Nu är jag cool

Efter dagens Lundatripp och lite undercoverarbete på biblioteket begav jag mig till mitt gamla jobb för att vikariera på fritids. Utanför matsalen mötte jag en kille som brukar vara ganska störig och nonchalant trots att han bara är en tvärhand hög. (En brat i ordets ursprungliga betydelse, helt enkelt.) Han och hans lika störiga kompis lever för att åka skateboard. Jag hälsade på honom och han tittade upp mot mig för att hälsa tillbaka, men fastnade med blicken på min slitna, intetsägande jacka som jag bara har för att det är kallt och för att jag varken har råd eller lust att köpa en ny. Med andäktig min utbrast han: "Det är ju Carhartt! Du har en skejtarjacka!" Jag skrattade till lite, sa "jaså, där ser man" och gick vidare in i matsalen. Efter några sekunder kom han tillbaka med sin kompis. "Maggan har en skejtarjacka!", sa han upphetsat till honom och ledde fram honom till klädhängaren. Hans kompis strök över märket och tittade på mig med respekt i blicken. Det känns som att vi har bondat nu. Ibland är tydligen kläder viktigare än psykologi.

Matkris

Jag kan kanske aldrig mer äta broccoli. Denna grönsak, som på många sätt är basen i mitt ätande, har för alltid blivit besudlad då jag hittade levande larver och kokonger i broccolibuketten som skulle bli dagens middag. (Ja, jag skulle då inte äta bara broccoli till middag, riktigt så fanatisk är jag inte.) Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Vilken annan grönsak innehåller så mycket järn och viktiga vitaminer och funkar i pastasåser av olika slag?

P.S. Fryst broccoli är inget alternativ. Vattnigt.

!!!

Äntligen en kick. Vi har fältstudier i skolan just nu och eftersom dessa dagar inte är de mest upplyftande jag har varit med om har det mest inneburit oro och ångest för mig. I fredags var jag och två klasskompisar i Höör och "jobbade." Fastän personalen var vänligheten själv kände jag mig låg, instängd och oduglig. Jag gick omkring med ett påklistrat leende och räknade minuterna tills jag skulle få åka hem igen. Jag fasade därför inför dagen Helsingborgsbesök. Och så blev det så bra! Biblioteket hade glastak och den blå himlen gjorde mig lugn. Planlösningen kändes trygg och välkomnande och bibliotekarierna som tog hand om oss var jättetrevliga. När det var min tur att stå i en infodisk hann jag bara tänka "åh nej" innan en gymnasiekille ställde en fråga som fick bibliotekarien bredvid mig att utbrista: "Oj, vad svårt! Den kan du ta." Bra taktik av henne, för sedan flöt allt på och även om mina sök-skills inte är särskilt utvecklade (ännu) kunde jag i alla fall hjälpa folk en bit på vägen. Detta gav mig en sådan adrenalinboost att jag under bråkdelen av en tiotusendels sekund glömde allt tråkigt.

På vägen hem blev det kolmörkt ute på bara ett par minuter. Jag överdriver inte. Det fantastiska var att just idag gjorde det ingenting alls.

Stureplan? Not so much.

I lördags kväll, på lokal, i vad som nu känns som en annan värld. Från vänster: J, jag och F. (Bakom kameran: C.)

Champagne supernova?

Söndag, och jag är låg och hyllar en bokbaksida

Nej, jag kan inte göra något idag heller. Jag har en milslång att göra-lista som rör allt i mitt liv just nu och den gör mig fullständigt paralyserad. Allt på den är obehagligt, så jag kan inte börja beta av den. Telefonsamtal, uppsatser, fältstudier, krav, krav, krav. Och ingen ork. Har ni hört den förut? Ja, det har ni. Jag är som en repig skiva, ändå vågar jag inte tro att det ordnar sig den här gången heller. I morgon är det måndag och då börjar allt igen. Telefontider, föreläsningar, möten, besök, tankar som inte går att få tyst på. Klockan är redan halv fem, bara några timmar kvar till tolvslaget och blå måndag.

Nog om det. Jag läser Special Topics In Calamity Physics och den är så njutbart välskriven. Häromnatten upptäckte jag baksidestexten. Vanligtvis brukar jag undvika att läsa baksidestexterna, eftersom de brukar marknadsföra innehållet på ett så missvisande och dåligt sätt att man tappar all läslust. I det här fallet har man dock gjort baksidestexten till en egen konst.

The resulting explosion of energy, light, heartbreak, and wonder, as Blue Van Meer enters a small, elite school in a sleepy mountain town...

Blue's highly unusual past draws her to a charismatic group of friends at St. Gallway (see page 2, "wild, wayward youths", Everyman Parenting) and their captivating teacher, Hannah Schneider. A sudden drowning, a series of inexplicable events, and finally the schocking death of Hannah herself lead to a confluence of mysteries. And Blue is left to make sense of it all with only her gimlet-eyed instincts and cultural lexicon to guide her.

So, using B for Blue as a constant, then:

(och här är en formel som går ut på: B (Most of The Western Canon delat på Hitchcock upphöjt till tre) + Youthful Guilelessness (Che Guevara upphöjt till två + Film Noir - A Great, Staggering Blow) = Special Topics in Calamity Physics.*

Apply to life at your own risk.

...

Coolness, är nog ordet jag först tänker på. (*Formeln i texten är mycket snyggare och mer matematiskt uppställd på bokens baksida. Mina "att skriva upphöjt till två"-skills är inte så utvecklade.)

Oh Gilmore, my Gilmore!

Jag försöker vara sparsam med de åtta avsnitt av Gilmore Girls (säsong 1) som jag fixade på McDonalds häromveckan, men det är ju svårt när jag älskar programmet så gränslöst och inte har energi till något annat än att titta på tv. Jag var lite rädd att säsong ett hade åldrats och att Rory skulle verka barnslig, men jag hade inte behövt oroa mig. Jag började nästan gråta av pilotavsnittet. Jag hade glömt att det inleds med The LA's There She Goes, medan Lorelei går genom Stars Hollow och in på Luke's Diner. Och Rory är cool och smart redan från början.

(Till Dean, om sitt namn:)

-It's my mother's name, too. She named me after herself. She was lying in the hospital thinking about how men name boys after themselves all the time, you know, so why couldn't women? She says her feminism just kind of took over. Though personally I think a lot of Demerol also went into that decision.

Nu har jag bara två avsnitt kvar och känner att tomheten snart knackar på igen. Jag funderar på att byta ut månadens matbudget (som om jag hade en) mot en hutlöst dyr DVD-box istället. Sedan kan jag leva mitt liv i Stars Hollow ett tag istället.

It's you that I adore, you will always be my...

Justin Timberlake doesn't live here anymore

I'm losing my favorite game, men jag lyssnar åtminstone på bra musik under tiden. Badly Drawn Boys senaste skiva, alltså. Jag fick den precis när jag behövde något som den som mest. Han må se ganska spexig ut, Damon Gough, men oftast gör han den mest sorgsna musiken (Silent Sigh) med de finaste pianoslingorna. Min favorit just nu är The Long Way Round (Swimming Pool.) Jag låtsas att han har skrivit den till mig:

Sit and wait for the day, where your life might change.
And that day never comes, this is rule number one.
All the changes must come from you, is the second rule.
Take a long way round, see the sights, hear sounds.
Where you'll go, nobody knows.
'Been this way since the day I was born far away,
and the walk in the rain makes you feel young again.

I assumed you would be my strength.
Oh, how wrong I was.

That's the wrong way round,
how you need me now.
The carrousel keeps turning still.
This one cried, this one smiled,
but we all felt alive.
Like a walk in the rain, made us feel young again.
With the crowd singing "all right now", as the rain came down.
It's a long way home, but we're not alone.
Life's carrousel keeps turning still.

(o.s.v.)

Amy

Jag älskar Vem Dömer Amy? (Judging Amy), som går på TV4+ varje vardag klockan 18.10. Jag är förmodligen den enda i Sverige under 50 som följer programmet, men jag fattar faktiskt inte hur tv kan slumpa bort en kvalitetsserie på det viset när junk som Desperate Housewives får visas på bästa sändningstid. Bäst tycker jag om Amys mamma Maxine, som spelas av Tyne Daly (som spelade Lacey i Cagney och Lacey. Respekt.) Hon är en stentuff socialarbetare och har ett hjärta av guld.

November rain

I gårdagens upplaga av .se (eller vilken gratistidning det nu var jag tog emot) kunde man läsa att solen inte kommer att visa sig på hela veckan. Det är ett vanligt fenomen i Sverige i november, menade meterologen i artikeln. Själv kände jag att att det var ju inte precis det budskapet jag ville mötas av en grå (och blå), blåsig måndag, på väg till jobbet, trött och frusen. Det känns som att standarden för den här veckan redan är satt nu.

Idag började jag skolan klockan ett och hade ställt klockan på nio eftersom jag behövde plugga inför ett seminarium imorgon. Vid kvart i elva lyckades jag släpa mig ur sängen och fram till soffan, men det var bara för att Everwood började då. Sedan hann jag knappt med bussen i alla fall. Det har varit mörkt ute hela dagen och regnet har dansat runt i luften och in under alla kläderna. Och det här är bara början.

Cool Britannia revisited

Jag fortsätter att älska (kanske snarare missbruka) YouTube och presenterar här några av de låtar och artister som bokstavligen var mitt liv för drygt tio år sedan. Då lyssnade jag uteslutande på brittisk musik. Nu gör jag det väldigt sällan. Jag är så ooriginell, men jag kan inte annat än att känna en stor kärlek för den där perioden. Jag levde verkligen för de där banden. Jag drömde om dem, åkte och tittade på dem, lyssnade på dem morgon-middag-kväll, satt fastklistrad framför MTV och ZTV och väntade på videor, spelade in intervjuer och memorerade dem. Och jag blev jäkligt bra på engelska på köpet.

Kungligheterna:

Whatever - Oasis (Definately Maybe, 1994.)
Jag köpte Oasis skiva efter att ha hört underbara Live Forever och blev urilsken när det sedan gavs ut en ny version där Whatever inkluderades. Oasis var aldrig mitt favoritband, men jag hade en stor crush på Liam Gallagher och vissa av låtarna, som till exempel denna, känns ganska odödliga fortfarande.

Champagne Supernova - Oasis ((What's The Story) Morning glory?, 1995.)
Så loj och så vacker. N, som är lite av en britpopguru, har berättat att det egentligen är Paul Weller som spelar gitarr i låten, men han syns inte till i videon. Märkligt, eftersom han ju är en gigant och förebild för Gallagherbröderna. Deras egon tog väl för stor plats, helt enkelt.

The Wild Ones - Suede (Dog Man Star, 1994.)
Suede var mitt livs andra musikaliska riktiga kärlek (först ut var Nirvana. Jag väljer att inte räkna Carola och co. Det var aldrig samma grej.) och jag föll hårt för Brett Anderson. Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskade Dog Man Star, för att det känns som att jag redan gjort det en gång för mycket, men jag blev nästan galen.

Stay Together - Suede (singel, 1994.)
Suedes bästa låt. Jag fick aldrig tag på singeln. Jag levde på minnet av den.

Parklife - Blur (Parklife, 1994.)
Den här videon känns på många sätt som essensen av England som man trodde att det var då. Cockneydialekten, humorn, radhusen, Damons träningsoverallsjacka. Jag älskade både låten och videon och lärde mig givetvis hela texten utantill på nolltid.

The Universal - Blur (The Great Escape, 1995.)
En kanske lite oväntad favorit. Blur var oftast ganska hysteriskt uppåt i tempot, men jag gillar även den mer lågmälda sidan. Snygg futuristisk video också. (Konsertminne som egentligen inte har med den här låten att göra: när jag såg bandet i Göteborg 1996 stod jag längst fram. Just som Damon började åma sig och dra upp sin tröja fick jag andnöd och var tvungen att sätta mig längst bak. Om jag även var kär i Damon Albarn? Ja. Jag var inte helt opåverkad av Alex James heller.)

Babies - Pulp (His 'N' Hers, 1994.)
En av världens bästa låtar, fortfarande. Trots det lyssnar jag nästan aldrig på den längre.

Common People - Pulp (Different Class, 1995.)
Den är ack så sönderspelad, men samtidigt är den ett sådant tidsdokument att den inte går att ignorera. Det var nu min Jarvis Cocker-besatthet var som störst. Han skrev de bästa texterna; så elaka, smarta, snuskiga och roliga. Jag vet egentligen inte vem jag var mest kär i, Jarvis eller Brett?

Love Spreads - The Stone Roses (Second Coming, 1994.)
Jag fattade aldrig riktigt Stone Roses storhet då. L och jag älskade dock den här låten och videon och hon köpte skivan. Vi avfärdade den som ”för rockig” och hon sålde den igen. Då förstod vi ju inte att vi hade missat deras mest magiska grejer redan. (Jag var faktiskt inte kär i Ian Brown.)

Dagsländorna (det fanns så många, men jag nämner bara tre):

Connection - Elastica (Elastica, 1995.)
Jag gillade alltid Elastica mer i teorin än i praktiken. Den här låten är grym dock. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att Justine Frischmann är en av jordens snyggaste och coolaste kvinnor. Att hon lyckades fånga både Brett Anderson och Damon Albarn imponerade också stort på mig.

Daydreamer - Menswear (Nuisance, 1995.)
Ett band som var känt för sin snygge sångare och den här låten. Jag gillar visst den fortfarande, märker jag. Kan inte minnas någon mer låt av dem, men jag vet att de så småningom blev mer countryinfluerade.

Haunted By You - Gene (Olympian, 1995.)
Gene var alltid lite mobbade för att sångaren Martin Rossiter var lite för pretto för sitt eget bästa. Jag uppskattade dock hans kostymer. L köpte skivan och jag kopierade den (som vanligt) på band. Jag kan inte ha lyssnat sönder bandet alldeles, för jag minns att jag och J hade en Gene-revival i Växjö flera år senare. Och nu har jag det igen, tack vare C.

(Mäktig och täckande wiki-sammanfattning om britpoperan finns här, om man vill fördjupa sig.)

Livräddarna

Precis när jag skulle börja skriva om att den där minnesraderingsproceduren i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind kanske inte är någon dum idé i alla fall, hörde en kompis kompis av sig och undrade om jag inte kunde komma över och hänga med henne och hennes pojkvän. Klockan var elva igår kväll och jag hade haft en av de värsta, lägsta dagarna på länge. Jag tittade på min hemmaklädsel och mitt mosiga ansikte och tänkte ”nej” men kände ”ja”. Så jag gick dit och det var det bästa jag kunde göra. De bjöd på råd och stöd och, när vi kommit över det stadiet, lättsamhet och musik jag hade glömt fanns. (Moving med Supergrass! Det finns inte ord för känslan jag får.) Och mycket alkohol. Jag ska inte vara någon alkoholromantiker nu, för det är ganska töntigt, men man ska inte underskatta alkoholens välgörande effekter ibland. När man bara inte orkar vara med sig själv som man är, då är det himmelriket att bara släppa taget och ta en paus. Det är ju mindre drastiskt än minnesraderingsgrejen också.

So I'll keep moving, just keep moving,
Well I don't know who I am,
No need to follow,
There's no way back again,

Moving, keep on moving,
Where I feel I'm home again,
And when it's over,
I'll see you again,

Got a low, low feeling around me,
And a stone cold feeling inside,
And I just cant stop messing my mind up,
Or wasting my time.

Filmmani eller Fler hyperlänkar har sällan skådats

Filmer som verkar vansinnigt sevärda (baserat på urvalet i Stockholms filmfestivalstidning, som låg och drällde lite överallt på skolan idag):















Sherrybaby av Laurie Collyer. Maggie Gyllenhaal (ovan, ur filmen) spelar en 22-årig före detta fängelsekund som kämpar för att få vårdnaden om sin sexåriga dotter. Jag älskar Maggie Gyllenhaal.

Little Children av Todd Field. Medelklassfamiljer, otrohet, ångest. Åh, det fullkomligen skriker The Ice Storm, fast på 2000-talet! Kate Winslet och Jennifer Connelly i två av rollerna, som extra bonus. Jag gillade även Todd Fields förra film In The Bedroom väldigt, väldigt mycket. (Jag säger bara: Tom Wilkinson. Kunglig.)

Shortbus av John Cameron Mitchell. Ja, det är den med riktiga sexscener och det är klart att det känns lite spännande. Men bortsett från det har jag fått intrycket av att detta är en mycket bra och rolig film. Taglinen är: Voyeurism is participation. Det är tänkvärt.

Paris, Je T'aime av diverse regissörer (till exempel Bröderna Coen och Gus Van Sant.) Episodfilm där varje regissör står för sin version av temat kärlek. Steve Buscemi och Maggie Gyllenhaal är med. 'Nuff said.

Wristcutters: A Love Story av Goran Dukic. Utspelar sig i en eftervärld för självmördare, där Mikal (Shannyn Sossamon, het, bevis nedan) vaknar upp trots att hon faktiskt inte tagit livet av sig, utan bara råkat ta en överdos. Patrick Fugit (I am dark and mysterious!) från Almost Famous spelar en kille som tagit livet av sig på grund av brustet hjärta.






















Little Miss Sunshine av Jonathan Dayton och Valerie Faris. En udda familj åker minibuss över USA för att lilla dottern, rultig glasögonorm, ska delta i en skönhetstävling. Jag såg trailern när jag var på bio senast och jag minns att jag önskade att jag kunde få se filmen just då. Jag tänker mig The Royal Tenenbaums, fast ändå annorlunda.

The Science Of Sleep av Michel Gondry. Självklart. Man får utgå ifrån att den inte är Eternal Sunshine Of The Spotless Mind; sedan blir det nog jättefint. Se bara:

Och Gondry säger - lite sorgset - att The Science Of Sleep handlar om strävan efter relationer som ligger på både fysisk och kreativ nivå.
- Det har aldrig hänt mig och jag är jätteledsen över det. Du träffar någon och ni känner er som själsfränder, men så vill du ligga med den andra personen och hon fattar ingenting. Hon tycker till och med att det är motbjudande. Suck.

ur I Gondrys Värld av Hynek Pallas i Stockholms Filmfestivaltidning.

Inbetween days

Under bussturen till Lund idag spelade min iPod bara låtar som på något sätt kan relateras till O.C. (Marching Bands Of Manhattan, A Lack Of Color och Brothers On A Hotel Bed med Death Cab For Cutie, Wonderwall med Ryan Adams, California med Phantom Planet, ja, jag är tydligen svag för O.C.-musik.) Jag tar detta som ett tecken på att jag ska titta på O.C. ikväll, trots att det ju är sådär. Men reklamen lovar ett sorgligt avsnitt och jag är alltid för lite tv-melankoli.

Annars befinner jag mig några dagar ifrån stora arbetsbördor i skolan. Artiklar, undercover-besök på bibliotek, rapporter, fältstudier, basgruppsmöte...och så ska jag jobba extra på min gamla skola så mycket jag kan, för jag behöver alla pengar jag kan komma över. Inte just nu, men i framtiden.

Jag borde kunna njuta lite av lugnet före stormen, men det är stört omöjligt. Det går inte att uppskatta ledighet på beställning. Det är när man inte kan få den man vill ha den mest. Precis samma grej som med sömn och kärlek.

McDreamy

Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för Patrick Dempsey, a k a, doktor Derek Shepherd i Grey's Anatomy. Han har snälla, goda ögon och ser alltid lite trött ut. Trötthet, och även förkylningar och vissa allergier, kan vara extremt attraktivt.

(Jag vill dock passa på att påpeka att jag inte är svag för reklamskyltarna för programmet där Patrick Dempsey agerar läckerbit iförd linne. Hej då, trovärdighet åt läkarrollen. So tacky, Kanal 5.)

Älska information

Jag älskar Google, men jag tror att jag tänker inleda en affär med någon som tänker större. Inför morgondagens föreläsning ska jag bekanta mig med Kartoo (för Mac och PC) och Webbrain (bara PC.) Jag är lite extra förtjust i Kartoo, eftersom den känns lite vassare. Man kan söka på till exempel en person eller film och fram kommer ALLT som kan tänkas ha med denna person eller film att göra. Sökmotorn ligger alltså steget före och ger inte bara användaren det den vill ha, utan även det den kan tänkas behöva utöver det den visste att den ville ha. (Ehm, märklig mening, jag vet.) I'm lovin' it! Jag sitter och okynnessöker och det har inte hänt sedan jag lärde mig använda Altavista (so 90's) för 100 år sedan!

En bok med en lång titel som jag gillar men nog kommer att ha svårt att komma ihåg om någon skulle fråga mig vad jag läser just nu

En ny bok ligger och väntar på mitt sängbord:






















Special Topics In Calamity Physics tells the story of a wise newcomer who joins a circle of students who orbit a charismatic teacher with a tragic secret.

(Läs hela texten i The New York Times Book Review)

Japp, det osar av min stora kärlek, Den Hemliga Historien. Jag har hört fantastiska saker om den här boken och jag är så förväntansfull att jag nästan skakar.

Here we are now, entertain us

Söndag, och det är dunkelt ute. Jag fastnade nyss i en hagelskur mitt på Möllan, men jag lyckades ta mig hem igen. Nu väntar kaffe och Gilmore Girls (jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men: tack McDonalds.)

Helgen har varit innehållsrik. Fredagskvällen var som att rida på en mycket bra våg, ända in i det sista. Ärligt talat, hur ofta händer det? Jag behövde inte anstränga mig alls; det roliga bara kom till mig och jag välkomnade det med öppna armar. Först hade jag en liten fest med bra människor och Justin Timberlake (med detta menar jag inte att han är en dålig människa. Jag kan inte uttala mig om det. Jag vet bara att han dansar så att det nästan tar eld i golvet under honom.) Jag kände mig hög (antar jag.) Sedan droppade större delen av sällskapet av och jag och J fortsatte till KB, där vi serverades trevliga människor, oväntade människor, efterlängtade människor, känslor och bra musik.

Lördagen blev mer stillsam, trots utgång. Det gjorde inte så mycket; två larger than life-kvällar i rad hade nästan känts övernaturligt.

Nu sitter jag här och väntar på att kaffet ska bli klart. Söndagsstillheten förstärks med Joni Mitchells A Case Of You.

I met a woman, she had a mouth like yours, she knew your life, she knew your devils and your deeds. And she said, "Go to him, stay with him if you can but be prepared to bleed.

Pappa Långben

Idag fyller min pappa år så jag tänkte dela med mig av några av mina favoritpappaminnen.

Trygghet:

När jag var liten var jag livrädd för att inte kunna sova; alltså kunde jag aldrig somna. Jag brukade gråta tills jag kräktes (sant) och det enda som lugnade mig var när pappa bar omkring på mig och sjöng Tryggare Kan Ingen Vara med ljus, lugn röst.

Bakelser:

När jag var liten och mamma var borta på symöte på måndagskvällarna (hon kan inte sy, det var bara en skenmanöver för att försöka passa in i bygemenskapen) brukade pappa köpa bakelser (sådana där i marsipan som såg ut som grodor) och så åt vi dem och kollade på antingen Pang I Bygget, God Dag Yxskaft, Änglar Finns Dom, Det Våras För Sheriffen eller En Ding, Ding Värld. Jag kan dem utantill och älskar dem nog fortfarande.

Envishet:

Vi brukade campa förr om åren. En gång på Öland hade vi bestämt att vi skulle koka potatis och korv på stormkök utomhus. Det började ösregna och mamma tyckte att vi skulle gå på restaurang istället. Pappa är både envis och ekonomisk och vägrade ge sig. Alltså satt han på en äng, i ösregn, och kokade potatis och korv i ett par timmar. Korvarna sprack. Mamma och jag hade roligt åt det.

Tårar:

1) När jag tog studenten och sprang ner mot släktklungan på parkeringen utanför mitt gymnasium var pappa den första jag mötte. Jag storgrät och pappa var också han alldeles blöt i ansiktet av tårar. Det blev tydligt vem jag hade ärvt min blödiga sida från.
2) När jag kom hem från en helvetesresa i England och mamma hade hämtat mig på flyget och körde upp för vår väg hemma satt pappa i traktorn och körde hö. Han hoppade ur och mötte mig och fastän han inte brukar visa sina känslor genom att vara fysisk kramade han mig med tårarna rinnande nedför kinderna. Kärlek.

Pappa upptäcker McDonalds:

I somras hämtade pappa mig på stationen i Värnamo två gånger. Första gången föreslog jag att vi skulle äta på McDonalds av smidighetsskäl och jag tror att han blev imponerad över måltidsstorleken och prisklasserna. Andra gången han hämtade mig hann jag knappt stiga av tåget innan han föreslog McDonalds och såg ut som en förväntansfull liten pojke.

Status

Idag har jag jobbat på min gamla skola. Det var lika delar humor och regn. Sedan firade jag demokraternas framgångar i USA (kom igen nu Hillary!) med att råka köpa hämtmat på Norman's Deli för 95 spänn. Jag svimmade nästan när kassörskan meddelade summan. Men då var det för sent.

Hysterika

Helgerna är mina andningshål. Måndagen kommer och jag är handlingsförlamad igen. Klockan är två och jag har inte ens klätt på mig än. Tre uppsatser ligger och väntar på att jag ska kritisera dem, men jag känner bara: who am I att kritisera någonting?

Den här helgen har varit väldigt bra och väldigt konstig rent humörsmässigt. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv skrattat högt för mig själv så ofta. Det började redan i lördags när jag kom hem efter att ha hängt (och skrattat) med J. Allting var plötsligt så fyllt av humor. Jag skrattade åt minnena av filmen från fredagens fest (jag ska sluta tjata om den nu), åt mig själv (egenkär?), åt J:s underbara minspel när hon är missnöjd. Igår fortsatte det under dagen och folk på stan måste ha trott att jag var galen där jag gick och försökte kväva mina fnissningar. Igår kväll nåddes nog kulmen, för då kändes det nästan som att jag hade feber. Justin Timberlake, roliga konversationer på ICQ, mina minnen. Jag kunde inte ens läsa när jag skulle sova, utan låg och skrattade. Jag vet inte om det är ett tecken på att vansinnet slutligen har tagit över min kropp, men i så fall säger jag bara: välkommen. Jag tror att det är värt det.

Idag har jag lugnat ner mig lite för att jag måste. Jag lyssnar på Bob Dylans Blood On The Tracks trots att jag alltid gillat Dylan mer i tanken än i praktiken. Men idag är just den skivan allt jag behöver. You're A Big Girl Now gör något med mig.

Our conversation was short and sweet
It nearly swept me off my feet
And I'm back in the rain
Oh, and you are on dry land
You made it there somehow
You're a big girl now.

Blossande kinder

Redan när J uppmärksammade den väldigt välformulerade Sydsvenskan-recensionen av Justin Timberlakes senaste skiva visste jag ju att något stort var på gång. Men jag tror att det är först denna helgen som hysterin slagit till fullständigt i min hjärna. SexyBack har förföljt mig från J:s fest, till en klottertavla på Inkonst där någon klottrat I'm Bringing SexyBack, till musikleken i föregående inlägg, till min high-on-life-promenad på stan tidigare idag (i lurarna då.) Jag kan inte sluta lyssna och jag kan framförallt inte sluta sjunga och dansa. Justin är den fulländade sång- och dansmannen och även en sann entertainer. En kille som Robbie Williams måste gråta sig till sömns om kvällarna av avund. Justin har stil, heta låtar och han dansar som en gud. Nu säger jag det och hoppas att blixten inte slår ned: Michael Jackson känns faktiskt som något av en tönt i jämförelse.

Skivan är ju som sagt ganska centrerad kring sex och bara för att tydliggöra exakt hur explicit den är (jag vet att många undrar) har jag gjort en liten sammanfattning av de mest ångande textraderna:

And all she wants is to dance, that's why you'll find her on the floor. But you don't have a chance, unless you move the way that she likes, that's why she's goin' home with me tonight.

Wait a second, she's hopped up on me, I've got her in my zone, her body's pressed up on me, I think she's ready to blow.

Said if you're thinking 'bout holding back, don't worry, girl, 'cause I'm gonna make it so easy. So slide a little bit closer to me, little girl. Daddy's on a mission to please.

Sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body, sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body, sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body, sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body.

I said there something 'bout the way you do the things you do when you do the things you do its got me Ohh Ohh Ohh.

You know what you want and that makes you just like me. See everybody says you're hot, baby, but can you make it hot for me? Said if you're thinking 'bout holding back. Don't worry, girl', cause I'm gonna make it so easy.

Jodå. Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Söndag, och jag leker

På Eskapi hittade jag följande oemotståndliga lilla lek:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

Will it be ok? It’s the nighttime
How are you feeling today? Wither must I wander
How do your friends see you? Twisted logic
Will you get married? Against the tide
What is your best friend’s theme song? Liar (Nej, J, nej!)
What is the story of your life? We’re computerizing and we just don’t need you anymore
What was high school like? Rock show
How can you get ahead in life? Meat is murder
What is the best thing about your friends? Kiss you off
What is tonight going to be like? Rebel Rebel
What is in store for the remainder of this weekend? Hold me
What song describes you? In the future when all’s well
To describe your grandparents? Absolute beginners
How is your life going? Deliverance
What song will they play at your funeral? I just want to see the boy happy
How does the world see you? Disappear
Will you have a happy life? Like foxes through fences
What do your friends really think of you? Laughing out loud
Do people secretly lust after you? Sexy Back
How can I make myself happy? No backbone
What should you do with your life? Survived by her husband
Will you ever have children? Tomorrow never comes

(Jag har inte fuskat, trots att vissa svar är lite för roliga, lite för poetiska och lite för sanna.)

Rapport från himmelen

Så, vad händer ikväll? Jag sitter framför J:s dator medan hon stryker kläder här bredvid. Det känns tryggt och hemtrevligt. Vi dricker läsk, äter överblivna snacks och lyssnar på en blandskiva med låga låtar. (Just nu: Leaving New York med R.E.M.) Tidigare gick vi runt på kyrkogårdarna i kvarteret och tittade lite på allhelgonaljusen. Det var knappast något överflöd av dem, men inte heller alldeles kolmörkt. Det har blivit några grader varmare ute igen, vilket gjorde promenaden behaglig. På vägen hem köpte vi sushi (hon) och pizza (jag.) Sedan åt vi och tittade på en liten filminspelning från festen igår några gånger. Mycket humor på kort tid. Redan dagen efter känns den som ett unikt tidsdokument.

And now that I'm in your shadow

De Dödas Festival har pågått i Malmö sedan den 30 oktober och avslutas i morgon. Trots att arrangemanget lät mycket intressant har jag inte tagit mig till en enda av programpunkterna - förrän igår kväll. J hade en mycket trevlig, Justin Timberlakeinramad inflyttningsfest och efter en Robinson-omröstning om vart vi skulle gå, komplett med videokamera och lappar i en urna (skål), blev resultatet Inkonst. Där pågick Slumpens Musik - Ett Begravningskalas. Kalaset var tydligt influerat av halloween (det kunde man ha klarat sig utan) och Luke Rhineharts bok Tärningsspelaren, som ju handlar om en man som bestämmer sig för att låta tärningen styra hans handlingar. På Inkonst innebar detta att man fick slå tärning om hur mycket inträde man skulle betala (jag fick givetvis en femma och fick därmed betala det högsta), vilka låtar dj:n skulle spela och lite andra utmaningar som gick ut på att till exempel bjuda en främling på en drink eller lämna Inkonst omdelbart. Jag vågade aldrig slå. Det var fegt av mig. Men jag njöt av sällskapet och roade mig ändå.

Idag lyssnar jag på Damien Jurados fantastiska nya skiva och funderar på en promenad på kyrkogården efter mörkrets inbrott för att titta på alla ljusen. När jag var liten var det tradition att gå till mammas barndomskyrka och tända ljus för mormor och morfar på Alla Helgons Kväll. Jag älskade det. Det var magiskt att se alla tysta, allvarliga människor och alla ljus i novembermörkret.

A day of one's own

För att komma undan "jag borde plugga"-molnet som alltid hänger över mitt huvud bestämde jag mig idag för att tänka att jag inte behöver plugga. Idag är min egen dag, fri från det jag vill att den ska vara fri från. Det är så skönt.

Jag har mest vandrat runt på stan och funderat. Det var fint, himlen var alldeles pastellblårosalila. Två gånger blev jag påmind om mitt förflutna. Först stötte jag på min gamla kompis från låg- och mellanstadiet och hennes man. Då var hon väldigt förvirrad och känd för att matcha kläderna helt uppåt väggarna. Hon syntes ofta i till exempel lila manchesterbyxor, grön-svart-vit flanellskjorta och gula skor. Till detta hade hon okammad stubblugg. Hon fick oss ofta att skratta för att hon var så lättsam och rolig. Nu är hon gift, har två barn och äger en väldigt hipp boutique. Hennes kläder är väldigt matchade. I hennes sällskap, ja i alla gifta gamla kompisars sällskap egentligen, känner jag mig som en evig 15-åring.

En stund senare såg jag min stora högstadiecrush med en bebis (hans bebis, tar jag för givet). Jag tror att jag och min dåvarande bästis L gick i sjuan när vi plötsligt blev helt besatta av honom efter att ha sett honom på bild. Han gick i nian på en skola i grannorten och vi tyckte att han verkade vara en cool outsider (tänk Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv, fast lite mer kaxig och punkig. Ring i ögonbrynet och så.) Jag och L var sådana där klyschiga bästisar som alltid var kära i samma kille, antagligen för att vi innerst inne visste att ingen av oss någonsin skulle få killen i fråga. Risken för rivalitet existerade inte. Vi var osynliga för de flesta. Fast L var mer framåt än jag, så hon tog tag i saker och ting. Hon såg till att vi kopierade hans bild i skolkatalogen och förvarade varsitt exemplar av den i plånboken. Vi tvingade L:s lillasyster att ringa hem till honom och låtsas att hon gjorde en undersökning för att ta reda på om han hade tjej, hur lång han var etc. Vi tog bussen till hans villaområde och gick omkring i hans kvarter tills mamma till slut hämtade oss. Till sist skuggade vi honom på Gislaveds marknad tills han sa till sin kompis att han kände sig "buggad". Vi fick panik, försvann illa kvickt och gömde oss bakom hoppborgen tills han plötsligt kom fram, sa hej och berättade att han hade märkt att vi följt efter honom. No shit. Jag trodde på allvar att jag skulle förintas. Jag glömmer aldrig den skräckblandade förtjusningen som exploderade i kroppen. Han solade sig i vår helt okritiska och uppenbara beundran ett tag, sedan drog han. Han måste ha skrattat så gott åt de två sinnesrubbade glinen som dyrkade marken han gick på, men det fattade vi nog inte riktigt då. Jag och L var inte oss själva på ett ganska bra tag. Ingen av oss pratade med honom igen.

När jag såg honom idag var han fortfarande ganska punkig och pojkaktigt bildskön fastän han är över trettio nu. Jag är inte alls lik mig själv som 13-åring, tack och lov, annars kanske han hade ringt polisen.

Mitt ärende på stan, förutom att take a walk down memory lane, var annars att köpa en födelsedagspresent till min pappa. Mamma föreslog en lila slips, för att det är så inne nu. Jag ville upplysa henne om att pappa och slips är en kombination man inte ser ofta, men samtidigt vet jag att hon vill att han ska vara snygg när de går ut och dansar, så varför inte? Jag skulle vilja ge honom en iPod, men tyvärr är jag inte gjord av pengar. Jag ska i alla fall bränna en skiva till honom. Att ge honom musik är tradition. Det är ganska svårt att veta vad han gillar nu för tiden, förutom sina gamla skivor från 60- och 70-talen och hits av riviga kvinnor som till exempel Shania Twain. När jag bodde hemma brukade han låna min Dog Man Star-skiva med Suede, men det är ju längesedan. Jag tror att jag ska testa lite Morrissey och Alanis Morissette på honom. Det får bli min kvällssyssla.

Malmö har blivit kallt

Det är den första november och säsongens första snö har fallit över Malmö. Många säger "årets första snö", men det är ack så fel. Det är ju bara några månader sedan det snöade sist; jag minns fortfarande mars fruktansvärda kyla. Sommaren är en liten parentes i det här landet. Nu är vädret tillbaka i sitt normaltillstånd och jag fasar för månaderna som ligger framför oss. Idag frös jag så mycket om benen att det kändes som att jag inte hade några byxor på mig. Och detta är bara början. Jag var bara inte gjord för dessa dar, och dessa dar är inte gjorda för mig.

Min ilska nådde nyss nya höjder när jag hade besök av två (2) vaktmästare som tillsammans inte ens hade kompetensen av en. De verkade aldrig ha sett verktyg förr. Jag fick instruera dem i hur man fixar ett stopp i avloppet i duschen, för deras lösning var tydligen annars att spola lite vatten i golvbrunnen. Därefter skulle de fixa knappen på min köksfläkt, vilket resulterade i att de bröt av knappen och satte på den igen upp och ned, att vaktmästare ett stack hål på fingret med en skruvmejsel och att fläkten nu är mer trasig än den var från början. Jag stod häpen och såg på och tänkte att de måste ju skämmas ihjäl nu. Det gjorde de inte. Jag saknar min trygga, säkra pappa, som kan fixa allt och dessutom vet vad han håller på med. Han kommer att skratta så mycket när jag berättar om dagens cirkus för honom.

Hej huvudvärk, igen.