The new me

Jag gick med F och J till Stajl By Malmö-jippot på St. Knuts torg idag. Där fanns så många fina grejer att man till sist inte kunde se skogen för alla träden eller hur man nu ska uttrycka det.

Jag träffade B där och hon drog med mig till en kille som bland annat sålde clipsörhängen. Jag har aldrig haft hål i öronen. När jag var liten och ville ta hål sa min mamma att jag var tvungen att vänta tills jag blev tretton. Klokt av mamma, tycker jag så här i efterhand. Min kompis erbjöd sig att ta hål med en knappnål och en isbit åt mig, men jag avböjde. Jag var väldigt orebellisk och dessutom rädd för smärta. När jag fyllde tretton tyckte jag att det var fult och tjejigt att ha örhängen, så jag var ganska glad att mina öron var intakta. Det är jag nog faktiskt fortfarande. Skillnaden är att jag idag tycker att örhängen är urtjusigt. Eftersom jag är rädd för ungefär allt i hela världen, nickelallergi inkluderat, är ju clipsörhängen det enda som gäller för mig. Så jag köpte ett par svarta plastclips. Det är roligt att ha dem på sig. Det känns lite som när man var liten och lekte vuxen och provade mammas högklackade skor, med skillnaden att jag ju är vuxen på riktigt nu. Skönt.

















Jag försöker se ut som att det inte är första gången jag har örhängen på mig i vuxen ålder.