Jag går och lägger mig igen

Det är söndagen den 13 augusti och jag fryser igen. När jag steg upp för en timme sedan var jag tvungen att ta på mig strumpor och morgonrock. Jag minns inte när jag senast hade på mig strumpor och morgonrock. Det känns nästan onaturligt att ha strumpor på fötterna. Min vanliga rutin den här sommaren har varit att vakna, börja svettas och skynda fram till balkongdörren för att ställa den på vid gavel. Hade jag gjort det idag hade regnet börjat smattra på mitt parkettgolv också. Min fingrar är lite kalla och stela när jag skriver det här. Jag får hemska flashbacks från den onda vintern som aldrig tycktes ta slut, då jag frös i princip varje vaken sekund. Jag vägrar att börja min nya fryssäsong redan. Igår på Retro hade en tjej på sig stövlar och en yllejacka. Jag kände att hon var en svikare. Även om det känns som att sommaren är slut behöver hon väl inte kasta det i ansiktet på folk (mig) sådär. Hon verkade ju nästan fira det. (Jag vet, jag överreagerar. Jag är som små, små barn, som tror att varje ögonblick ska vara för evigt. Hemska tanke. Fast vissa ögonblick skulle ju gärna få vara i många, många timmar. Dock inte detta.)