Ännu ett tecken på att det är sommar

Den blomstertid nu kommer och allt det där; idag har det varit skolavslutning.

St. Petrikyrkan var välfylld, precis som den brukar vara vid terminssluten. Vanligtvis brukar jag sitta och koka av irritation över stökiga elever som ingen säger till eller föräldrar som försöker överkompensera sin vardagliga frånvaro i sina barns liv genom att vinka, vara i vägen, hetsfotografera och visa upp sig. I år fick jag dock sitta i lugn och ro, för det fanns mycket lite att reta sig på. Istället grät jag. Jag grät när vi sjöng En Vänlig Grönskas Rika Dräkt (min favoritpsalm), jag grät när tjejerna i sexan - som jag var sur lärare åt när de gick i trean och fyran - grät över att skiljas åt, jag grät för att min favoritpappa var så jäkla stilig i sin vassa kostym, jag grät när sexåringarna dansade med tunna tygstycken i händerna i sann Ling-anda. Sedan fick jag lite huvudvärk av alla tårar.

Efter kyrkan vankades det exotisk planka i personalrummet. Den maträtten känns ju väldigt -92, men jag fick i alla fall i mig vitaminer en masse (som jag sedan dödade med koffein. Skit också.) Tal av rektorn, blomsterutdelning, potatissalladöverdos.

På väg hem från jobbet mötte jag N:s kompis C, som bjöd in mig på öl på en uteservering, där han satt tillsammans med sin girlfriend. Och en cigarett på det! Vilken grej, jag är nu mättad. I alla fall för stunden. Köpte en Mårbackapelargon (ljusrosa) på torget som grädde på moset.

Dagens låt är The Last Time I Saw Richard med Joni Mitchell, för texten:

And he told me all romantics meet the same fate someday, cynical and drunk and boring someone in some dark café. "You laugh", he said, "You think you're immune, go look at your eyes they're full of moon, you like roses and kisses and pretty men to tell you all those pretty lies, pretty lies.
When you gonna realize they're only pretty lies, only pretty lies, just pretty lies."

Jag skulle vilja kunna skriva en bok baserad på det stycket.