Trött dravel

Igår natt kunde jag inte somna alls. Det berodde delvis på att jag hade sovit halva dagen för att vila upp mig efter F:s fantastiska 30-årsfest i lördags (den, för mig, avslutande dansen till låt efter låt av Depeche Mode var så fin.) Det berodde också ganska mycket på att jag inte riktigt ville lämna söndagen och vakna till vardagen. Igår var jag nämligen ganska betagen av först en artist, sedan en bok.

Jag såg Nicolas Makelberge på Crush i våras, gillade det jag hörde, glömde bort det och råkade ramla över det igår igen. Sedan var det svårt att slita sig. Jag lyssnade in i det sista igår kväll och jag lyssnade det första jag gjorde när jag vaknade idag. Så sjukt snygg, vacker och drömsk musik.

Sedan läste jag ut The Man Of My Dreams innan det var meningen att jag skulle somna. Saknaden var omedelbar. Sista kapitlet var så oerhört träffande när det gäller att hänga upp sig på personer som inte känner likadant för en själv, hur svårt det kan vara att vänja sig av med att vara olycklig och pessimistisk och en massa annat svårt som gjorde mig alldeles klarvaken och lite ledsen. Jag älskade I En Klass För Sig, men frågan är om inte denna bok grävde sig ännu lite djupare in i mig.

Idag vaknade jag med svidande ögon och tungt huvud och begav mig till jobbet (sista veckan innan det är dags för studier igen) för att vikariera på en avdelning jag inte jobbat på förut. Det var barnens första skoldag och nya sexåringar var på plats. Dessa miniatyrmänniskor, de är en helt egen art. Roliga, men det tar lite tid att vänja sig vid de snabba humörsvängningarna och spontaniteten. Bland mina gamla elever var förvirringen bitvis ganska stor, eftersom inte alla visste om att jag skulle sluta. Det kändes ganska konstigt alltihopa. De känns ju fortfarande som mina.