Get a grip, woman!

Jag var uppe sent inatt, lade mig när det började ljusna och somnade aldrig ordentligt. Vid ett-tiden idag kravlade jag mig ur sängen, nästan förlamad av tidsångest, hälsoångest och tilltrasslade tankar. En normal människa hade kanske tänkt: "So what om jag sover till ett? Jag är ju ledig och har ändå inget för mig. Jag kan väl unna mig det som plåster på såren för alla morgnar som jag tvingats stiga upp 06.00." Men jag är ingen normal människa. Det blir extra tydligt ibland.

Nu sitter jag vid min dator (vi kommer varandra närmare för varje dag som går) och försöker skaka av mig obehagskänslorna. Jag försöker att inte tänka på att klockan är tre och att jag inte ens har klätt på mig än. Eller på att jag ska vara redo för alkohol och underbart umgänge om fyra timmar. Jag behöver kaffe.

Lite av nattens ångesttid ägnade jag åt I En Klass För Sig. Jag tycker så vansinnigt mycket om den. Ibland känner jag igen mig så mycket i ett resonemang eller bara en mening att jag måste sluta läsa och tänka ett tag. Efter avsnittet där Lee hade haft besök av sina föräldrar och hon ägnade all sin kraft åt att se till att de inte skämde ut sig (eller henne) för alla de andra, rikare och mer belevade, föräldrarna kände jag ett sådant styng i hjärtat över mina egna skämsattacker som jag hade över min mamma när jag var tonåring. Det handlade aldrig om klass och rikedom, snarare om att hon helt enkelt var för mycket i mina ögon. Hon har ju aldrig varit en blyg viol och det älskar jag henne för nu. Hon är stark. Trots all sarkasm och alla avsnäsningar hon fått (och fortfarande får) från mig har hon alltid tagit mig för den jag är. Hon har aldrig dömt mig för något. Åh mamma. Förlåt om jag var en grym tonåring. Jag ska försöka fortsätta att växa upp.


Det finns så många guldkorn i boken.

"Ha det så roligt", sa jag med ett tonfall som jag hoppades var varmt.

Självklart undrar jag nu var ifrån jag hade fått idén att andra helt och fullt måste vilja att man var med för att man skulle kunna delta i en sammankomst och att allt annat än fanatisk glädje från deras sida betydde att man var till besvär. Varifrån hade jag fått uppfattningen att det var så farligt att vara till besvär? Nu tänker jag ibland på alla chanser jag inte tog - att få manikyr i stan, att titta på tv i ett annat studenthem, att gå ut och ha snöbollskrig - och hur det blev en vana för mig att säga nej, och hur jag skulle känna att det var iögonenfallande om jag någonsin var med. En gång när jag gick andra året satt jag vid ett lunchbord när Dede höll på att organisera en grupp som skulle gå på restaurang före vårbalen. Hon gick runt bordet och räknade och pekade på var och en av oss medan hon räknade, och när hon kom till mig sa hon: "Okej, inte du, för du går aldrig på danserna." Och det var sant, men jag skulle ha gått med på restaurangen, jag skulle ha satt på mig en klänning och åkt i den abbonerade bussen och suttit tillsammans med mina klasskamrater vid ett runt bord i ett stort rum med en jättestor röd servett i knäet, jag skulle ha druckit Sprite genom ett sugrör, ätit nybakta kuvertbröd och rostbiff och dessert; allt det där skulle ha varit hanterligt. Men i det ögonblicket när Dede hoppade över mig, hur hade jag kunnat förklara det?

Jag vill inte att den ska ta slut.

Klockan är 15.35. Jag måste skärpa mig, ändå sitter jag kvar.


(Om man som jag gillar att se författare och skribenter lista sina favoritböcker kan man titta här. Jag hittade listan på Thereses blogg, en av många som jag är beroende av. Om man som jag ogillar Nöjesguiden behöver man inte oroa sig - det märks inte att artikeln är tagen därifrån. Eller jo, lite, men man kan i så fall hoppa över introtexten.)