Serenity now!

Igår var min sista dag på jobbet (jaja, jag ska vikariera när jag kan, men ändå.) Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade bli särskilt sentimental över det. De finaste avskedsorden kom från vaktmästaren och från mina gamla elever och kollegor som jag jobbat med i två år. De kallade in mig på min lunchrast och jag fick ett fint halsband av de vuxna och kramar av alla barnen. Jag antar att det är det jag kommer att sakna mest; närheten, den ömsesidiga bekräftelsen och känslan av att vara viktig för någon.

Hon som tar över mitt vikariat sa vid ett tillfälle att det skriker bibliotekarie om mig. Jag älskade henne för det. Tvivlar gör jag så bra själv. Jag vet att det inte finns några jobb och att jag inte har studiemedel så att det räcker och att jag är allmänt labil och förvirrad. Det behöver jag inte andra människor för att påminna mig om.

Innan jag gick hem igår satt jag på en bänk med en av sexåringarna jag jobbat med den här veckan. Hon tittade på mig och frågade:

- Har du en bebis i magen?
- Nej, ser det ut så?
- Ja-a!

Och jag hade inte ens en av mina svullna dagar! En kollega föreslog att jag borde ha svarat som hon själv hade gjort en gång: "Nej, det är gas, men tackar som frågar."