A day of one's own

För att komma undan "jag borde plugga"-molnet som alltid hänger över mitt huvud bestämde jag mig idag för att tänka att jag inte behöver plugga. Idag är min egen dag, fri från det jag vill att den ska vara fri från. Det är så skönt.

Jag har mest vandrat runt på stan och funderat. Det var fint, himlen var alldeles pastellblårosalila. Två gånger blev jag påmind om mitt förflutna. Först stötte jag på min gamla kompis från låg- och mellanstadiet och hennes man. Då var hon väldigt förvirrad och känd för att matcha kläderna helt uppåt väggarna. Hon syntes ofta i till exempel lila manchesterbyxor, grön-svart-vit flanellskjorta och gula skor. Till detta hade hon okammad stubblugg. Hon fick oss ofta att skratta för att hon var så lättsam och rolig. Nu är hon gift, har två barn och äger en väldigt hipp boutique. Hennes kläder är väldigt matchade. I hennes sällskap, ja i alla gifta gamla kompisars sällskap egentligen, känner jag mig som en evig 15-åring.

En stund senare såg jag min stora högstadiecrush med en bebis (hans bebis, tar jag för givet). Jag tror att jag och min dåvarande bästis L gick i sjuan när vi plötsligt blev helt besatta av honom efter att ha sett honom på bild. Han gick i nian på en skola i grannorten och vi tyckte att han verkade vara en cool outsider (tänk Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv, fast lite mer kaxig och punkig. Ring i ögonbrynet och så.) Jag och L var sådana där klyschiga bästisar som alltid var kära i samma kille, antagligen för att vi innerst inne visste att ingen av oss någonsin skulle få killen i fråga. Risken för rivalitet existerade inte. Vi var osynliga för de flesta. Fast L var mer framåt än jag, så hon tog tag i saker och ting. Hon såg till att vi kopierade hans bild i skolkatalogen och förvarade varsitt exemplar av den i plånboken. Vi tvingade L:s lillasyster att ringa hem till honom och låtsas att hon gjorde en undersökning för att ta reda på om han hade tjej, hur lång han var etc. Vi tog bussen till hans villaområde och gick omkring i hans kvarter tills mamma till slut hämtade oss. Till sist skuggade vi honom på Gislaveds marknad tills han sa till sin kompis att han kände sig "buggad". Vi fick panik, försvann illa kvickt och gömde oss bakom hoppborgen tills han plötsligt kom fram, sa hej och berättade att han hade märkt att vi följt efter honom. No shit. Jag trodde på allvar att jag skulle förintas. Jag glömmer aldrig den skräckblandade förtjusningen som exploderade i kroppen. Han solade sig i vår helt okritiska och uppenbara beundran ett tag, sedan drog han. Han måste ha skrattat så gott åt de två sinnesrubbade glinen som dyrkade marken han gick på, men det fattade vi nog inte riktigt då. Jag och L var inte oss själva på ett ganska bra tag. Ingen av oss pratade med honom igen.

När jag såg honom idag var han fortfarande ganska punkig och pojkaktigt bildskön fastän han är över trettio nu. Jag är inte alls lik mig själv som 13-åring, tack och lov, annars kanske han hade ringt polisen.

Mitt ärende på stan, förutom att take a walk down memory lane, var annars att köpa en födelsedagspresent till min pappa. Mamma föreslog en lila slips, för att det är så inne nu. Jag ville upplysa henne om att pappa och slips är en kombination man inte ser ofta, men samtidigt vet jag att hon vill att han ska vara snygg när de går ut och dansar, så varför inte? Jag skulle vilja ge honom en iPod, men tyvärr är jag inte gjord av pengar. Jag ska i alla fall bränna en skiva till honom. Att ge honom musik är tradition. Det är ganska svårt att veta vad han gillar nu för tiden, förutom sina gamla skivor från 60- och 70-talen och hits av riviga kvinnor som till exempel Shania Twain. När jag bodde hemma brukade han låna min Dog Man Star-skiva med Suede, men det är ju längesedan. Jag tror att jag ska testa lite Morrissey och Alanis Morissette på honom. Det får bli min kvällssyssla.