Summer is a state of mind, eller?

Det är den första juni idag. Okej, nu är det väl sommar då. Jag ger mig.

Maj försvann snabbt, precis som jag hade förväntat mig. Och månaden innehöll himmel och helvete, precis som den brukar. Jag saknar de där varma dagarna i början då jag kunde gå till jobbet barbent. Jag saknar de där ögonblicken som nog faktiskt får kallas lyckliga. Jag saknar cigaretter på balkongen på natten. Jag saknar närheten och spänningen.

Maj avslutades med utvecklingssamtal, min livmoder live på en tv-skärm, sömnsvårigheter och lyxpizza på Vespa med J. Juni började med ösregn som gjorde mitt hår alldeles lockigt, så det gjorde inte så mycket när allt kom omkring.

I eftermiddags lekte några av eleverna mannekänger på en catwalk (catwalken var L-formad och sträckte sig runt bänkarna i mitten av rummet. Klädseln var hjärtformade solglasögon och min kollegas väska och kappa.) Jag var dj och testade först med lite Moby. Det var inte så gåvänligt, tyckte de, så jag satte på det enda rätta när det gäller glamour: Not A Sinner, Nor A Saint med Alcazar. Jag har alltid tyckt att den låten är den perfekta kombinationen av disco och vemod. Jag snappade upp Magnus Carlssons (eller Andreas Lundstedts?) ord All I can say for sure is what will be, will be och de kändes på något vis trygga att höra. För så är det ju.

Den första dagen i juni tycks avslutas med lättande molntäcke, några väl valda Sex and the City-avsnitt på dvd (min form av terapi) och salta bumlingar.