Jag läser om den engelske producenten Joe Meek i Sonic. Jag vet inte så mycket om honom, men han var tydligen galen, väldigt bra på ljud och, enligt Sonic, "hela den engelska indiescenens fader" i början av 60-talet. Han sköt sig själv och sin kvinnliga hyresvärd till döds 1967. Han bodde i en lägenhet på Holloway Road i London då. I samma lägenhet bodde min kompis och hennes flatmates för ett antal år sedan. Det fanns en liten minnesplakett på väggen och allt. Jag tillbringade en mardrömsvecka i den lägenheten för några år sedan. En av de värsta i mitt liv. Så när jag hör namnet Joe Meek tänker jag aldrig fantastiska ljudbilder utan snarare totalt mörker.
Jag lyssnar på Badly Drawn Boys Have You Fed The Fish? och det är snart dags att hämta hunden. Ny dag.
*
Efter promenaden var jag tvungen att duscha av den leriga hunden. Att duscha är för hundar lite som att knarka; de får en rätt stor kick av det. Han sprang runt och kastade med sin leksak och samlade sedan ett gäng filtar på golvet och lade sig och rullade i dem. Jag var ganska trött så jag lade mig bland filtarna jag också. Då lade sig lilla hund tätt intill mig. Sedan låg vi så och vilade en stund. Då och då lade han sig på rygg och bet mig lite lätt i näsan. Mitt hjärta klarade nästan inte av det. Min s k biologiska klocka må vara icke-existerande, men himmel vad jag längtar efter en hund.
3 kommentarer:
hej Maggie!
jag skriver ett arbete om bloggar och undrar om du har lust och tid att svara på fem frågor! i så fall mejla mig så skickar jag frågorna till dig.
elnazb@hotmail.com
ciao så länge
Kanske ska vi börja samla på tragiska boenden i London. Jag skrev om ett annat hus i London för några månader sedan:
http://agogononstop.blogspot.com/2006/08/en-drr-att-minnas.html
Hoppas du snart får en duschknarkande hund!
agogo: aha, spännande, ska genast läsa! och jag har redan börjat spåna på vilken ras jag vill ha...
Skicka en kommentar