semester, semester.