Hysterika

Helgerna är mina andningshål. Måndagen kommer och jag är handlingsförlamad igen. Klockan är två och jag har inte ens klätt på mig än. Tre uppsatser ligger och väntar på att jag ska kritisera dem, men jag känner bara: who am I att kritisera någonting?

Den här helgen har varit väldigt bra och väldigt konstig rent humörsmässigt. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv skrattat högt för mig själv så ofta. Det började redan i lördags när jag kom hem efter att ha hängt (och skrattat) med J. Allting var plötsligt så fyllt av humor. Jag skrattade åt minnena av filmen från fredagens fest (jag ska sluta tjata om den nu), åt mig själv (egenkär?), åt J:s underbara minspel när hon är missnöjd. Igår fortsatte det under dagen och folk på stan måste ha trott att jag var galen där jag gick och försökte kväva mina fnissningar. Igår kväll nåddes nog kulmen, för då kändes det nästan som att jag hade feber. Justin Timberlake, roliga konversationer på ICQ, mina minnen. Jag kunde inte ens läsa när jag skulle sova, utan låg och skrattade. Jag vet inte om det är ett tecken på att vansinnet slutligen har tagit över min kropp, men i så fall säger jag bara: välkommen. Jag tror att det är värt det.

Idag har jag lugnat ner mig lite för att jag måste. Jag lyssnar på Bob Dylans Blood On The Tracks trots att jag alltid gillat Dylan mer i tanken än i praktiken. Men idag är just den skivan allt jag behöver. You're A Big Girl Now gör något med mig.

Our conversation was short and sweet
It nearly swept me off my feet
And I'm back in the rain
Oh, and you are on dry land
You made it there somehow
You're a big girl now.