Étage for dummies

Jag har två danspersonligheter. Den ena njuter av diverse pop och rock, typ Phoenix, Embassy, The Smiths, Nicolas Makelberge etc. Gammalt och nytt om vartannat och jag räds inte hitsen, absolut inte. Denna sida av mig får ofta träning, eftersom de ställen jag går till brukar spela den sortens musik. Sedan har jag en annan sida som gärna vill åma sig till r ’n’ b, viss hiphop och disco. Denna sida av mig får aldrig utdelning utanför hemmets väggar, eftersom jag aldrig går till ställen där de spelar sådan musik. Den senaste tiden har det dock börjat kännas frustrerande att inte få röra sig kollektivt på offentlig plats till till exempel Justin Timberlake och Nelly Furtado. (Var kommer det behovet ifrån, egentligen? Det är nog en helt annan historia.)

Vad göra?Jo, ett gäng av oss bestämde oss igår för att besöka en annan del av Malmös klubbvärld: Étage. (Jmf: Seth Cohens "Welcome to the dark side."-kommentar första gången han introducerade arbetarklass-Ryan till en odräglig Newport Beach-fest. Det var i alla fall min fördom.) För den som inte vet är Étage det där stället som väl finns i varje stad. Jag tänkte mig köttmarknad, djupa urringningar, höga klackar och sånt. (Igen, så fördomsfull.)

Det fanns flera skäl till att gå dit. Jag ville som sagt höra Justin, Nelly och annat bra på hög volym. Jag såg det dessutom som ett studiebesök till en annan värld befolkad av folk från andra delar av stan och kranskommunerna (har jag hört).

Kvällen började med ett antiklimax då en av oss stoppades i dörren för att han hade gympaskor på sig. Det hör ju inte direkt till vanligheterna i min värld. Jag fick flashbacks från när jag var liten och min coola kusin skulle ut i Mellbystrand och berättade för mig att man inte fick ha jeans på sig. Jag fattade ingenting. Det gör jag fortfarande inte. Gympaskor är ju inte direkt tecken på låg status i dagens samhälle, säg en bratkille utan sneakers, liksom. Nåväl, hur irriterande och tråkigt det än kändes blev vi en man kort direkt. Efter att vakterna hade kollat att vi inte hade vapen, sprit eller knark med oss var vi så inne. Här följer mina intryck:

Kläder: jag hade som sagt väntat mig lättklädda brudar, blekt hår och killar i skjorta och finbyxor. Dessa klädtyper fanns där, men de var verkligen inte dominerande. Där fanns trendiga tjejer (tajts och oversizeklänningar), vanliga tjejer (jeans och tröja), killar som ville se lite rockiga ut och killar med snörning i skjortan (hm..) Jag såg även ett par Cheap Monday-jeans, ett par hängslen och två utväxta sjuttiotalsfrisyrer (på killar.) Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var som en dag på stan: alla stilar blandade. Skönt.

Atmosfär: något av det första jag såg var en man med kostym som tog tag i handen på en kvinna med långa lösnaglar och juveler, kysste den och tycktes sedan sweetalka henne en del. Det kändes som på film. Killar satt på rad och följde oss med blicken (och utvärderade, gissar jag) när vi gick förbi, men så är det ju på alla ställen. I övrigt kändes det kanske lite mer frisläppt än vad jag är van vid, men det berodde nog mest på att jag inte kände igen en människa och det skänker ju en viss frihet.

Musik: två dansgolv var öppna. På det ena spelades allt mellan himmel och jord, till exempel Aquas Barbie Girl, Lena Philipssons Det Gör Ont, Mmbop med Hanson, något med Phil Collins och, icke att förglömma: Grease-medleyt! Samma som på mellanstadiet, vilken resa tillbaka i tiden! Dj:n på detta dansgolvet verkade inte direkt inspirerad. Han stod och hängde och tittade ut över dansgolvet med uttråkad min. Musiken var troligtvis förprogrammerad.

På det andra dansgolvet var det modernare rytmer som gällde och vi fick röra oss till Bug A Boo med Destiny's Child, SexyBack med Justin och Promiscuous med Nelly Furtado. Jag var givetvis nöjd. Tidvis byttes dock den bra musiken ut mot klubboväsen. Man hade lika gärna kunnat befinna sig på Crush.

Slutligen kan man väl säga att ett besök på denna nattklubb var lite som att åka på charter; man kan gå ur sin vanliga gå ut-roll och känna sig lite som ny och man får dansa till musik man inte hört på 15 år. Ganska befriande. Jag kände mig inte som hemma, men inte heller som en främling. Jag kommer säkert att gå dit någon gång igen när r 'n' b-suget blir för stort. (Eller så startar jag en pop- och r 'n' b-klubb själv.)