Inte precis vad man väntat sig av den här dagen

Jag är lite skakig. Idag när jag och några vänner var hemma hos D, som bor i huset runt hörnan, på lunch kände vi plötsligt lukten av brandrök. Jag sprang ut i trapphuset och tittade ut över vår gemensamma innergård. Röken vällde fram ur taket från huset som sitter ihop med mitt. Jag blev alldeles iskall från topp till tå och rusade iväg ut på gatan och sällade mig till folkhopen framför mitt hus. Mitt hem. Brandbilar och polisbilar kom från höger och vänster kändes det som. Jag och B gick in i mitt hus för att stänga min balkongdörr och kiknade nästan av röken som fyllde trappuppgången. Väl ute igen pratade jag med några grannar och fick veta att det brann på vinden bredvid vår vind. Jag, som bor precis under vinden, kände mig inte direkt lugn. Jag är livrädd för eld och bränder. Bara lukten av dem räcker för att panikkänslorna ska börja dyka upp i kroppen.

Vår port spärrades av, rökdykare dök upp, saker bara hände. Jag försökte hålla mig lugn och tänka på människorna som faktiskt bor i huset det brann i. Det gick sådär.

Till sist verkade det vara över. Brandmännen började packa ihop och vi fick gå in igen. Min lägenhet var dimmig och luktade som en blandning av lägereld och svavel. Jag ville bara gråta. Vinden var så full av rök att ögonen tårades när man öppnade dörren. Mina lungor värkte av lukten och säkert ångesten också.

Jag öppnade fönstren på vid gavel och hängde hos J. Gick för att prata med några brandmän och bad dem kolla läget på vår vind. De var så underbara! Jag älskar när folk är så välmenande och omhändertagande. Den sotige brandmannen menade att läget var ok och att röken nog skulle försvinna av sig själv så småningom. Det kändes lite bättre för ett tag.

Nu är det natt och jag sitter själv med alla fönstren öppna och vet inte om jag inbillar mig eller om min lägenhet luktar rök. Jag vill inte bli påmind. Jag känner mig liten, ensam och otrygg. Jag är inte van vid att känna mig otrygg och utelämnad hemma. Detta är ju min värld, liksom. Hur ska jag någonsin kunna sova?