Trivsel och komfort

Och nu till något helt annat.

I slutet av 90-talet var hög midja på byxor något av det fulaste som fanns. Jag minns när J var pionjär (i vårt gäng) och köpte sina Leejeans med låg midja - en ny värld öppnade sig. Tantröven och mammamagen kändes som bortblåst och jeansen satt snyggt. Det bör tilläggas att låg midja då innebar navelhöjd.

Sedan dess har begreppet låg midja omdefinierats. Ordet "midja" borde inte ens ingå, då jeansen sitter på halva häcken. Trivseln är, liksom snyggheten, obefintlig. För trivseln, och detta får inte glömmas bort, är ack så viktig. I ett anfall av tillfällig sinnesförvirring - och ren desperation, man måste ju ha jeans! - köpte jag för ett par år sedan ett par jeans med så låg midja att det enda sättet att bära dem på var stående och på fastande mage (i en smal del av menstruationscykeln.) Jag har använt dem två gånger - den ena gången fick jag nästan gå hem från jobbet av obehag (jobbigt att inte kunna sitta ner på en hel dag), den andra gången var jag konstant kissnödig eftersom linningen tryckte rakt på blåsan. Det är inte ett värdigt liv.

Klart att nya vindar börjar blåsa. Den höga midjan har ju varit på ingående i ett par år, men det är först nu man börjar kunna hitta den på H&M. Jag var såklart skeptisk först och är väl fortfarande det på sätt och vis. Så är det ju alltid med nya grejer. Jag fick till exempel se mig själv som elvaåring iförd midjehöga pösiga jeans med instoppat grällt linne på film i helgen - det var allt annat än attraktivt. Kan man bära upp en hög midja utan att se ut som en småbarnsmamma anno 1991? Blir inte benen groteskt överdimensionerade? Får man inte världens putmage?

Johodå. Men då får det vara så. Jag orkar inte längre. Idag köpte jag ett par svarta byxor där byxlinningen befinner sig i midjehöjd. Det känns ovant, men när jag provade dem nyss kände jag att det började bubbla lite glatt i bröstet. Att kunna bära ett par byxor som inte skär in någonstans, som låter magen få plats, som (enligt mig) är snygga och som är sköna ska bli mitt nya ideal. Det känns nästan som en feministisk frigörelse, ett statement. Varför ska man klämma in sig i byxor designade för skrinna barnkroppar?, och allt det där. Skulle man en dag se sig i spegeln och tänka "hjälp, mina ben är en mil långa!" eller "oh himmel, min häck är längre än min överkropp!" får man väl ta på sig en lång tröja över, liksom. Det är nog en vanesak, helt enkelt.

Jämförelse:

















Häckhöjd: tortyrjeansen. Man kan nog inte på bild se hur obekväma och fula de är, men tro mig, det är de.

















Midjehöjd: Du sköna, nya värld. Jag ska göra en karriär av att ha mage och häck.