En dåres försvarstal och lite annat

Folk verkar tvivla på och lägga ner sina bloggar till höger och vänster. Eftersom jag ibland kan vara ganska lättpåverkad leder detta till att jag givetvis börjar fundera över min blogg också. Varför skriver jag här egentligen?

Svaret är egentligen ganska enkelt och hittas i min underrubrik: Ett eget rum. (Det har jag stulit från Virgina Woolf. Allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok. Hon satte ju verkligen huvudet på spiken där; alla (kvinnor, var det då) behöver ett eget rum för att kunna andas och utvecklas.) Här kan jag härja hejvilt och det är okej, för ingen, ingen behöver läsa. Men jag behöver skriva. Jag spricker annars. Jag går omkring och formulerar mig i mitt huvud hela dagarna, det har jag gjort i många år, och det är skönt att ha ett eget rum där jag kan sätta formuleringarna på print. Jag blir alltid så ivrig när jag ser någon film jag gillar, hör en fantastisk låt, blir jätteledsen över något eller vad som helst och då är min första impuls oftast att skriva om det. Sedan kan man ju bara säga "Tack Internet" för att den som vill kan läsa det jag skriver. Det känns ju ändå mer meningsfullt då. Och det gör mig så glad.

Ibland står jag mig själv upp i halsen, men det är nog ganska bra egentligen. När jag var liten (och inte så liten heller, för den delen) tog jag ingen plats alls; jag var nästan osynlig. Det var nog mest mitt eget fel, men det är en helt annan historia. Jag har i alla fall mycket att ta igen.

Skönt att reda ut det där, nu kan jag slappna av. Nu tänkte jag okynnesskriva lite bara för the fun of it:

Jag har jobbat extra på min (gamla) skola den här veckan. Det har varit ganska mycket mental istid som det ju alltid är när det är lov. Jag har träffat några av mina fd elever och jag kommer att sakna dem mycket. Jag fick en stor kram av H, som jag står lite extra nära, och började febrilt fundera över hur jag skulle berätta för henne att jag inte kommer att vara kvar till hösten. Då tittade hon på mig och sa med lite sårad röst:
"Jaha, ska det bli kul att jobba i Lund till hösten då?" Hon visste redan. Min kollega hade berättat. Jag förklarade för henne att det här var en chans för mig att kanske hitta fram till något jag verkligen vill. Hon förstod. Hon är så klok.

Annars tycker jag att Patrick Ekwalls intervju med Sven Nylander var något av veckans höjdpunkt, kanske till och med något av det mest komiska jag sett i hela mitt liv. Sven såg ut som att han bar all världens sorger på sina axlar och Patrick Ekwall (som alltid ger mig kalla kårar av obehag) såg sträng ut i backslick och ställde frågor som antagligen var menade att uppfattas som hårda och raka, men mest kändes som om de vore tagna ur en sketch. Jag menar, de är ju säkert kompisar privat. Hade man kittlat dem hade de tappat masken och börjat skratta. TV4; alltid samma hobbybygge.

I morgon är jag ledig och jag tillbringar kvällen med att lyssna på Bruce Springsteens Nebraska (den tar form) och Hot Chips The Warning (kan man säga att musik är snygg? I så fall känns Hot Chips musik snygg.) om vartannat. Trots att jag har ont, är övertrött och känner mig ful kan jag inte låta bli att överväldigas av en lust att dansa när jag hör Over And Over med Hot Chip. Jag tar det som ett sundhetstecken.

Nu ska jag vänta in Scrubs-reprisen på TV6. Sedan ska jag glädja mig åt att jag inte behöver stiga upp tidigt imorgon.