lördag, december 02, 2006

Kolsyrad

Igår kväll hade jag så roligt att jag kvittrade i telefonen när mamma ringde i förmiddags. Det händer sällan en lördagsförmiddag, efter för få timmars sömn. Jag tror att hon blev chockad, för hon skrattade förtjust flera gånger under samtalet. Nu har det gått ett par timmar och jag är fortfarande så uppfylld av gårdagskvällen att jag måste skriva om den, trots att det egentligen handlar om saker och känslor som är svåra att sätta ord på.

Jag och J inledde kvällen med middag på kvarterets kanske märkligaste krog. Bjälkar i taket, utomhusgatlyktor inomhus och, årstiden till ära, en två meter hög plasttomte omringad av andra tomtar och lysande paket. Det var väldigt fascinerande. Vi hade blivit medbjudna på en stor middag för en kille som vi egentligen inte känner, men det gjorde ingenting för han är kanske en av världens mest sociala människor, så jag kände mig som hemma. Jag åt den märkliga kombinationen rödspätta och bearnaisesås, garnerat med en (1) halvmosad burksparris. Men, hey, det var proteiner (och gott, tro det eller ej!)

Efter att ha försökt dela upp notan på femton personer slöt C upp och sedan drog vi alla till ett annat sunkhak där det fanns karaoke. Jag gillade det skarpt. Det visade sig att min granne, av alla människor i hela världen, var karaokevärdinna. Killen som var värd för middagen krossade mitt hjärta med en fantastisk version av Mauro Scoccos Sarah. Sedan hände det oväntade: jag sjöng, tillsammans med honom och en annan kompis, Tomas Di Levas Vem Ska Jag Tro På?. (Låtvalet kan diskuteras, men jag fick en blackout och såg inte skogen för alla träden i sånghäftet. Den var lättsjungen, i alla fall.) Jag förstår faktiskt inte att jag gjorde det och jag är mycket tacksam över att jag inte kunde se och höra mig själv. Men det gav en sådan där kick som man får när man gör något man egentligen inte vågar. (Och visst känns karaoke som en fin grej sedan Lost In Translation kom och ändrade dess rykte?)

När stället stängde ville inte jag och J gå hem och sova, så vi kidnappade (nästan) C och gick hem till J och spelade Vem Vill Bli Miljonär? till halv fyra på morgonen. Jag vann absolut inte. Höjdpunkten var när vi behövde en livlina och fick ringa N, som var mitt i en tidningsrunda i en annan del av landet. Det var fint att höra hans välbekanta röst och att få inkludera honom i vår kväll.

Inte en enda gång under kvällen tänkte jag på att det fanns en morgondag. Mission accomplished, skulle jag vilja säga.

3 kommentarer:

Anonym sa...

man kan väl säga så är - jag är avis! men det är i och för sig bara idolfinal en gång om året.

Josefine sa...

thanks, everyone!

Ms Johansson sa...

frida, det blir fler tillfällen!