Thursday's child

Efter att ha okynnesduschat mig varm i trettio minuter förklarar jag nu årets första skolvecka avslutad. (Jag ska plugga i morgon, men ändå.) Den har varit trevlig på skoltid och ganska blå på fritiden. (Vad kan jag säga, det är min karriär.) Vi läser om databaser och klassifikation av böcker och det känns som nörderi på hög nivå. Hittills gillar jag det förvånansvärt mycket. Jag höll mig till och med vaken på sista lektionen idag, utan koffein. Promenaden mellan Anatomen och stationen efteråt kändes som en expedition i Nordpolen och jag är förvånad över att mina lår inte förfrös, på allvar. I Malmö promenerade jag trots sargade lår hem, eftersom skymningen var helt makalöst rosalilablå. Det var värt det. Nästan så att jag fick tårar i ögonen.

När jag kom hem skar jag av toppen på min tumme när jag skulle öppna en förpackning och jag märkte det inte förrän hela handen var blodig. Det är en petitess, men det gör satans ont. Började nästan gråta i duschen.

I natt planerar jag att se Lost In Translation, för jag tror att det är dags för det igen. Det får inte gå för lång tid mellan gångerna.