Livräddarna

Precis när jag skulle börja skriva om att den där minnesraderingsproceduren i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind kanske inte är någon dum idé i alla fall, hörde en kompis kompis av sig och undrade om jag inte kunde komma över och hänga med henne och hennes pojkvän. Klockan var elva igår kväll och jag hade haft en av de värsta, lägsta dagarna på länge. Jag tittade på min hemmaklädsel och mitt mosiga ansikte och tänkte ”nej” men kände ”ja”. Så jag gick dit och det var det bästa jag kunde göra. De bjöd på råd och stöd och, när vi kommit över det stadiet, lättsamhet och musik jag hade glömt fanns. (Moving med Supergrass! Det finns inte ord för känslan jag får.) Och mycket alkohol. Jag ska inte vara någon alkoholromantiker nu, för det är ganska töntigt, men man ska inte underskatta alkoholens välgörande effekter ibland. När man bara inte orkar vara med sig själv som man är, då är det himmelriket att bara släppa taget och ta en paus. Det är ju mindre drastiskt än minnesraderingsgrejen också.

So I'll keep moving, just keep moving,
Well I don't know who I am,
No need to follow,
There's no way back again,

Moving, keep on moving,
Where I feel I'm home again,
And when it's over,
I'll see you again,

Got a low, low feeling around me,
And a stone cold feeling inside,
And I just cant stop messing my mind up,
Or wasting my time.