Nattskräck

Den gångna natten var den värsta på mycket, mycket länge. Jag får väl skylla mig själv, eftersom jag läser i Bret Easton Ellis semisjälvbiografiska skräckroman (Lunar Park) innan jag somnar. Den är fylld av spöken, blod och skärande ångest. Vansinnigt bra och det otäckaste jag läst sedan jag råkade läsa en Dean R. Koontz-bok när jag var liten. Ingen bra nattlektyr dock. Jag hade svårt för att somna när jag släckte lampan. Vid fyra vaknade jag av att jag tyckte att någon ryckte i handtaget till min ytterdörr och sjöng på någon barnvisa som lät alldeles förvrängd och inte alls oskuldsfull. Jag fick sådan hjärtklappning och mina armar och ben skakade. Till sist vågade jag gå upp för att se om det lyste i trappuppgången, men det var mörkt. Givetvis. Ändå kunde inte mitt hjärta sluta rusa och jag låg och skakade till halv sex. Det går inte att vara förnuftig på natten. Jag kunde bara tänka på dåliga, jobbiga saker där jag låg. Jag skulle ha stigit upp senast elva idag för att rusa till bibblan och hämta upp en bok till min artikel. Inte en chans. Jag känner mig fortfarande helt overklig. Serenity now!