Lund

Anledningen till att jag gick ut igår kväll var att jag skulle släppa ner håret lite efter en stressig vecka i allmänhet och en intervju till bibliotekarieprogrammet i synnerhet.

Jag hade inte riktigt kunnat fokusera på intervjun i veckan, så när jag steg upp igår var jag ganska sammanbiten. Jag tog på mig min nya, för nämnda tillfälle inköpta, svarta blus med puffärm, tog mig till centralen, satte mig på tåget till Lund och lyssnade på Act Of The Apostle och Another Sunny Day med Belle & Sebastian om och om igen.

Det var en vacker försommardag och eftersom jag var där i väldigt god tid drev jag omkring längs med botaniska ett tag. Dofterna från alla blommorna och det nyklippta gräset var så förtrollande att jag nästan blev yr.

Sedan var det dags, in i ett rum i källaren på Kulturanatomen tillsammans med två damer och...jag vill varken säga bu eller bä, si eller så. Jag log väldigt, väldigt mycket, kan jag säga. Det gick inte att skruva ner. Jag sa vad jag tyckte och tänkte och sedan var det bara: All I can say for sure is what will be, will be.

Efteråt drog jag ett djupt andetag och promenerade ner mot Lundagård. Där var det dags för nästan 300 doktorer att promoveras och domkyrkan var omringad av kanoner, högtidsklädda människor, blommande syrener, gamla hus, blå himmel och jag kände bara: du sköna, nya värld. Jag älskar Lund på ett sätt som nog bara en icke-Lundastudent kan göra. Jag har visserligen läst 20 poäng där, men aldrig varit en del av det intensiva studentlivet (där har jag Växjö att vara nostalgisk över.) Jag har aldrig blivit mätt på staden, utan snarare aldrig riktigt fått smaka på den. Varje gång jag är där får jag små rysningar längs ryggraden av alla anrika hus och små gränder.

Jag vill ha mer.