Allt möjligt om vartannat

Jag har varit i skolan idag för första gången på en och en halv vecka. Igår var jag tveksam till om jag skulle fixa att gå dit, men jag chansade. Det var skönt att se mina klasskompisar igen. Jag missade en klassfest i fredags och kände först mig lite utanför när jag inte hängde med i post-festdiskussionerna. Sedan kom jag på att jag är vuxen och att jag redan hör hemma i ett sammanhang och att det kanske inte gör så mycket om jag inte kommer med i det nya direkt.

Dagens föreläsning var en frågestund inför den artikel om bibliotek och kulturpolitik vi ska skriva under veckan som kommer. Blotta tanken på den har varit som en gäll ton i huvudet på mig sedan vi fick uppgiften och jag kan inte säga att jag känner mig ett dugg muntrare efter idag, snarare tvärtom. Brukade det vara så här när jag skulle prestera något förra gången jag pluggade? Brukade jag känna mig så låst? Så inkompetent? Jag tror inte riktigt det. Det känns som att jag har mer att riskera nu. Jag är inte 19 år och kan inte lalla runt på lite olika institutioner för skojs skull. Jag måste ta mina poäng nu, annars kommer det aldrig att bli av. Dessutom har jag alltid varit duktig i skolan och hatar tanken på att misslyckas med en uppgift.

Efter skolan behövde jag konkret uppmuntran och gick rakt in i en skoaffär och köpte ett par stövlar jag tittat på länge. De är både heta, sköna och användbara, tycker jag. Allt kändes lite bättre för stunden. (Fast konsumtion som lyckopiller? Äh, skitsamma.) Jag är frusen, det kommer att vara kallt länge och jag hade råd just nu. (Dessutom hade min väldigt ekonomiska pappa sagt till mamma att jag verkligen borde köpa dem när hon beskrev dem för honom. Han gillar när man satsar på rejäla grejer. Jag gillar fortfarande när han godkänner mina köp.)

Nu sitter jag framför min restuppgift från förra veckan, igen. Jag tål knappt att se den längre, men den måste bli klar idag så att jag kan börja sitta framför artikeln istället.

För övrigt njuter jag kanske lite för mycket över att Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò har avgått. Mediabevakningen var ju äcklig som vanligt, men om man bortser från den känns det skönt att deras "vi gör som vi vill för att vi kan"-arrogans inte accepteras i längden.

-Jag måste vara svår att ersätta. Undrar om det inte är någon voodoo inblandad, säger Pagrotsky till TT.

Åh, Pagrotsky. I miss you.