Cool Britannia revisited

Jag fortsätter att älska (kanske snarare missbruka) YouTube och presenterar här några av de låtar och artister som bokstavligen var mitt liv för drygt tio år sedan. Då lyssnade jag uteslutande på brittisk musik. Nu gör jag det väldigt sällan. Jag är så ooriginell, men jag kan inte annat än att känna en stor kärlek för den där perioden. Jag levde verkligen för de där banden. Jag drömde om dem, åkte och tittade på dem, lyssnade på dem morgon-middag-kväll, satt fastklistrad framför MTV och ZTV och väntade på videor, spelade in intervjuer och memorerade dem. Och jag blev jäkligt bra på engelska på köpet.

Kungligheterna:

Whatever - Oasis (Definately Maybe, 1994.)
Jag köpte Oasis skiva efter att ha hört underbara Live Forever och blev urilsken när det sedan gavs ut en ny version där Whatever inkluderades. Oasis var aldrig mitt favoritband, men jag hade en stor crush på Liam Gallagher och vissa av låtarna, som till exempel denna, känns ganska odödliga fortfarande.

Champagne Supernova - Oasis ((What's The Story) Morning glory?, 1995.)
Så loj och så vacker. N, som är lite av en britpopguru, har berättat att det egentligen är Paul Weller som spelar gitarr i låten, men han syns inte till i videon. Märkligt, eftersom han ju är en gigant och förebild för Gallagherbröderna. Deras egon tog väl för stor plats, helt enkelt.

The Wild Ones - Suede (Dog Man Star, 1994.)
Suede var mitt livs andra musikaliska riktiga kärlek (först ut var Nirvana. Jag väljer att inte räkna Carola och co. Det var aldrig samma grej.) och jag föll hårt för Brett Anderson. Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskade Dog Man Star, för att det känns som att jag redan gjort det en gång för mycket, men jag blev nästan galen.

Stay Together - Suede (singel, 1994.)
Suedes bästa låt. Jag fick aldrig tag på singeln. Jag levde på minnet av den.

Parklife - Blur (Parklife, 1994.)
Den här videon känns på många sätt som essensen av England som man trodde att det var då. Cockneydialekten, humorn, radhusen, Damons träningsoverallsjacka. Jag älskade både låten och videon och lärde mig givetvis hela texten utantill på nolltid.

The Universal - Blur (The Great Escape, 1995.)
En kanske lite oväntad favorit. Blur var oftast ganska hysteriskt uppåt i tempot, men jag gillar även den mer lågmälda sidan. Snygg futuristisk video också. (Konsertminne som egentligen inte har med den här låten att göra: när jag såg bandet i Göteborg 1996 stod jag längst fram. Just som Damon började åma sig och dra upp sin tröja fick jag andnöd och var tvungen att sätta mig längst bak. Om jag även var kär i Damon Albarn? Ja. Jag var inte helt opåverkad av Alex James heller.)

Babies - Pulp (His 'N' Hers, 1994.)
En av världens bästa låtar, fortfarande. Trots det lyssnar jag nästan aldrig på den längre.

Common People - Pulp (Different Class, 1995.)
Den är ack så sönderspelad, men samtidigt är den ett sådant tidsdokument att den inte går att ignorera. Det var nu min Jarvis Cocker-besatthet var som störst. Han skrev de bästa texterna; så elaka, smarta, snuskiga och roliga. Jag vet egentligen inte vem jag var mest kär i, Jarvis eller Brett?

Love Spreads - The Stone Roses (Second Coming, 1994.)
Jag fattade aldrig riktigt Stone Roses storhet då. L och jag älskade dock den här låten och videon och hon köpte skivan. Vi avfärdade den som ”för rockig” och hon sålde den igen. Då förstod vi ju inte att vi hade missat deras mest magiska grejer redan. (Jag var faktiskt inte kär i Ian Brown.)

Dagsländorna (det fanns så många, men jag nämner bara tre):

Connection - Elastica (Elastica, 1995.)
Jag gillade alltid Elastica mer i teorin än i praktiken. Den här låten är grym dock. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att Justine Frischmann är en av jordens snyggaste och coolaste kvinnor. Att hon lyckades fånga både Brett Anderson och Damon Albarn imponerade också stort på mig.

Daydreamer - Menswear (Nuisance, 1995.)
Ett band som var känt för sin snygge sångare och den här låten. Jag gillar visst den fortfarande, märker jag. Kan inte minnas någon mer låt av dem, men jag vet att de så småningom blev mer countryinfluerade.

Haunted By You - Gene (Olympian, 1995.)
Gene var alltid lite mobbade för att sångaren Martin Rossiter var lite för pretto för sitt eget bästa. Jag uppskattade dock hans kostymer. L köpte skivan och jag kopierade den (som vanligt) på band. Jag kan inte ha lyssnat sönder bandet alldeles, för jag minns att jag och J hade en Gene-revival i Växjö flera år senare. Och nu har jag det igen, tack vare C.

(Mäktig och täckande wiki-sammanfattning om britpoperan finns här, om man vill fördjupa sig.)