Jag har precis sett om Before Sunset, Richard Linklaters underbara fortsättning på Before Sunrise, där amerikanske Jesse och franska Celine springer på varandra igen i Paris, nio år senare (och ganska många kilon smalare.)
Nu vill jag åka till Paris. Nu, precis nu. Jag har bara varit där en gång för ungefär 10 år sedan. Då var jag ca 17 år och hade mittbena och jeansshorts och hängde med min mamma, men jag minns att Paris är precis så vackert i verkligheten som det verkar vara på film.
Jag vill åka dit och jag vill vara Celine. Jag vill vara sådär akademisk och helt plötsligt börja prata om oralsex. Jag vill ha på mig hennes svarta bluslinne och det ska vara en sådan varm kväll att man kan ta av sig kavajen man har på sig och hänga den på väskan. Jag vill sitta på det där caféet, den där sorten som bara finns i Paris, och se hur Jesse bara blir mer och mer trollbunden av mig samtidigt som jag blir mer och mer trollbunden av honom. Jag vill säga: I mean, I always feel like a freak 'cause I'm never able to move on like this, you know. People just have an affair or even entire relationships, they break up and they forget. They move on like they would have changed brand of cereals. I feel I'm never able to forget anyone I've been with because each person had their own specific qualities. You can never replace anyone. What is lost is lost, för det är ju så det är.
Jag vill bo i det där fantastiska kråkslottet som hon bor i och jag vill bjuda på kamomillté. Jag vill, som i den den förväntansfyllda slutscenen, dansa och härma Nina Simone och säga: Baby, you are gonna miss that plane, och se hur Jesse ler och säger: I know.
Tur att jag har livlig fantasi.
söndag, maj 21, 2006
We'll always have Paris
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Alltså de där två filmerna är det allra mest perfekt romantiska jag någonsin sett, och förmodligen någonsin kommer att se. Att läsa om slutscenen nu fick mina hårstrån att stå i enastående givakt. Samtalen de har... de är så verkliga. Men, det kanske kan hända i Malmö också?/Frida
Hjälp! Det enda snälla jag kan säga om Vefore Sunrise är att den var så tråkig att jag och min nuvarande man började hångla i desperation. Men jag älskar dina formuleringar.
frida: jag håller med dig fullständigt! i malmö? hm, jag är skeptisk...
lisa: haha! då ledde det ju till något bra ändå! tack för att du läser!
Vackert skrivet! Det är mina favorit filmer fast egentligen borde jag hata dem för de har förstört så mycket för mig. Jag är helt övertygad om att jag alltid vill resa för att jag tänker att nu, på denna resa kommer jag att hitta min Jessie. Kanske denna gång, kanske i London? Fast Paris känns troligare. Malmö tror jag inte mycket på.
ja, suck...
brukar ha väldigt svårt för romantiska filmer, kan bli såå fånigt, tänk meg ryan (urk!)
men de här gillar jag, tror mycket det har med dialogen att göra, deras samtal
och ens egna romantiska läggning (som jag inte alltid riktigt vill erkänna)
Älskar dom filmerna:) Allting känns så verkligt, jag ville också vara Celine efteråt.
bibbi: new york?
ulrika: försöker också förtränga min romantiska läggning...oftast går det bra, just nu: sådär.
madde: hon är grym.
Jag är också enormt svag för både Sunset och Sunrise. Att lyckas skriva en roll för en fransk kvinna som lyckas vara sådär andlöst filmfransk utan att man får klåda av irritation är en bedrift. Jag gillar dom för att de känns som riktiga människor, i en filmisk deluxeversion förvisso, men ändå.
Jag såg Sunrise för drygt tio år sen och tog till mig den sååå hårt, dels för att jag hade en Ethan Hawke-fetisch som hette duga, men ännu mer för att den innehöll nån sorts dröm om det där äkta mötet mellan människor, två personer som dras till varann av precis rätt anledningar, som verkligen fattar varandra. Jag var alldeles simmig när jag gick ut från bion.
Sen har jag haft kompisar som hatat dem nästan lika passionerat och tyckt att dialogen varit vidrig (sic) och karaktärsskildringarna löjeväckande (sic). Efter det har vi aldrig pratat om filmer igen.
anna: de känns verkligen som riktiga människor! har dessutom för mig att julie delpy och ethan hawke i princip jobbade utan manus och improviserade fram dialogen filmen igenom. det är fint, på något vis.
jag kan inte heller prata film med någon som hatar en film jag älskar! eftersom jag har en förmåga att förlora mig i vissa filmer totalt tar jag det som en personlig förolämpning om någon kritiserar dem.
jag älskar också båda filmerna (såg dem först förra året, samma kväll). men det känns nästan hånfullt att beskriva dem som romantiska (ulrika: "urk" var huvudet på spiken) jag tycker mer att de gestaltar livets underverk. jag har alltid sagt att det inte är barn som är livets underverk - de är bara resultatet av det. det verkligt mirakulösa är när två människor finner varandra. jag menar, hur kan det vara så att just den jag tycker om mest på jordklotet tycker att just jag är fulländad?
däremot tror jag att det kan hända precis var som helst. det där mötet kan uppstå i vilken liten håla som helst (paris är inte en nödvädighet). det sker bara så förskräckligt få möten i ens liv. den där sotra kärleken kanske åker förbi en i bussen varje morgon utan att man någonsin träffas...
du har såklart rätt, josefine, det kan hända var som helst. jag tror, eller vet, däremot att det inte finns någon rättvisa i det. en del lyckas, andra inte. men det är ju absolut ett mirakel varje gång det händer!
Skicka en kommentar