Ode to The West Wing

Det är nu bara tre avsnitt kvar innan Vita Huset är slut för alltid och jag ser varje avsnitt med andakt. (Och tårar. Ofta.) Kommer att sakna det enormt. I gårdagens avsnitt kom min favorit Sam Seaborn (Rob Lowe) tillbaka för att förära den nya demokratiska (yay!) staben med sin närvaro som chief of staff. Han och Josh är som en högintelligent version av Piff och Puff, jag älskar deras dialoger. Och jag älskar C.J. Jag vill vara C.J. Jag hoppas att Hillary Clinton blir USA:s nästa president, för jag föreställer mig att hon är lika tuff, värdig och självklar som C.J. Donna Moss har jag aldrig varit så förtjust i, förrän nu, när den mångåriga spänningen mellan henne och Josh resulterat i ett slags odefinierat förhållande. Hon sköter det så snyggt. Hon är så stark och låter honom inte slingra sig utan att vara needy. Fastän hon uppenbarligen älskar honom vägrar hon att helt retirera för sina känslor utan att få något tillbaka. Hon är min idol just nu.