Bokslut

Jag tänker ofta på den där gången i Sex And The City när Carrie säger: When Charles Dickens wrote "It was the best of times, it was the worst of times," I believe he must have been having an affair with his married ex-boyfriend. Okej, inte alls för att jag har haft någon affär med en gift ex-pojkvän; det är känslan jag vill åt. Det är nämligen precis så det här året har varit: de bästa av tider och de sämsta av tider, ofta samtidigt. Det har med andra ord varit skitbra och hemskt, pirrigt och sorgligt, förvirrat och klart, hett och iskallt om inte alltid samtidigt, så om vartannat. Frustrerande och utmattande, givetvis. Men, hey, jag måste någon gång fatta att livet inte är, eller ens ska vara, lätt. Det kan låta simpelt, men ändå tycks jag aldrig inse just det.

Nu är det årets sista dag och jag blir alltid på konstigt humör då. Måste summera lite. Ovanstående var liksom temat för hela året. Här följer lite fler associationer kring 2006: den kallaste och längsta vintern i mannaminne, havet vid Västra Hamnen som tillflyktsort, min födelsedagsfest (extas), Death Cab for Cutie på KB, äntligen kjol, McDonalds i solnedgången med mamma och pappa, skivpoolen, ny dator, midsommar i Bunkeflo, The Radio Dept. på Valborg, maj månad, iPodmani, jobbig längtan, blogorama, svarta hål, sanslösa utekvällar, vin, I’m bringing sexy back, kronisk oro, Pildammsparken, långt hår igen, sena nätter, heta nätter, Köpenhamn i juni, ingen självdisciplin, Stockholm med mamma, middagar på Volym, operation, Malmökärlek, kommunikation, tänk att jag har sett Morrissey ändå, sommarvärme, den perfekta dagen på Kallbadhuset, hej då jobbet, hej Lunds universitet, gamla vänner, nya vänner, Josefine 4-ever.

There and back again

Malmö, nu är jag hos dig igen. Som om ingenting hade hänt.

Igår kväll bjöd J mig och C på middag följt av Super Mario Bros. på old school Nintendo och sedan Trivial Pursuit på det. Kvalitetsunderhållning och kvalitetssällskap. Sedan gick jag och hon till Crush. Jag vet inte hur mycket kvalitet det var egentligen, men vi fick i alla fall höra Justins My Love.

Och, åh, känslan av att stiga upp i min egen lägenhet med min egen dator (bredband!) idag.

Innan jag går till Systemet som väl antagligen är ett slagfält idag vill jag bara tipsa om Nelly Furtados Promiscuous-video. Det är inte bara en sjukt het låt, Justin tar ett par danssteg i slutet också. I'm lovin' it.

Same ol', same ol'

Jag är fortfarande på landet. Vaknar sent, orkar inte klä på mig förrän framåt två-tiden, går skogspromenader, tänker för mycket, fastnar i fel tankar och umgås med de här två karaktärerna (lisa för själen):

Det är få förunnat att ha husdjur med laserblick, I'm just sayin'.

Jag kan för övrigt inte sluta lyssna på Cardigans Long Gone Before Daylight, fastän jag får lite ont i magen av den. Det har jag aldrig fått förut. Men den är också bättre nu än någonsin förr. Jag är inte ensam. Igår kväll när jag kollade på Musikbyrån låg pappa i fosterställning med lurarna på och lyssnade på just den skivan. Mitt hjärta gick itu av den synen.

Juldagsnatt

Oh, my heart can't carry much more
i'ts really, really aching and sore
my heart don't care anymore
I really can't bear more

My hands don't work like before
I shiver and scrape at your door
My heart can't carry much more
but you couldn’t care less, could you?

Your face don't look like before
its really not like yours anymore
Your eyes don't like me no more
they quiver and they shift to the floor

My heart don't beat like before
it's never been this slow
No, my blood don't flow anymore
and you couldn’t care less, could you?

Could we stop and sleep for a spell
we can turn this ditch into a well
and send that old devil back to hell
but we really don't care, do we?

Couldn't Care Less - The Cardigans

A broken hallelujah

Min julafton?

Jag steg upp i ottan för att följa med mina föräldrar på ett julspel i kyrkan i mammas hemort. Det var, mot alla odds, väldigt fint. Ingen sjöng falskt, tvärtom. Därefter följde kaffe och sju sorters kakor plus tårta hos mammas kompis mamma. (Vi hyr in oss lite i deras släkt kring julen.) Det känns alltid som Måndag Hela Veckan att vara där. Samma kakor, samma prat; det är bara mina kläder och min frisyr som förändras. Fast det är absolut trivsamt i alla fall.

När vi kom hem igen åt vi och sedan somnade jag i soffan och vaknade igen med magont, lågt humör och allmän irritation. Jag surade i några timmar och utbrast "Jag vill hem!" när mamma frågade hur det var fatt. Såhär i efterhand känns det inte så värst moget gjort. Mamma blev alldeles tyst. (Om ni behöver någon som förstör på någon tillställning, hör av er till mig. Jag kan sabba vilken stämning som helst. Det är en som förstör för alla.) Vid julklappsutdelningen steg mitt humör på en sekund, då pappa hade köpt Paris Hiltons Just Me-parfym till mig. Flaskan är utformad som ett cerise hjärta, som vilar i en bädd av svart siden. Han överlämnade den med orden "Det här kommer du nog inte att tycka om." Sedan nämnde han ordet "skandaldrottning." Jag blev alldeles rörd och full i skratt på en och samma gång. Min far har köpt den tjejigaste tjejparfymen som finns till mig. (Jag är tjejigare nu än förr, men ändå; ganska otjejig.) Min far, lantbrukaren! Underbart.

Nu sitter jag här och mår sådär igen. Jag luktar Just Me. Inte alls illa, faktiskt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. TV:n, antar jag.

Just det: antal gånger jag hört Hallelujah idag: 4. Antal versioner: 3. (En gång i julspelet på svenska, två gånger hemma med Jeff Buckley för att mamma skulle få höra den när den är som bäst och en gång till på svenska med Peter Jöback på tv nyss.)

Memory lane

Min pappa har haft samma plånbok i ungefär 30 år. I den hittade jag idag en bild på min mamma (från 1975), där hon är lika gammal som jag är nu. Jag tycker att hon är så makalöst vacker och kan titta på bilden hur länge som helst:

Pappa definierar ordet "efterrätt"

Under kvällens middag diskuterade vi dagen som gått:

Mamma (angående pappas jullunch på jobbet): Fick ni någon efterrätt?
Pappa: Nä.
Jag: Vad fick ni att äta då?
Pappa: Först fick vi en smörgås med sill och sedan potatisgratäng och fläskfilé.
Mamma: Fick ni kaffe efter det då?
Pappa: Ja, och en bakelse med en tomte på.
Jag: Men är inte det en efterrätt?
Pappa: Nja, men det är ju inte ris á la malta.

Humor.

Inte direkt som förra fredagen

Ensam hemma och skrotar runt. Jag lyssnar på musik på hög volym, just nu Mary Lou Lords version av Thunder Road, och har städat vardagsrummet och kryddförrådet. Före: ett kilo kryddor av alla de slag som gick ut runt 1999. Efter: två påsar svartpeppar, en påse vitpeppar, två påsar lagerblad och en påse pepparkakskryddor. Jag planerar att baka en mjuk pepparkaka ikväll. Det är något som inte skulle ha skett om jag vore kvar i Malmö. I mitt huvud är jag inte riktigt här. Jag försöker njuta av stillheten och det går ibland, men oftast är jag inte riktigt närvarande. Jag drömmer mig tillbaka och tänker framåt, ofta på en och samma gång. Jag saknar mina människor.

Fast idag var det ju fint att vakna med denna lilla varelse i sängen:

Den ryska filen

Man vet också att man är i Småland när man hittar Arlaprodukter i affären. Jag har aldrig riktigt vant mig vid Skånemejeriers fula och fattiga sortiment. Idag blev jag alldeles till mig i mataffären när mamma sa till mig att välja någon fil jag gillade och jag fick syn på min barndoms favoritfil:

Den är inte bara god, (så syrlig att tungan drar ihop sig, underbart), den är rasande snygg också. Jag skulle lätt kunna sätta upp den på väggen hemma. Konst.

Hem till bibelbältet

Man vet att man är hemma i Småland igen när två täljda träfigurer föreställande Josef och Maria (i naturlig storlek) står mitt på gågatan i Värnamo, samtidigt som Carola sjunger Stilla Natt från någon högtalare som hörs över hela stan.

My life in art 2006: böckerna

Jag fortsätter att sammanfatta mitt år. Jag vet, det är fruktansvärt uttjatat med listor och vem bryr sig egentligen (förutom jag, som köpte senaste Sonic bara för att få läsa redaktionens årsbästalistor), men det känns ändå mer relevant att göra det här än, som förut, i min dagbok.

Vi har kommit fram till årets läsning och det är med stor glädje och förvåning jag upptäcker att min topp tre lista över 2006 års böcker inte bara är årets bästa böcker, utan även några av de bästa böckerna jag läst i mitt liv. De är alla tre vansinnigt välskrivna, engagerande och viktiga (för mig). De är dessutom alla tre skrivna av unga, smarta kvinnor. Läs dem om ni inte redan har gjort det.

I En Klass För Sig (Prep) av Curtis Sittenfeld

Före och efter jag var ihop med Cross Sugarman hörde jag tusen gånger att en kille, eller en man, inte kan göra en lycklig, att man måste vara lycklig i sig själv innan man kan vara lycklig tillsammans med en annan människa. Det enda jag kan säga är: jag önskar att det var sant.

The Man Of My Dreams av Curtis Sittenfeld

He is talking more slowly when he says, "I know I only met you once before today, but you seem like you have your act together. You don't seem like you need rescuing."
Is the depressing part that he's only half right - it's not that she doesn't need rescuing but that nobody else will be able to do it? She has always somehow known that she is the one who will have to rescue herself. Or maybe what's depressing is that this knowledge seems like it should make life easier, and instead it makes it harder.

Special Topics In Calamity Physics av Marisha Pessl

One can't really believe it, but Life is, rather confusingly, both sad and funny at the same time. T/F?

(Och så lite fusk: denna bok släpptes verkligen inte i år, men eftersom den golvade mig fullständigt för ett par månader sedan kan jag inte låta bli att uppmärksamma den. Den har faktiskt inte lämnat mig än.)

A Home At The End Of The World av Michael Cunningham

"Bobby, the fact is, I seem to have fallen in love with both of you. That sounds strange, I know. I never expected anything like this to happen. I mean - Well. It's not what you prepare yourself for. I seem to have fallen in love with you and Clare together. I saw it that night on the roof. I didn't want Erich to be my date, or anybody else. It's just hopeless. As long as I love you, I can't seem to fall in love with anybody else."

My life in art 2006: låtarna

Även jag har i år hamnat i det där iPod- och iTunes-shuffle träsket där man sällan lyssnar på hela album med en artist utan bara fastnar för lösryckta låtar. Det känns både bra och dåligt, men det kan vi ta en annan gång. Här är i alla fall låtarna som spelats mest hos mig det här året:

Dying In Africa - Nicolas Makelberge

Someone I loved turned me down
I didn't feel my head touch the ground
Someone I loved said good bye
I never knew someone could make me cry, like this

I won't get over you
even if they're crying in Africa
I can't get over you
even if they're dying in Africa.

The Worste Taste In Music - The Radio Dept.
Hotfull stämning, svartsjuka och så livbojen: He's got the worst taste in music, if I didn't know this I'd lose it.

I Wanted You To Feel The Same - The Radio Dept.
Den är mitt allt.

SexyBack - Justin Timberlake
Nelly Furtados manliga motsvarighet.

Another Sunny Day - Another Sunny Day
Kanske deras bästa låt någonsin. En sorgsen liten historia förklädd i en vårrusig melodi.

One Time Too Many – Phoenix
Ingen kan blanda melankoli och dansglädje på samma sätt som Phoenix. (Jo förresten, Nicolas Makelberge också.)

Maneater - Nelly Furtado
Justin Timberlakes kvinnliga motsvarighet.

Say It Right - Nelly Furtado
Iskall och sorgsen.

IT-girl - Nicolas Makelberge + Friday Bridge
Som en isbit längs med ryggraden.

Nothing's Gonna Change Your Mind - Badly Drawn Boy
Återigen det där pianot i kombination med hans underbara röst och så texten:

Let's dance to the beat of the drum
Let's go out, where we don't know anyone
Cause it's you, I don't need anyone else
I got you, I don't need anyone else but you.

Samson - Regina Spektor
Som en annan version av Joni Mitchells A Case Of You. Så vackert att allt faktiskt står stilla.

Silent Shout - The Knife
Otäck.

It Looks Like Love - Josh Rouse
Josh är nyförälskad och pretty darn horny too.

Over And Over - Hot Chip
Rolig på dansgolvet.

Don’t Know Why You Stay - The Essex Green
Pur pop.

Burning - The Whitest Boy Alive
Erlend Öye. Behöver jag säga mer än så?

Young Folks - Peter, Bjorn And John
Helt oemotståndlig på så många olika sätt. (Rösterna, trummorna, tonårskänslan, texten etc.)

Get Myself Into It - The Rapture
På klubb i NYC.

Paperback Bible - Lambchop
Det är något med ljudbilden i den här låten som gör att det känns som att man ska explodera och börja gråta på en och samma gång.

In The Morning - Junior Boys
Så het.

I Don’t Feel Like Dancin’ - The Scissor Sisters
Ibland tror jag att jag borde ha varit ung i det sena 70-talets New York. Jag skulle ha trivts på discoklubbarna där.

Mon amour

Idag har jag köpt julklappar. Till mig själv köpte jag ännu en svart trikåklänning på H&M och den här fina kalendern för 2007:

















Trots att jag oftast brukar skriva in i efterhand vad jag har gjort känner jag att en kalender är essentiell. När den dessutom är klassisk Moleskine (Hemingway och jag), limited edition och min favoritfärg (förutom svart då) på en och samma gång kan det ju knappast bli bättre.

My life in art 2006: skivorna

Året börjar sjunga på sista refrängen och det är dags att börja sammanfatta livets goda. Först ut är skivorna:


Viktigast:




















Jag har sagt det ganska många gånger förut, så det är knappast någon nyhet att jag älskar den här skivan. Älskar. Den har betytt allt för mig det här året. Senast igår eftermiddag halvslumrade jag till den på repeat i ungefär två timmar. Då lät den ännu mer drömsk och vemodig än vanligt.


Utan inbördes ordning:

The Life Pursuit - Belle & Sebastian
Det var väldigt otippat att år 2006 skulle bjuda på den Belle & Sebastian-skiva som jag tyckt mest om hittills. The Life Pursuit är tätt förknippad med vårens traditionsenliga känslomässiga berg- och dalbana.

Dying In Africa - Nicolas Makelberge
Vemod + isande melodier + Johan Tuvessons röst = det hetaste och vackraste jag hört på länge, länge.

Futuresex/Lovesounds - Justin Timberlake
There something ‘bout the way you do the things you do, when you do the things you do, it's got me ohh, ohh, ohh! Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Born In The U.K. - Badly Drawn Boy
Vi har inte känt varandra så länge, men det var kärlek vid första ögonkastet kan man säga. Så ledsna pianoslingor och sorgsna texter att hjärtat går sönder lite mer för varje gång man lyssnar.

It's Never Been Like That - Phoenix
Återigen ett soundtrack till våren och allt vad den innebar. If I Ever Feel Better må vara deras bästa låt, men det här är nog ändå deras bästa album.


Och så några skivor som säkert platsar på listan men som jag inte hunnit lyssna tillräckligt på än:

Nineteeneighties - Grant Lee Phillips
Mycket fina covers på bland annat The Killing Moon och Under The Milky Way.

Pieces Of The People We Love - The Rapture
Så jäkla dansant och B-52's-doftande!

Jarvis - Jarvis Cocker
Jag menar, det är ju Jarvis!

So This Is Goodbye - Junior Boys
Som vanligt upptäcker jag en grupp precis när jag missat en konsert med dem. (De var här i november och jag var krasslig. Kul.)

Söndag, och jag kollapsar

Idag känns allting helt surrealistiskt. Jag har varit trött på gränsen till svimfärdig sedan i går morse och någon mat har jag knappt ätit alls. Det betyder inte att det har varit en dålig helg, tvärtom. Jag har varit omringad av mina fina vänner mest hela tiden. N har varit här på besök hela helgen och det var ju ta mig tusan på tiden. Som vanligt kändes det som att han aldrig varit borta när han väl kom hit. Och som vanligt kommer det att kännas tomt nu när han har åkt igen. Just nu är jag för väck för att känna någonting annat än, ni gissade det, TRÖTTHET. Jag ska verkligen inte kokettera med det något mer, för det är knappast speciellt intressant. Men på en bild från min fest igår känner jag knappt igen mig själv. Jag ser ut som någon helt annan. Kan sömn-och matbrist sätta spår så snabbt? Skrämmande insikt. En annan skrämmande insikt är att det påstås vara jul om en vecka. Och här sitter jag utan julkänslor, julklappar och jullust över huvudtaget. Nej, jag måste hinna ikapp.

Fast nu blir det en kort utflykt till Stars Hollow och sedan planerar jag att sova sju kvart i timmen.

I stället för blommor: musik

Under hösten har jag och två kursare inlett ett litet skivbytarprojekt. Det hela började med en diskussion om vad man ville ha av sin kille eller, för all del, kompis när man fyllde år eller hade namnsdag. Jag röstade ner blommor och fick medhåll av de andra två. (Jag älskar blommor, min morfar var trädgårdsmästare och jag ville bli florist när jag var liten, men att få blommor av en partner känns lite som att leka vuxen.) Sedan hyllade jag det betydligt personligare presentalternativet: blandbandet, eller blandskivan som det ju blir nu för tiden. Det ena ledde till det andra och vi bestämde oss för att ge varandra varsin skiva med favoritlåtar. (Vi är dock inte ihop, men det behövs ju som sagt inte.) Idag blev samlingen komplett. Vi är alla tre ganska olika i vår smak och det gör ju det hela väldigt roligt och spännande.

Här är skivorna (för den som är intresserad):

Skiva 1:

We Used To Be Friends - Dandy Warhols
Cigarettes Will Kill You - Ben Lee
Sylvia Plath - Ryan Adams
This One's Gonna Bruise - Beth Orton
En Helt Ny Karriär - Kent
Close To Me - The Cure
Summer Time, The Roughest Time - Jenny Wilson
Fear No Darkness Promised Child - Timo Räisinen
Untold - Pete Francis
In A Funny Way - Mercury Rev
Comfortable Places - Russel Simins
Bowl Of Oranges - Bright Eyes
For What It's Worth - Buffalo Springfield
Hourglass - At The Drive-In
Pick Up Your Pain - Hip Whips
On The Radio - Regina Spektor
Dö Inte Nu! - Pascal
Over The Rainbow/What A Wonderful World - Israel Kamakawiwo'ole
Crucify Your Mind - Rodriguez
Wash Away - Joe Purdy

Skiva 2:

When Tomorrow Comes - Anna Ternheim
Godmorgon Columbus - Pontus & Amerikanerna
Latmaskliv - T. Holst
Broken Imaginary Time - Soundtrack Of Our Lives
Hon E Blå - Lotta Wenglén
Happy Meal - The Cardigans
Jag Ger Dig Min Morgon - Håkan Hellström
Tårarna - Jakob Hellman
Keops Pyramid - Thåström
Cherry Coke & Pizza Pie - Mutts
Be Mig Aldrig Mer - Wilmer X
You're Never Lonely When The Band Plays - Andreas Mattsson
Algebra - A Camp
Aldrig Mera Krig - Bob Hansson & Moder Jords Massiva
Stormy Weather - Moneybrother
Ikaros - Björn Afzelius
Höst - Dan Hylander

Skiva 3:

Winter In The Hamptons - Josh Rouse
Sleeping With The Lights On - Teitur
I'd Rather Dance With You - Kings Of Convenience
A Man From Argentina - Billie The Vision & The Dancers
Another Sunny Day - Belle & Sebastian
When The Day Is Short - Martha Wainwright
Johnny, Johnny - Nicolas Makelberge
One Time Too Many - Phoenix
Forever Young - Youth Group
Nothing's Gonna Change Your Mind - Badly Drawn Boy
I Wanted You To Feel The Same - The Radio Dept.
Brothers On A Hotel Bed - Death Cab For Cutie
A Case Of You - Joni Mitchell

Japp, lite amerikanskt, lite progg, lite gammalt, lite nytt och så Godmorgon Columbus på det.

Tiotusenkronorsfrågan: vilken skiva ligger jag bakom?

Mörkret

Interpols Take You On A Cruise slumpades nyss fram i iTunes och jag frös till is. Nu lyssnar jag på hela Antics. Det är något väldigt mäktigt och ödsligt med den skivan. Den går ju inte att lyssna till i dagsljus, men passar perfekt nu när mörkret har sänkt sig över staden.

Mamma ringde precis för att småprata lite. Det kom fram att hon igår träffat någon som var kompis med A, killen hon hade ett längre förhållande med när hon var i min ålder. Den här personen berättade att A hade dött två dagar tidigare. Mamma sa att det kändes mycket märkligt att ta emot den nyheten. Trots att det var en helt annan tid och ett helt annat liv då kändes det så sorgligt, sa hon. Jag, som inte kan fatta att mamma har haft ett liv innan mig och pappa, kan ju verkligen förstå det. Det är nästan svindlande att tänka på.

Det är visst Lucia idag. Jag glömmer det när jag inte jobbar med barn längre.

Slackerlicious

För första gången på evigheter har jag idag tillåtit mig att ta ledigt från måsten och borden. Jag behövde det så starkt. Jag sov till elva (drygt åtta timmar!), steg upp och kollade på Everwood och Ensamma Hemma, somnade i soffan igen, steg upp vid ett, dammsög till bra musik (städning kan vara avkopplande ibland), tog en promenad, kom hem och bryggde kaffe och kollade på Gilmore Girls. Som kronan på verket kom Josefinast förbi efter jobbet och vi gjorde mat och pratade.

















Sedan hängde vi framför datorn och såg till exempel den här och den här videon. Växjövibbar från båda.

Ikväll väntar mer musik, Grey's underbara Anatomy och säkert mer Gilmore Girls. Jag hoppas på att förvandlas till Lorelei vilken dag som helst nu.

Årets sista skivpool

Jag borde ha lagt mig för 100 år sedan, men jag tänkte avsluta kvällen med att presentera kvällens skivpool-skiva. Det var alltså min tur att välja musiken den här månaden och valet föll på Grant Lee Phillips coverskiva Nineteeneighties, som innehåller vad jag antar är hans favoritlåtar från (surprise, surprise) åttiotalet. Grant Lee spelar stadstrubadur i Gilmore Girls och har därför för alltid en plats i mitt hjärta. Skivan är lågmäld och fin och innehåller fantastiska versioner av Age Of Consent (New Order), The Killing Moon (Echo and the Bunnymen) och Under The Milkyway (The Church.) Här är hela låtlistan. Jag kan varmt rekommendera skivan.
Det brukar oftast inträffa någon incident när det är min tur att ha skivpool. Första gången tog jag en skiva med bara en bra låt på, sist råkade jag välja världens tristaste gubbskiva och idag, när musiken i mitt tycke var prima, hade jag ett Papphammarögonblick då jag på väg in i vardagsrummet med köpedaimtårta i händerna snubblade över alla mina tusen datorsladdar, varpå tårtan snurrade ett par varv i luften och landade face down på den smutsgråbeige mattan. Fast det gjorde inte så mycket, för det fick mig ändå att skratta så mycket att jag fick kramp i magmusklerna. Och vi åt ju tårtan ändå, eftersom vi är rejäla brudar.

Sammanfattning

Nu är det middagstid söndagen den andra advent och jag är helt utsvulten men inte sugen på mat. Helgen har varit innehållsrik. Jag har missat flera måltider och sammanlagt ungefär en natts sömn och det syns ju när jag ser mig i spegeln, om man säger. Och känns när jag tänker. Men vad sjutton, det får ju vara värt det. Fredagen var bäst. Jag, J och C hade nog alla tre ett stort behov av att skaka av oss veckan som varit. Som C sa: Förstår inte hur vi kan misslyckas med den här kvällen. Det kunde vi inte heller.















C hade gjort skivor till oss. (Klicka på bilden för att tyda låtlistan.) Så jäkla bra.

















Kvällens vin, med undertexten Great with music and vibes. Det är ändå kul att man gör vin som matchar sådana grejer också och inte bara vilt och fisk.

Japp, julen är här och vissa tycks ju inte uppskatta det så mycket.

Igår kväll var jag på klassfest och drack glögg och kände mig obekväm på ett dansgolv. Men det var ändå helt okej. Idag är snart ikväll, känns det som, och det är väl hög tid att ta tag i den där artikeln som ska skickas in snart, för gudarna ska veta att jag inte vill tjata mer om den här nu.

Mitt soundtrack, ditt soundtrack?

Fredagskväll och ni undrar säkert vad man ska lyssna på i ett festligt sammanhang? Jo, man ska lyssna på The Raptures senaste skiva. Bäst är The Devil, men Get Myself Into It är en riktig hit den också. (Kolla in videon här.)

(Bonusfakta: Jag och B dansade bredvid Luke Jenner från The Rapture på KB en sommar för några år sedan. Detta är antagligen ingenting han lade märke till, men han var bra på att dansa i alla fall.)

Kära fredag, how I have missed you

Idag väckte klockradion mig med The Cures Friday I'm In Love. Det var ju ändå väldigt passande. Därefter följde en liten pärla som jag hade glömt bort: United States Of Whatever med Liam Lynch. För några år sedan brukade jag knarka den videon, för att den är så rolig. Den är fortfarande ganska underbar.

Om uppsatsen kan jag bara säga:

Jag har talat ut,
jag har pratat sönder.

Om jag tänker har jag inte sagt ett ord.

Jag Rear Ut Min Själ, bob hund

Kvalitet

Ikväll dränker jag uppsatsångesten i Last Christmas med Wham! Det är ju dags för den nu. Jag skulle vilja att alla glömde bort den roliga videon för ett ögonblick och riktade koncentrationen mot melodin och texten i stället. Båda är ju så vanvettigt sorgliga och sentimentala att man inte kan annat än gråta inombords (eller, för all del, utombords.)

Once bitten and twice shy
I keep my distance
But you still catch my eye

Tell me baby
Do you recognize me?
Well, it's been a year
It doesn't surprise me
(Happy Christmas)
I wrapped it up and sent it
With a note saying
"I love you"I meant it
Now I know what a fool I've been
But if you kissed me now
I know you'd fool me again

Last christmas
I gave you my heart
But the very next day you gave it away
This year
To save me from tears
I'll give it to someone special.

(Jag kan inte fixa in själva låten här, men jag kanske kommer att lära mig hur man gör det. Så länge kan ni ju plocka fram Absolute Christmas eller gå in i närmsta varuhus, där den med all säkerhet håller på att spelas sönder as we speak.)

Och nu är det kväll

Några timmar senare och det håller på att slå över i mitt huvud. Jag är hyperaktiv och skriver meningar av typen:

Ev inl med ett citat om vad marknadsföring är (Kotler.) Christian Gröönros är en av förespråkarna av rel. Mark. I sverige. I hans bok…reder han ut begreppet. HÖGLUND. TJÄNSTEFÖRETAG. Eva Bergstedt?

Eller meningar? Det där är knappast en mening. Jag skriver inte ens meningar! Och jag skriver dem dessutom utan att knappt ha läst källorna jag refererar till. Det är en liten ovana jag har, skriva först och läsa sedan. Bra där!

Jag lyssnar dock på rasande bra musik under tiden som jag gör bort mig akademiskt. Min playlist för den senaste timmen:

I Was Just Thinking - Teitur
To Be Myself Completely - Belle & Sebastian
I've Been Delivered - The Wallflowers
Amy - Ryan Adams
Slope Song - The Essex Green
I Am Trying To Break Your Heart (ja, det är sant!) - Wilco
People Like Us - The Legends
Crazy Life - Toad The Wet Sprocket (?!)
Invasion - Nicolas Makelberge
Filthy/Gorgeous - Scissor Sisters
I Will - Radiohead
Let's Just Laugh - Lemonheads

Panic on the streets of Malmö

Jag sitter och försöker få ihop mitt fuskbygge till artikel utan att egentligen veta vad sjutton jag håller på med. Jag kan riktigt känna hur min lärare tittar över min axel och säger: "Det där är inte tillräckligt vetenskapligt!" eller "Varför använder du en sekundärkälla där istället för en primär?" eller till och med "Men herregud Maggan, det där är väl ingen problemformulering? Skärp dig!" Självföraktet är sällan så stort som när man panikskriver i sista minuten. (Jag har ett par dagar på mig, men ändå. Så mycket tid går till att försöka vakna på morgonen, tänka att jag är dum i huvudet och fantisera om roligare händelser att det inte blir många timmar kvar i slutändan.) Varför, varför kan jag aldrig göra någonting i god tid? Varför kan jag bara längta efter helgen så att jag får gå ut/sova/dricka vin/glömma allt annat?

All I wanna do is have some fun, until the sun comes up over Möllevångstorget.

Nej, jag behöver luft, så jag ska panikgå runt Pildammsparken.

Söndag, och jag tänder ett ljus

Trots att jag tillbringat eftermiddagen med att baka pepparkakshus och dricka glögg hos en kompis, var det först nu det slog mig att det är första advent och att jag bör tända ett ljus. Sagt och gjort. Så, vad gör jag i stället för att plugga ikväll? Jag tittar på mitt tända ljus och på Invasion, pratar på MSN, dricker kamomillte med honung för min hesa röst och hosta och kollar lite bloggar och webbplatser. Lite av allt. Jag gillar det.

Kolsyrad

Igår kväll hade jag så roligt att jag kvittrade i telefonen när mamma ringde i förmiddags. Det händer sällan en lördagsförmiddag, efter för få timmars sömn. Jag tror att hon blev chockad, för hon skrattade förtjust flera gånger under samtalet. Nu har det gått ett par timmar och jag är fortfarande så uppfylld av gårdagskvällen att jag måste skriva om den, trots att det egentligen handlar om saker och känslor som är svåra att sätta ord på.

Jag och J inledde kvällen med middag på kvarterets kanske märkligaste krog. Bjälkar i taket, utomhusgatlyktor inomhus och, årstiden till ära, en två meter hög plasttomte omringad av andra tomtar och lysande paket. Det var väldigt fascinerande. Vi hade blivit medbjudna på en stor middag för en kille som vi egentligen inte känner, men det gjorde ingenting för han är kanske en av världens mest sociala människor, så jag kände mig som hemma. Jag åt den märkliga kombinationen rödspätta och bearnaisesås, garnerat med en (1) halvmosad burksparris. Men, hey, det var proteiner (och gott, tro det eller ej!)

Efter att ha försökt dela upp notan på femton personer slöt C upp och sedan drog vi alla till ett annat sunkhak där det fanns karaoke. Jag gillade det skarpt. Det visade sig att min granne, av alla människor i hela världen, var karaokevärdinna. Killen som var värd för middagen krossade mitt hjärta med en fantastisk version av Mauro Scoccos Sarah. Sedan hände det oväntade: jag sjöng, tillsammans med honom och en annan kompis, Tomas Di Levas Vem Ska Jag Tro På?. (Låtvalet kan diskuteras, men jag fick en blackout och såg inte skogen för alla träden i sånghäftet. Den var lättsjungen, i alla fall.) Jag förstår faktiskt inte att jag gjorde det och jag är mycket tacksam över att jag inte kunde se och höra mig själv. Men det gav en sådan där kick som man får när man gör något man egentligen inte vågar. (Och visst känns karaoke som en fin grej sedan Lost In Translation kom och ändrade dess rykte?)

När stället stängde ville inte jag och J gå hem och sova, så vi kidnappade (nästan) C och gick hem till J och spelade Vem Vill Bli Miljonär? till halv fyra på morgonen. Jag vann absolut inte. Höjdpunkten var när vi behövde en livlina och fick ringa N, som var mitt i en tidningsrunda i en annan del av landet. Det var fint att höra hans välbekanta röst och att få inkludera honom i vår kväll.

Inte en enda gång under kvällen tänkte jag på att det fanns en morgondag. Mission accomplished, skulle jag vilja säga.