What doesn't kill you simply makes you stranger

I går såg jag äntligen The Dark Knight och blev ganska så blown away. Mörkare film får man leta efter. Att Heath Ledger inte finns längre känns väldigt märkligt, men han kommer ju alltid att bli ihågkommen för sin Jokergestaltning. Så fruktansvärt bra! Och mina favoriter Christian Bale och Aaron Eckhart var fantastiska de också. Denna film inkluderas härmed i min årsbästalista.

Holland, Dozier, Holland

Hej, jag är här igen. Jag har jullov (fast jobbar i morgon) och hittills har jag mest bara haft den värsta förkylning/influensa jag haft på många, många år. Jag har vandrat omkring i ett töcken av snor, olika slags hosta, halsont, feber, matthet och värk. Joy to the world. Idag ringde min mamma och berättade med en blandning av tvivel, rörelse och glädje i rösten att pappa hade kollat på en elgitarr med förstärkare på Rusta igår och under kvällen förkunnat att han minsann ska unna sig den. Pappa, 60 år nästa år och utan gitarrkunskaper. Jag gillar det skarpt och känner mig som en stofil i jämförelse. Jag måste gräva upp mig igen. Jag saknar att springa. Igår tog jag några första trevande steg i stadsparken med en vän och vi fick båda stanna och pusta ut efter fem minuters uppförsbacke, hon på grund av graviditet och jag på grund av andnöd. Men med små, små steg så.

Annars gillar jag Spotify. Jag tänkte att jag skulle använda det till att lyssna på nytt, men hittills har det mest blivit gammalt. Idag är det Motown som gäller and speaking of; this is what I'm talking about:

Magnifik, om jag får säga det själv

Litteraturakuten

Varje dag gläds jag lite åt att lista ut vilken roman DN söker i sin illustrerade klassiker-julkalender. Det är lite spännande att bläddra fram till sidan två eller tre i kulturdelen och känna "yes, jag kan." För hittills har jag, med hjälp av N, min hjärna och internet, lyckats lista ut alla titlar, men igår gick jag bet. Det är oerhört frustrerande! Vilken roman är detta?

En kvinna som ser galen ut slänger sig alt. svävar över ett tåg?! Hjälp! Kom igen, ni vill ju att jag ska vinna bokpaketet!

Årets sommarsanndröm

Första veckan i juni, samma dag som uppsatsen lämnades in, åkte N och jag till huset på Bohusön. Sommargästerna hade ännu ej anlänt, himlen var klarblå och klippromenaderna var oändliga. Orden "svensk sommar" har väl aldrig tidigare känts mer angelägna att använda. Jag får nästan ont i magen av längtan av att se bilderna.


Och där dök även årets bild upp (om man förstorar.) Foto: N Bourdin.

Årets...

Jag sitter i ett nedsläckt rum och funderar över de där topplistorna jag brukar sammanställa vid den här tiden på året. De kommer inte att se ut som de brukar. Jag har läst mindre än på länge, sett väldigt många gamla filmer och inte hört någon ny musik. Hm. Minnet tycks dessutom vara svagare än någonsin, men om någon skulle ställa mig mot väggen idag skulle det se ut ungefär såhär:

Årets böcker:

Två av mina favoritförfattare släppte nya böcker i år (båda dessutom med ordet American i titeln): Siri Hustvedt och Curtis Sittenfeld. Bara det är ju värt ett yay. Den förstnämndas roman, The Sorrows of an American, var lika vemodig och vacker som titeln antyder. En ren, stillsam njutning att läsa. Inte lika makalöst bra som What I Loved, men ändå. Sittenfelds bok, American Wife, har jag läst ungefär fem sidor i, men jag känner redan att den kommer att omfamna mig på samma sätt som Prep och The Man of my Dreams.

Två svenska romaner har stannat i mitt minne. Åsa Linderborgs Mig äger ingen fick mig att gråta på X2000 i maj och Jon Ajvide Lindqvists Människohamn framkallade nästan feber för någon månad sedan.

Årets filmer:

Oj, vad många filmer jag sett! Sådär så att det är svårt att hitta någon film när man går igenom Hemmakvälls hyllor. Minns jag dem alla? Nej. Och de jag gillat bäst, som Eastern Promises, Atonement och Juno, hör nog egentligen till förra årets topplista.

Låt den rätte komma in var precis lika vackert kuslig som jag hade hoppats. Sex and the City-filmen var sevärd och nödvändig, men inte lika knivskarp och djup som tv-serien. Jag har njutit mycket av samtliga av Judd Apatows filmer, där Superbad, Walk Hard och Forgetting Sarah Marshall, som vi såg igår, nog hamnar i toppen. Så mycket humor. Och Apatows favoriter Seth Rogen, Jonah Hill, Paul Rudd, Michael Cera och co. gör alltid äkta, stabila insatser.



Årets tv:

Åh, var ska jag börja? Ingen har väl missat hur mycket jag älskade Tell Me You Love Me? Eller fantastiska Californication? Och mitt West Wing-maraton, som påbörjades i juni och avslutades lagom till den verkliga valspurten i september, kommer jag sent att glömma. Jag saknar den serien om inte varje dag, så varje vecka. Världens bästa. Någonsin.


Årets musik:

Eh, har jag lyssnat på någon musik som kommit ut i år? Det är sjukt. I min iPod har bara samma gamla Fleetwood Mac, Interpol, Badly Drawn Boy och Bowie som vanligt spelats. Quality never goes out of style.

Stackars sliten

Inte skriver jag mycket nu för tiden, men ni ska veta att jag räknar ner dagarna. Stjärnan gör mig lite glad varje dag och amaryllisen har ännu inte ruttnat i löken (det brukar vara det öde som väntar mina amaryllisar.) Idag är jag övertrött. Det kliar över hela kroppen. Jag ser fram emot Boston Tea Party och tacos. C'est la vie.

Hej då

Nej! Det är plusgrader ute. Jag visste att de var på gång, men hoppades att de skulle ta en annan väg. Piss. Igår kväll åt vi födelsedagstårta hos N:s föräldrar och efter det, vid nio, gick han och jag ut på promenad med hunden. Det var ungefär fyra minusgrader, några centimeter snö, vindstilla, stjärnklart och ljus överallt. Det är precis så vintern ska vara. Jag saknar det redan. Jag såg ett stort rött hus med snö på taket som kändes lite som ett drömhus, med betoning på dröm.

Nu ska jag snart jobba och hindra elver från att kasta isbollar på varandra. Great fun.

Ice, ice, baby

Orolig och spänd vecka, som lämnat mig hispig, stel och känslig för minsta ljud eller tanke. Det hjälper inte hur många gånger jag inser att det är onödigt att oroa sig för saker som inte går att påverka; min hjärna skiter i allt vettigt jag tänker. Men igår skrattade jag hela min rast så att jag jag halvlåg och grät åt några av mina nya kollegors berättelser om pinsamma ögonblick. Det var oerhört uppfriskande och välkommet att känna den där arbetsplatssamhörigheten jag hittills har saknat. Jag slappnade av i säkert fem minuter, yay.

Vintern har kommit och sopat bort regnet och leran och det är ju definitivt en trevlig känsla att vakna till pastellhimmel och rimfrost. I förmiddags snodde jag N:s iPod - eftersom min dels var urladdad, dels uttjatad - och tog vägen längs Vättern in till stan. Jag lyssnade på Jakob Hellman, som jag, på den tiden alla andra lyssnade på honom, avfärdade som en mes, vilket jag idag tar tillbaka. Oh wow, vilken skiva. Eftersom vågorna gick höga och det var flera minusgrader ute hade alla buskar och grenar vid vattnet täckts av is, vilket var så sjukt vackert och sagolikt att jag blev skitarg över att inte ha med mig annat än min mobilkamera. The Ice Storm är en av mina absoluta favoritfilmer och det såg ut precis som i slutet av den (fast inte lika sorgligt och ödesmättat.) Jag är nästan löjligt upphetsad över att ha fått upplevt detta fenomen.


Så där ödsligt kan det se ut tio minuter från Jkpg city. I love it. Men åh, vad det grämer mig att jag inte hade en vettig kamera med mig!

I stan fanns det som vanligt inte ett enda klädesplagg som passade mig. För stort, fel skärning, midjan för högt upp, illasittande. Detta är tredje helgen i rad jag inte hittar en klänning. Nästa helg måste jag ha en.

Nu ska jag, kanske, lyckas kolla på Låt Den Rätte Komma In, om Mac minin vill. (Min skit-pc vill i alla fall inte. Apple, I count on you.)

Inte direkt Bette Davis eyes

Om Brothers med denna reklambild på Mats Sundin vill skrämma iväg folk från sin butik har de helt klart lyckats. Blicken! Jeez. I denna storlek är den kanske ganska harmlös, men uppförstorad på busskuren vid mitt jobb är den stenhård. Killermachine.

Att sova i skift

Igår kväll skulle jag bara luta mig lite mot N:s ben när han invigde sitt nya NHL 09. Jag somnade ungefär direkt och vaknade sedan precis innan han skulle till jobbet vid tjugo i två. Då tog jag en macka och laddade datorn med första avsnittet av min nyinköpta säsong sju av Gilmore Girls. Ganska pigg lade jag mig i sängen och började kolla. Vid sex i morse vaknade jag med ett ryck. Datorn stod på (ett under att jag inte sabbat den på något sätt) med fläktarna på högvarv och lamporna lyste i hallen och på toa. Jag släckte och ställde undan datorn. Sedan kom N hem, sade god morgon och satte sig vid sitt spel. Jag somnade om. När han kom och lade sig låg jag och drog mig en stund. Sedan steg jag upp vid nio, alldeles pigg och ganska nöjd med att ha två dagar ledigt, som vid närmare eftertanke kommer att gå så tragiskt fort att jag väljer att ignorera det.

Sittenfeld och Mumin 4-ever

Det här gör att det känns ganska bra att American Wife ligger på mitt sängbord och väntar.

*

Och det här var intressant och sant. De muggar jag använder mest är nog Snusmumriken och Hemulen. Snusmumriken är ju något av en frihetsidol och Hemulen är lika nojig som jag. (Sedan är det fina motiv också.)

Killen hela dagen

Jag är verkligen inte den som faller för tecknade figurer (Nalle Puh och Hello Kitty, usch!), men Yoshi är svår att motstå när han kör runt och babblar i Mario Kart Wii. Jag blir alldeles varm i bröstet.

You had me at "wanna hold you like a secret"

Alltså, denna låt (klicka på lyktstolpen ovanför låttiteln). Väldigt mycket Red House Painters-känsla och det kan aldrig någonsin vara fel.

Wanna hold you like a secret
wanna hold you like a hand
wanna hold you like a prisoner in the arms of my remand
caught for good

Because to leave you with those days
is never something i could do
there'll always be a part of me that needs to be with you
that's just what's true

There you were black silve,r dressed in gold
like every story ever told
a million words in so few sentences
when you spoke to me, it rang out like a song
that dared all ears to hear it wrong

To never know
to never see
to never reach a place to be
to never understand your way has put a limit on my days

So long, it's too late
so i said heart, translate
cause i don't understand a thing that you say

Diplomerad

Idag har jag åkt till Lund tur och retur för att närvara vid diplomceremonin för oss nyblivna bibliotekarier. Det var högtidligt och pampigt med tal, blåskvintett och utdelning av diplom. Jag kände dock inte att det angick mig, på något sätt. Jag jobbar med det jag jobbade med innan jag började plugga igen. Jag är långt ifrån biblioteksvärlden. Jag har inte jobbat ens en timme på ett bibliotek, varken under eller efter utbildningen. Värt.

Höjdpunkten med resan var dock att sitta i J:s kök och umgås med henne, hennes kille, deras bebis, Y och min uppsatskompanjon E samt att dricka öl med den sistnämnda och hennes kille och mamma efter ceremonin. Good times.

Hela resan dit och hem lyssnade jag oavbrutet på den fantastiska bland-cd jag fick av en kollega i veckan efter att ha kört mitt vanliga gnäll om att jag aldrig lyssnar på någon ny, bra musik. Jag föll handlöst för Heart Translation med Art of Fighting. Åh, jag har längtat efter att känna så igen!

Vilket uppvaknande, yay!

Jag har börjat läsa igen

Det kan nog inte bli så mycket snyggare än sådär, va?

Som det är

Long time no see. Jönköping har blivit kallt, nätterna är frostiga och klara. Jag har jobbat mycket, stressat mycket och varit hundvakt i en vecka. Kombinationen var sådär.

Jag måste berätta om mitt läkarbesök idag, för det var ett sådant där läkarbemötande man trodde att man bara kunde drömma om. Det var andra gången vi sågs och innan vi ens gick in på min hälsa pratade vi i säkert tio minuter om mitt jobb, var jag bor nu, om huruvida konditoriet runt hörnan var bra och så vidare. Sedan gick vi lugnt och metodiskt igenom mina besvär och han var så snäll och förstående och gjorde allt för att jag skulle känna mig avslappnad och bekväm. Sedan undersökte han mig och vi pratade lite om den sicilianska maffian. När jag skulle gå höll han mig om axlarna och sa lycka till med jobb, lägenhet och allt. Seriöst, det är ju sådant man ser på tv! Såklart jobbar han inom den privata vården och såklart går han i pension nu. Men ändå.

Jag har fått antibiotika med antabuseffekt. Kvinnan på Apoteket var mycket noga med att påpeka att jag absolut inte får dricka en gnutta alkohol för då blir jag "våldsamt sjuk". Inte ens en lättöl. Då kan det bli "kraftig ansiktsrodnad, hjärtklappning, huvudvärk, illamående och kräkningar." Shit. Inte för att jag behöver dricka alkohol i helgen, men jag brukar alltid ta en klunk öl av N när han dricker. Jag får förse mig med alkolås.

Status

Jag har huvudet fullt, men får inte fram några ord. Inte här, inte hemma, inte någonstans. Jag hoppas att det lossnar snart. I kväll har jag sett Sex and the City-filmen på dvd, alldeles själv, precis så som jag hade tänkt mig. Det kändes konstigt att vara där igen. Men visst kom det tårar, även om filmen befann sig många mil från värmen och pulsen i det allra sista avsnittet av serien (eller hela serien, för den delen.) Nu är ännu en dag slut och det känns knappt som att jag hunnit hem från jobbet. Dags för mina fem timmar.

Låt den rätte komma in

Kan filmen vara lika fantastisk som boken? Det återstår att se. Men trailern ger mersmak.

De sista skälvande minuterna

Helgen är över om några timmar och jag hyser samma känsla av förlust som jag gör varje söndag. Usch. När den nya veckan väl har börjat brukar det fungera ok, men såhär innan... jag vill bara fly. Jag känner mig ful, förfallen och meningslös. Trots detta har dagen varit fin, med födelsedagsfika och umgänge med delar av N:s släkt. Solen sken och Stars Hollow kändes nära. (Om jag bara varit lite mer Lorelai och lite mindre jag. Couldn't hurt.)

Jag måste börja läsa igen. Jag läser Alex James Bit of a Blur på bussen, men den är mer roande än en verklig läsupplevelse. Jag har nog inte haft en sådan sedan jag läste The Sorrows of an American i våras. Eller somras? Jag vill ha mer sådant, gärna amerikanskt (jag är alltså inte Horace Engdahl.) Tips mottages tacksamt.

Good morrow

Lördag!

Jag ville egentligen bara säga det, men kan lägga till att det är mulet och blött ute och att alla orangerödgula färger trots detta dominerar. Jag kan inte minnas när det senast var en så här vacker höst. Kanske upplever jag den som extra vacker för att jag för första gången på sju år bor på ett ställe där det finns en hel del träd i omgivningarna. Men ändå! Och det har faktiskt varit sol hela veckan, så jag kan inte klaga på molnen (än.) Jag ska bege mig ut på stan och leta långärmade, tunna toppar att ha på jobbet, då det är tropisk värme i klassrummen och jag inte gillar att ha kortärmat när det inte är sommar.

Strung out in heaven's high, hitting an all-time low

Jag är en periodare när det gäller Bowie. Just nu är han mitt förstaval nästan varje dag när det ska lyssnas på musik, mycket tack vare serien Ashes to Ashes (som i övrigt är väldigt blek i jämförelse med föregångaren Life on Mars? Huvudrollsinnehaverskan är den mest överspelade sen Lila i Dexter och det enda som är sevärt är egentligen mannen med den grövsta manchesterdialekten efter Liam Gallagher anno 1994, DCI Gene Hunt.) Shit, vilken grym låt Ashes to Ashes är! Det är låtar som den som får det att kännas som att det inte spelar så stor roll att jag har noll koll när det gäller ny musik.

Det var dagens tanke.

Upptäckt

Dagens låt är Lonely Soul med U.N.K.L.E featuring Richard Ashcroft.



I believe theres a time when the cord of life
Should be cut, my friends.

Inte alls upplyftande, men ack så bra.

Lördag

Igår såg jag fram emot att inte behöva lägga mig "tidigt" (som om jag någonsin gör det, men jag såg åtminstone fram emot att inte behöva ha ångest över att jag lagt mig för sent). Vid elva somnade jag med huvudet i N:s knä* i soffan när vi skulle se på Lord of War (och det var i och för sig så vansinnigt skönt och tryggt att det var värt det.) Poängen är dock att jag somnade flera timmar tidigare än jag gör en arbetskväll. Sedan var jag vaken några timmar till, njöt av att krypa ner i sängen, sov gott till halv åtta, vaknade, ville somna om, var i stället jobbig och gav upp med att somna om vid halv tio. Det grämer mig nu att jag inte sovit mer än ungefär fyra timmar. Men det är lördag och jag är fri och just nu skiner solen och jag ska icke krascha. Jag ska till systemet, lämna tillbaka en jacka och förhoppningsvis hitta en annan jacka. Synd att jag ser ut som sju svåra år bara. Det hade varit roligare att känna sig som ny. (Min kusins tjej utbrast "Vad pigg och fräsch du ser ut!" när jag mötte dem på stan efter jobbet igår. Jag hade fett hår, korvig kjol, röflammig hud, trötta ögon och hes röst. Antagligen ljög hon för att vara snäll och visst, det går alldeles utmärkt.)



*Jag är väldigt trött nu, men knä?! Heter det så? "Får jag sitta i ditt knä?", så säger man väl? Det är ju helt befängt, kroppsdelsförvirring. "Får jag sitta på dina lår?" låter i och för sig...obscent på något vis. Och obscent, stavas det verkligen så? Jag ger upp.

Updatering

Tredje arbetsdagen till ända, igår var botten av ån - lägre, om det är möjligt - och idag nästan uppe på kanten igen. Jag återkommer så snart jag hämtat andan lite.

Fredagsramblings

Suga ur märgen, ja. Idag vaknade jag när N kom hem från jobbet, kände att jag var dödshungrig, åt, var lika hungrig ändå, somnade om lite, vaknade och mådde ännu sämre. När jag sedan hade ätit ännu en gång lade jag mig på soffan och sov till halv tre. Skitkul. Som tur är lever jag fortfarande på gårdagens fantastiska väder och vyer. Det var överhuvudtaget en bra dag igår. Skönhet, hemmagjord pizza (lite för sent för min smak, vilket kanske förklarar den avgrundsdjupa hungern i morse) och Wii-bowlingturnering med N och hans kompis. Jag förlorade, men bjuder på det då jag är bra på boxning. (Boxning är ju lite hetare, inte sant?) Jag ville överhuvudtaget inte att igår skulle ta slut.

Idag ser jag fram emot att åka till ICA Maxi. Jag vet att det är ganska stört, men jag ÄLSKAR stora mataffärer där de har allt. Som Citygross i Rosengård. Fina grejer. Jag var bara där en eller två gånger när jag bodde i Malmö och det var ju ganska poänglöst att storhandla när man bodde själv och fick slänga bröd för att det blev för gammalt. Nu kan man köpa två brödsorter på en gång! Borde jag erkänna att det är tillfredsställande eller är jag bara vansinnigt patetisk nu? Jag gillar att kunna välja, helt enkelt.

Förra veckan när Tell Me You Love Me tog slut kände jag en omedelbar saknad och fixade hem lite låtar från programmet. På så vis upptäckte jag Twilight Singers. Kanske ska en skiva med dem bli mitt nästa inköp? Det vore ju ganska ace, med tanke på att jag igår kom på att jag inte skulle kunna göra en lista med årets skivor i år, eftersom jag bara lyssnat på gammal musik.

Life in technicolor

Dimman lättade och jag kom på det! Det var samma ljus och färger ute idag som det alltid är i Stars Hollow! I'm living the dream!

Jag fick nästan panik av det förut, så jag tog med mig min gamla kamera och sprang över gatan. Nu hade Stars Hollow-ljuset mattats av lite och blivit alldeles dimmigt och pastellfärgat. Vättern var så vacker att det inte går att beskriva och min kamera lyckas inte heller, men den kan ju åtminstone försöka lite:

Fyra dagar

Hepp, jag har fått jobb. Inte som bibliotekarie, nej, nej, men som någon form av lärare på en friskola i stan. Jag har ju hunnit bli arbetsskygg av arbetslösheten, så jag känner mig lite ynklig och nervös inför att träffa nya människor och sätta skräck i barn igen. Första gången jag var på skolan blev jag blown away, andra mer skeptisk och nu försöker jag vara beredd på allt. Always expect the unexpected. Constant vigilance. (Men åh, vad jag vill att det ska bli bra.)

Nu hade jag tänkt suga märgen ur varje dag och natt innan jag börjar jobba på måndag, men det går ju sådär när kroppen är jobbig. Idag vaknade jag tre gånger (sista gången av att en trevlig rektor ringde och erbjöd mig ett vik för att han läst min profil hos Arbetsförmedlingen! Science fiction!) innan jag gav upp och steg upp med ungefär sex timmars söndertrasad sömn innanför västen. Idag är det alldeles mjölkvitt ute, vilket passar bra som kuliss till det snygga skräckfilmshuset utanför köksfönstret. De senaste dagarna har det varit höstsol i Jönköping och alldeles strålande. Igår kväll tog N och jag en tur upp till utsikten i Huskvarna (ett ställe uppe på berget där man ser hela Huskvarna, Jönköping och delar av Vättern.) Där var det alldeles himmelskt, med äppeldoft trots att det nog inte fanns några äppelträd, rosa dis och knallorangerosa solnedgång. OBS: ingen av oss hade kamera med oss.

På tal om att suga märgen ur saker, är det någon som har läst Walden av Henry David Thoreau? Jag har alltid känt en dragning till den boken på grund av citat som I went to the woods because I wanted to live deliberately, I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to put to rout all that was not life and not when I had come to die Discover that I had not lived.

Slutligen höjdes den här dagens värde åtskilliga grader när jag läste Moas Blocketfynd. Jag kreverar! Framtidsdjuret!

Skrämd till att skriva

Okej, en mutant har gjort mig skrivsugen igen, semestern är över!

I natt, vid ungefär halv fyra, skulle jag gå på toa. När jag tände såg jag något stort, brunt mitt på golvet och tänkte "det där kan ju inte vara en spindel. Inte så stor." Men jo, så var det. Den var nästan lika stor som vidundret i källaren och hade lika långa, kraftiga ben. Först var vi båda alldeles stilla. Jag tänkte på att jag ju inte tycker att det är så äckligt med spindlar längre, men att det främst gäller spindlar i normal storlek. Jag kände mig inte helt tillfreds, men jag visste inte hur illa jag mådde förrän jag ringde upp N, som jobbade, och satte ord på vad jag såg. När spindeln dessutom började röra sig i warp speed åt olika håll blommade paniken ut fullständigt och i ungefär 45 minuter grät jag i luren, skrek och försökte komma på sätt att döda eländet på. Att ha ihjäl den med en tidning eller dylikt kom inte på fråga, eftersom spindeln helt enkelt var för snabb. Blotta tanken på att den skulle komma undan eller smita ut i lägenheten var för svår att tänka på, så till sist fick jag snabbt hämta en köksstol, ställa in den i badrummet, ställa mig på den och stänga dörren. Sedan spolade jag golvet fullt med skållhett vatten tills eländet flöt fram i en stor brun hög. Sedan begravdes den i toaletten.

Okej, hur jag än berättar den här historien kan ingen mer än N (som sett källarmonstret) förstå hur stor och hemsk spindeln var. Det stör mig lite. Men en eloge till N, som var en klippa i luren och hjälpte mig att behålla åtminstone ett uns av förnuft, när han egentligen hatar spindlar mer än jag gör.

Idag har jag, förmodligen både på grund av panik och sömnbrist, varit fumligast i världshistorien. All mat och dryck jag överhuvudtaget kommit i kontakt med har jag spillt på mig själv eller på golvet. Och jag är fortfarande inte helt tillfreds över att gå in i badrummet. Men jag bloggar igen!

No words left

Som ni märker är den här bloggen skittråkig just nu och jag har ingen lust att göra den roligare heller, så jag tar lite semester. See you when I see you.

Le weekend

I helgen har jag, i stället för att kolla på tv, åkt tillbaka till Malmö för att gå på grym 30-årsfest för J och hennes vän. Jag var lite oroad över att ha blivit för folkskygg för 65 personer i ett (eller två då) rum, men det var ingen fara. Det var så roligt att återse alla kompisar, prata med nytt folk och dansa i, vad var det?, fem timmar? Jag kan fortfarande dansa! Skönt.

Och hur kommer det att kännas att komma till Malmö igen?, frågade jag mig på tåget ner. Jag bodde trots allt i staden i sju år. Och det kändes... inget speciellt. Jag som brukar vältra mig i sentimentalitet kände mest bara att det var roligt att vara där och underbart att träffa mina vänner. När jag gick förbi min gamla lägenhet tänkte jag mest bara "jaha". (Och trafiken utanför saknar jag inte.) Det var rätt skönt att inte drabbas av värsta längta hem-ångesten utan i stället känna att det var skönt att komma hem till mitt nya hem, till N, lägenheten och mat från Liban Deli.

J och jag, sent på natten, vid våra sinnens fulla bruk. (Mer foton kommer på Facebook, vänner.)

The end of an era

Nu har jag precis sett/gråtit mig igenom det allra sista avsnittet av The West Wing och det känns ensamt och tomt nu. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid nu när jag inte kan fly till Washington längre. Efter att ha sett hela serien (för andra gången) nu under sommaren kan jag med säkerhet säga att det är den bästa dramaserie som spelats in. Mitt hjärta är fullt.

Same old song

Hej, jag tittar fortfarande mest på tv och önskar att det ska sluta regna någon gång. (Fast snart ska jag på jobbsnack på skola, alltid något.)

Av de tre paren i Tell Me You Love Me är det Katie och David som är mest rörande.


Särskilt Katie (Ally Walker) är så hjärtekrossande äkta och bra i sin försiktiga förtvivlan och längtan efter mannen som alltid är vid hennes sida, fast ändå inte.

iittala, my love

Idag slår jag ett slag för iittalas Ego-muggar, som vi fyndade på Freeport outlet utanför Kungsbacka för ett par helger sedan. De är skitsnygga, perfekta i handen och sköna att dricka kaffe (eller te eller varm choklad) och äta soppa ur. The icing on my cake alla dagar i veckan.

She's lost control (again)

När jag var på biblioteket idag och bläddrade i en bok om kvinnliga författare kom jag äntligen på vem Donna Moss i West Wing är galet lik: Virginia Woolf. Skönt, nu kanske jag kan sova om nätterna igen.

Huvudet på spiken

Jag börjar mer och mer känna att Kjell Häglund (OBS ej Höglund) är min tvillingsjäl. Idag skriver han det jag känner om det amerikanska valet här. På pricken.

Till exempel:

Jag håller egentligen, teoretiskt, med om att vår USA-fixering just nu är överdriven. Men vad fan ska man göra. Den politiska energin i USA är oemotståndlig och generar den bästa politiska satiren, de bästa politiska debatterna, den bästa politiska nyhetsjournalistiken – och världens mest spännande politiker på många år i Barack Obama. Jag älskar att följa det. Fick tårar i ögonen under i princip samtliga tal under demokraternas konvent förra veckan. Ett par gånger under Obamas acceptance speech hulkade jag högt av rörelse.

Och i West Wing säsong sex, som jag nu är en tredjedel in i, är det början på presidenttitelkampen mellan Santos och Vinick. Jag saknar Bartlets glansdagar som om de vore mina egna, men det är ändå sjukligt intressant och bra (trots att jag har svårt för Jimmy Smits som Matt Santos). The cherry on my sundae everyday. Och jag är medveten om att den här bloggen är totalt ointressant för de allra flesta - bla, bla, West Wing, bla, bla - men så är det. No work and all play makes Maggie a dull girl.

Säg att du älskar mig

Efter andra avsnittet är jag nästan ledsen för att det är en hel vecka till nästa. Jag har inte känt mig så uppslukad sen jag vet inte när.

I do believe in you, I just know you're gonna fail

Min tanke var att ta tag i saker och ting idag, men jag vaknade med en huvudvärk som nästan gör mig darrhänt, så so far no good. Jag ska försöka mig på att cykla till posten snart, men först två tv-relaterade ämnen:

I helgen såg vi fejkbiopicen Walk Hard (med flirtningar till bland annat Walk The Line), som jag sett fram emot att se länge. Den var inte lika rolig som till exempel Talladega Nights, men snudd på. De första femton minuterna skrattade vi oavbrutet, därefter kanske inte lika mycket, men ändå ofta. Bland höjdpunkterna fanns parodin på Bob Dylan, "the jews control showbusiness", Dewey Cox goes world music och, överhuvudtaget, John C. Reilley, som med sin dumsnälla uppsyn är en komisk stjärna var han än uppträder.

Allas vårt HBOs nya serie True Blood handlar om vampyrer och är skapad av Six Feet Under-mannen Alan Ball! Whoa! Jag flyttar till USA, hej då.

Ett försök att fatta

Jag tror att det var detta Zandén och Gyllenhammar ville diskutera i sina två bloggtexter på Newsmillbloggen. (Första och andra, för den som missat.) Jag tror inte att de tyckte som Åsa Mattsson. Eller? Svårt att säga, med tanke på hur rörigt formulerade och fyllda med dubbla budskap de båda texterna är. Inte ens när Cecilia Gyllenhammar var med på länk i Debatt i torsdags lyckades jag förstå vad hon ville få fram. Gillar hon män som är karikatyrer av manligheten eller vill hon, som Åsa Mattson, diskutera varför en del kvinnor vill ha sådana seriefigurer? När hon tog upp att hon själv är en komplex människa för att hon gillar Nirvana kände jag mest bara att jag ville att telefonlinjen skulle brytas, för hennes skull.

Sammanfattningsvis: Zandéns och Gyllenhammars texter är svåra att ta på allvar (gör man det så blir man bara upprörd), men Åsa Mattssons text är intressant, för hon snackar inte biologi, hon snackar skådespel.

Nice rings under your eyes, Kojak

Jag har precis lipat när President Bartlet nominerade den första kvinnan till the Supreme Court. Därefter lipade jag lite när Obamas vicepresidents son höll ett mycket fint tal på demokraternas partikonvent i Denver, Colorado. Det är kanske lite märkligt att amerikansk politik engagerar mig så mycket mer än svensk sådan (och kanske märkligare ändå att fiktiv amerikansk politik känns så vansinnigt angelägen. Men då får man påminna sig om att självaste Obama uttryckt sin beundran för Aaron Sorkins uttryckssätt.) Det känns som att det handlar så mycket mer om ideologi och ställningstagande där. Det kan vara helt uppåt väggarna ibland, men det är åtminstone liv och känsla i det. Den enda gången på senare år jag blivit åtminstone lite engagerad av svensk politik var nog när Borelius och Stegö Chilò uppträdde amatörmässigt/arrogant i sina ministerposter. Deras uppträdande stod för ungefär allt som jag avskyr med (vissa) politiker: det där sättet att totalt distansera sig från verkligheten och folket de företräder och köra sitt eget race. Att helt enkelt inte bry sig, när omtanken är allt som räknas.

Slow, low etc.

Jag känner mig som samhällets bottenskrap efter att ha råkat somna i fyra timar i eftermiddags. Visserligen har jag sovit dåligt rätt länge nu, men ändå. Inte okej. Nu har jag - förutom känslor av självförakt - hjärtklappning, frossa och ont i magen.

Innan jag somnade ringde jag för att rapportera mitt jobbsökande till AF (utebliven kontakt medför avanmälan till a-kassa.) Jag var beredd på en sur människa som skulle ställa mig mot väggen och fräsa "det finns faktisk lärarjobb i Kalix, sök dem!" I stället svarade en ängel som utbrast "men finns det ens några lärar- eller bibliotekariejobb att söka?" Sedan började hon kolla vad som fanns att hitta i Jönköpingstrakten. Jag, som skickat ansökningar till Örebro, Uppsala och Haninge, var lite förvånad och mycket tacksam. Fast en del av mig ville nästan ha en utskällning, för det känns som att jag förtjänar det. Jag har hamnat i ett tillstånd av rädsla att inte få jobb och rädsla att börja jobba. Inte okej det heller.

Jag kollar ganska mycket på tv. Igår började Tell me you love me på SVT och jag kände instant love. För alla som inte laddat ned serien och sett den för 100 år sedan kan jag berätta att den handlar om tre par som har problem på olika sätt och träffar samma terapeut (en skön gammal kvinna som är gift med en perfekt åldrad Richard Channing från Falcon Crest.) Ämnena är typ familjeliv, sex, intimitet, ja ungefär allt som har med relationer att göra. Jag hade hört att det var mycket sex och kroppsvätskor inblandat, och ja, det stämde ju. Men det kändes bara bra, för det var inte Hollywoodsex. Det bästa på tv sedan Californication.

I picture you and me together in the jungle it will be ok

När allt är lite upp och ner är det i alla fall skönt att upptäcka att Leif Eriksson fortfarande är världens bästa låt.

De sista skälvande

N och jag har haft en sista (?) sommarhelg på Västkusten och vi fick sol, hav och salt luft (och OS.) På fredagen promenerade/klättrade vi i sammanlagt fem timmar och fastän jag drabbades av total matthet en timme in i promenaden ångrade jag mig inte när vi kom till änden av ön. Paradise regained.



(Fina foton från N.)

*

Av en händelse trillade jag över Amy Winehouses version av Will You Still Love Me Tomorrow? på YouTube. Otroligt vacker.

Hair är det

Oh, jag blir sugen på kort hår igen när jag ser Katie Holmes (ganska) nya frisyr. Men inte än.

You and your pink skies

I kväll var en sådan där bra augustikväll, ljummen och pastellfärgad i stället för fuktig och grå. Jag tog en promenad i omgivningarna, bland annat på en lilla vägen utmed ån som övergår långa, långa trappor uppför berget. Jag tänker alltid på när Baby tränade danssteg i den där trappan i Dirty Dancing när jag går där.
Själv tränar jag legs, abs and ass genom att springa (nåja, jogga) uppför trapporna. Det känns lite som att ta trapporna upp till Orkanen och man är ganska medtagen efteråt. Men då reser man sig upp, tittar ut och ser det här:

Ungefär en tusendel så vackert som i verkligheten (hey, mobilkamera!), men himmel alltså. Jag kommer inte att sluta tjata om denna utsikt på ett tag. När man är ute och går dyker den upp överallt och bara finns där. På natten är det tusentals ljus i stället och lika häpnadsväckande, fast på ett annat sätt.

Det lilla livet

Jag befinner mig i något slags mittemellantillstånd. Eller, egentligen är jag ju en vanlig arbetslös, men jag känner mig bara ... ledig. Dagarna går så fort, för att inte tala om nätterna. Jag lever i Vita Huset ett par timmar om dagen och idag kryddade jag lite med Gilmore Girls också. Det är skönt att gömma sig där och inte tänka på att jag måste hitta ett jobb, någon gång. Eller snart. Ingen kan säga att mina dvd-boxar inte är investeringar värda mer än pengarna jag betalade för dem. De stortrivs med mig och jag med dem. Jag behöver inte mer action än dem, en god middag (N:s räk- och currygryta) och en promenad eller cykeltur (runt Munksjön, med rosalila speglingar i vattnet) om dagen. Ett mittemellanliv som enligt samhällets, samvetets eller förnuftets regler inte kan pågå i evigheter. Men det är gott så just nu i alla fall.

På tal om action. I vårt hus lever många, många spindlar. Jag avskyr spindlar, men eftersom N avskyr dem ännu mer, blir jag plötsligt den som dödar dem. Det är helt okej, jag har eliminerat en fem-sex stycken sedan vi flyttade in. När vi skulle ställa in cyklarna i källaren i kväll uppenbarade sig dock en muterad variant och nu överdriver jag inte. Benen var kraftiga och ungefär tre centimeter långa. Kroppen var även den kraftig och kanske ca fyra centimeter lång. Ingen av oss har någonsin sett något liknande. Jag tänker mig att den är moderskeppet till de andra spindlarna. Jag skulle inte våga utrota den knappt ens om jag fick betalt.

En studie i hund

Ny lägenhet, ängsligt läge.

Men okej, vi kan stimma så att vi löses upp i konturerna en stund.

Därefter: så totalt utslagen att väckning knappt kunde ske.

Stämning

I natt såg vi Road to Perdition på tv och jag tyckte mycket om den. Jag gillar när brutalitet skildras på ett så lågmält sätt. Jag tänkte hela tiden på hur många vackra, mörka scener som ustpelade sig (särskilt alla mord som begicks) och när vi läste om filmen efteråt visade det sig att regissören Sam Mendes funnit inspirationen till scenerna i Edward Hoppers målningar och då särskilt i New York Movie (1939), som råkar vara min favorit (i repris, ja):

Det var fint att höra, tycker jag.

En ny syndaflod

På andra sidan vägen av vårt hus (eller lägenhet då) ser det ut såhär:

It ain't bad. Fem minuter efter denna bild togs öppnade sig himlen och jag blev dränkt in på bara kroppen för andra gången den här veckan. It ain't good.

Status

Okidoki, nu sitter jag i vårt vardagsrum i Jönköping med min dator (och N bredvid med sin...) Sedan i lördags har vi flyttat in, kan man säga. Packat upp, ställt undan i förrådet, placerat ut i lägenheten och, framförallt, hängt upp tavlor. Jeez, det tar tid! Mäta ut, mäta fel, hänga upp, hänga om. Men nu finns det i alla fall åtta tavlor i vardagsrummet och jag känner mig nöjd. (Så nöjd jag kan bli, när jag är manisk och otålig.) Varje natt när N åker till jobbet ser jag fram emot att kolla på West Wing i sängen. Hittills har jag inte lyckats se ett helt avsnitt utan att somna och då älskar jag ändå den serien. Lite trött och överväldigad, antar jag.

Torsdagskväll

Packad/en pinsamt dålig hommage till Guy Bourdin/känslan man har/ett försök till skoj mitt i den konstiga stämningen i en lägenhet som börjar sluta vara min.

Inkonsekvens

Att PC Jersild vill dubba eller texta skånska på tv går ju inte riktigt att ta på allvar för att det är så skrattretande. Men det här är ju nästan för bra för att vara sant när det gäller märkliga idéer:

PC Jersild accepterar skånskan i lokala program samt Radioteatern. Stjärnadvokaten Leif Silberskys dialekt får också dispens.

Leif Silbersky?! Jeez.

Själv på jobbet

Jag börjar fortfarande gråta när trummorna kommer igång, publiken börjar jubla och Stevie tittar ner och ler både nöjt och förläget (0.54). Och sedan bara: Drowning in the sea of love, where everyone would love to drown.

Snille och smak

Det är, bland mycket annat, de där små och, för handlingen, onödiga scenerna i West Wing som gör serien till vad den är:

Sams assistent: Sam?
Sam: Yeah?
Assistenten (pekar på en kvinna): Bernice Collette.
Sam: Thanks.
Bernice: Hey, Sam.
Sam: How are you doing, Bernie?
Bernice: Not wild about people calling me Bernie.
Sam: Sure, what should I call you?
Bernice: Bernice is fine.
Sam: But how will you know I'm your buddy?
Bernice: I'm ok living in the dark on that.
Sam: Ok.

Och det riktiga samtalet börjar.

Maniac

Efter stressattacken från helvetet igår kände jag: enough. Idag bad jag om ledigt på fredag och mina två änglar till kollegor sa "självklart!", fastän de egentligen är för få då. Det är precis det man vill höra när man är på gränsen till att bryta ihop. Inte "det är okej", "vi får försöka fixa det", utan en ström av omtanke och övertygelse. Jag svär, omtanke när man är som darrigast och mest utmattad är som att vinna en miljon på lotto. Jag kände hur hela min kropp liksom gav ifrån sig en suck och slappnade av. (Nu är den ju uppstressad och arg och nervös och manisk igen, men annars vore jag inte jag.)

Den här lyssnar jag på flera gånger om dagen:




I'm gonna ruin my black mascara.
You're drinkin' whiskey when it should be wine.
You keep a-lookin' into that mirror.
But to me you're lookin' really fine.

(Alison Krauss & Union Station - Let Me Touch You For A While)

Countryromantik.

Lisa för själen

Mitt i allt kaos, känslomässigt och flyttmässigt, höll jag på att glömma det enda fina som hände den här dagen:

Privat meddelande

J, jag hittade just burken med pepparkakor jag bakade tillsammans med dig och A för två, tre år sedan. De var inte mögliga, men ganska bleka. Jag tycks inte ha ätit en enda av dem, trots att jag köpte en speciell pepparkaksburk på Åhléns enbart för dem.

Lördag v söndag

Såhär avslappnad var jag igår:

När jag satt här:
N sov efter att ha jobbat natt och jag promenerade i Stadsparken och såg fram emot att gå hem och väcka honom. Det var lagom varmt, jag lyssnade på Alison Krauss och Fleetwood Mac och kände in min nya stad.

Idag slog all min oro och stress till och jag blev omöjlig att ha att göra med. Jag vet att jag blir sådan och jag kan se mig själv utifrån, hur jag liksom sluter mig och mulnar igen. På insidan pågår allt i ljusets hastighet. Allt ifrån Ska jag hinna packa allt samtidigt som jag jobbar heltid? Kommer vi att kunna parkera flyttlasset utanför huset? Kommer min bråkiga kropp, som numera får mig att vilja gråta dagligen, att hålla? Kommer jag att få a-kassan i tid den här gången då? Kommer andrahandshyresgästen att betala hyran i tid? till tyngre tankar om livet och sakernas tillstånd. Jag är inte van vid såhär stora förändringar. Jag är så kontrollerad och vaneberoende att jag kan få ångest över en oplanerad dagstripp till Lund eller en spontan grillfest i Folkets Park. Så samtidigt som jag blir så trött på mig själv känner jag att jag får ge mig själv en chans och inte vara så hård mot mig. Jag gör faktiskt något jättestort nu och fastän det är något jag har längtat efter och sett fram emot (om jag har!), så är det fladdrigt i bröstet just nu. Mycket som ska hända och fungera och klaffa och jag, jag är ju bara jag. Det känns inte alltid som att det räcker.

Så, det där var metoden en av eleverna berättade att han körde när han var rädd och orolig på nätterna (fast han ritade av sig det oroliga i stället.) Nu ska jag ta en kopp kaffe, smäkta med värmen, lyssna på Mark Kozelek och packa ner allt i köket. Sedan ska jag sjunka in i några avsnitt av, you guessed it, West Wing s3.

Hur det kan vara att kommunicera med barn

Jag sitter och småpratar med ett gäng flickor och vi kommer in på vad deras pappor jobbar med.

Jag: Vad gör din pappa?
7-årig flicka: Hm, han är hemma...jag vet inte riktigt vad han gör just nu.
Jag: Jaha, jag menar mer vad han jobbar med. Vad gör han då?
Flickan: (Tänker en stund.) Jag vet inte riktigt, men han har fönsterna öppna ganska ofta.

Att packa ner allt

This used to be my bokhylla.

Efterlyses: köksbord och tre stolar.

Det jobbigaste att packa hittills: kylskåpspoesi. (Alternativ bildtext: poetry in motion. Haha.)

*

Känns det konstigt? Nej, det känns inte ens verkligt. Jo, nu kändes det lite konstigt när jag skrev det.

Tisdag - not all it's cracked up to be

Förra veckan var det ilska som fick mig att gå, den här veckan är energin slut. Jag är så utmattad att jag knappt orkar använda armar och ben. De skakar och värker. Idag insåg jag också, när jag hamnade framför en spegel i dagsljus, att jag börjar bli så gråhårig att det faktiskt syns ganska väl. Som en mamma.

...

En ny anledning att gråta: att gå till pappersåtervinningen över gatan med ungefär fyra-fem års prenumerationer av Elle och Damernas Värld, ett par års prenumeration av Sonic samt en ansenlig mängd lösnummer av In Style. Hade detta varit för några år sedan hade jag velat spara tidningarna och i stället fått gråta på flyttdagen. Nu är det bara så skönt att bli av med dem. Puts väck. Endast pop och bibel får stanna, för de känns lite som historiska dokument.

När blir jag modern?

Idag är det Margaretadagen. Ett tips: bildgoogla (svenska Google) på Margareta. Alla är minst 30 år äldre än jag.

Rättelse: glömde bort att jag är trettio, så kanske minst 25 år äldre än jag, om man ska vara petig.

Yada, yada

I ett fåfängt försök att ignorera flyttpackandet klamrar jag mig fast vid datorn. Här är lite tidsfördriv från The Girl Least Likely To:

1. Hur gammal är du om fem år?
35. (Min scary age? Jag vet inte.)

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Jag steg nyss upp och natten tillbringade jag med mig själv.

3. Hur lång är du?
182 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
No Country for Old Men (bra, men det är en gåta att den fick Oscar för bästa film) och Eastern Promises (borde ha fått Oscar för bästa film, grym!)

5. Vem ringde du senast?
N.

6. Vem ringde dig senast?
N.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
Det är väl klart att jag gör.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror helt på vem det gäller. Jag hatar att ringa till många, men gillar att ringa vissa.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta sedan snart 31 år.

10. När såg du senast din mamma?
För några helger sedan.

11. Vilken ögonfärg har du?
Brun med en hint av oliv.

12. När vaknade du i dag?
Först vid 8.00, sedan vid 11.00.

13. Vilken är din favoritjulsång?
Fairytale of New York med Pogues och Kirsty MacColl. (Sjukt att iTunes i detta nu slumpade fram Just Like Christmas med Low!)

14. Vilken är din favoritplats?
Hemma på gården och någonstans med utsikt i Jönköping.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Någonstans där jag inte själv kan bestämma när jag får ta mig ut.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Så kan jag inte tänka.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Då liksom nu var jag rädd för det mesta och vaknade jag på natten var förmodligen döden, sjukdomar och spöken på topp tre-listan.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
När Josh halkade på sina nya hala skor när han skulle göra en smooth entrance i Senathuset i nattens West Wing-avsnitt. Jag älskar att de inte gör någon grej av det, utan bara låter det hända i förbifarten.

19. Hur stor är din säng?
Min nuvarande 105 cm, min kommande 180 cm.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Som Gud skapade mig.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två.

23. Hur många landskap har du bott i?
Två, Småland och Skåne.

24. Vilka städer har du bott i?
Gislaved (eh stad?), Växjö, Malmö och snart Jönköping.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Jag fryser om fötterna året runt, så strumpor om jag inte är barbent. Då går fåfängan före.

26. Är du social?
Mindre nu än för något år sedan. Kan vara en riktig loner när det vill sig.

27. Vilken är din favoritglass?
Tja, någon med choklad.

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Jag gillar mest kakor.

29. Tycker du om kinamat?
Jag HATAR kinamat. Fadd smak!

30. Tycker du om kaffe?
Mmm, med varm mjölk.

31. Vad dricker du till frukost?
Först ett glas vatten, sedan halva apelsinjuice, halva tranbär.

32. Sover du på någon särskild sida?
Helst närmast dörren.

33. Kan du spela poker?
Jag har spelat det en gång, men har för defekt minne för att kunna minnas reglerna.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Ja, med vissa katter och hundar och en viss man.

35. Är du en beroendemänniska?
Oh God yes. Försöker jobba på det.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Nej, men halva världen fyller år dagarna runtomkring.

37. Vill du ha barn?
Ja, fast tänker jag närmare på det blir det ju rundgång i skallen.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, lite franska, spanska och tyska. Förr var jag en fena på latin, men det defekta minnet spökar igen.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej, men taxi som om den vore en.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Havet, givetvis.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Tillfredsställelser, som dvd-boxar, vissa kläder och böcker.

42. Äger du dyrbara smycken?
Knappast.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Alla mina favoriter har ju slutat gå, så Sex and the City, The West Wing, Gilmore Girls, Six Feet Under, Studio 60...nu följer jag bara Dexter.

44. Kan du rulla med tungan?
Rulla ihop? Japp.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Åh, jag tycker att jag är omringad av roliga människor!

46. Sover du med gosedjur?
Nej, nej och åter nej. Nej.

47. Vad har du för ringsignal?
Slow med The Mary-Onettes.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
De ligger kanske i en av alla miljoner garderober i vårt hus.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Min nya röda Puma-t-shirt.

50. Flirtar du mycket?
Inte som förr.

51. Kan du byta olja på bilen?
Det borde inte vara så svårt.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nej, fast jag borde ha fått det på väg till Hultsfred för 11 år sedan...

53. Vilken var den senaste boken du läste?
Mörkt Vatten av Joyce Carol Oates.

54. Läser du någon dagstidning?
Nix, ibland DN på nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej, för dyrt för min ekonomiska situation just nu.

56. Dansar du i bilen?
Nej.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
Jag lyssnar aldrig på radio.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Ännu en kom ihåg-lapp om flytten.

59. När var du i kyrkan senast?
För någon vecka sedan, när jag hjälpte mamma att vattna blommorna där.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Min svensklärare och tillika klassföreståndare, Magnus.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
En vecka. Det var ett annat liv.

Lite om musik:

Jag är så trött på Feist att jag inte kan höra en ton av hennes röst utan att det kryper i mig, jag har ingen ny musik, jag vet inte vilken ny musik jag skulle vilja ha, jag lyssnar oväntat ofta på Bon Jovis Living on a Prayer, Morrisseys låtar borde användas i engelskundervisning som exempel på distinktionen i uttalet mellan när s ska uttalas [s] och [z], viktigt för att i tal kunna skilja mellan till exempel orden eyes och ice, även Oasis är bra på detta i till exempel She's Electric, Badly Drawn Boys A Journey from A to B har efter ett par år utkristalliserat sig som en av de grymmaste låtarna på Born in th U.K. och Gud ska veta att jag har haft många favoriter på den skivan, igår rös jag av Leif Eriksson igen, ganska ofta har jag lust att kasta min iPod på marken och trampa på den för att dess innehåll är så uttjatat, jag gillar särskilt textraden Gina dreams of running away, when she cries in the night Tommy whispers: Baby, it's okay, someday i Living on a Prayer för att den känns så mycket 80-talsfilm med Rob Lowe, jag behöver en nytändning.

Och igen

Alla barnen kollar på sommarmorgon och jag dricker kaffe och retar mig på att man på en modern skola kan ha datorer med Windows 2000 och uråldrigt Internet Explorer, där man inte kan använda flikar och måste skriva in www.

Men! Jag ägnar mig åt ord på yinglish, det vill säga ord som härstammar från jiddisch och används för att krydda det engelska (amerikanska) språket idag. Jag njuter varje gång ett sådant ord dyker upp på tv eller i film. Mina favoriter är shiksa (icke-judisk kvinna, Harry kallar till exempel Charlotte i Sex and the City för a shiksa godess), farkakte (goddamn), mensch (en bra kvinna eller man, en som har karaktär), klutz (klumpeduns), putz och schmuck (typ idiot, men ursprungligen penis, hohoho. Putz till och med unclean penis! Underbart.)

Här finns mer.

Och nu?

Igår var, oh wow, en lugn och trevlig dag på jobbet. Ilskan och samtalen gjorde förmodligen nytta och striderna var knappt nämnvärda. Däremot var de roliga samtalen många och killgänget överraskade oss lärare med att plocka några liter vinbär på innergården som de kom in med samtidigt som de ropade "De är till er!" i munnen på varandra. Spännande att se hur det ska gå idag, särskilt eftersom jag började sju, har sovit max fyra timmar och nästan känner mig full.

Jag kunde inte varva ner igår eftersom vi, vips, köpte en soffa på Blocket för 600 pix (ganska många tusen mindre än vi räknat med) och i glädjeyran beställde två snygga planscher på nätet: Approaching a city av Edward Hopper och Forward, Russia! av Vladimir Sachkov.

Winning a battle, losing the war

Idag blev sju resor värre och vid lunch exploderade jag, fick hjärtklappning och darrade i hela kroppen. Ringde föräldrar (kände inte ens telefonskräck), vissa nonchalanta, andra vettiga. Har sällan varit så arg. På eftermiddagen lade sig lugnet (en kille dukade ett bord utan att någon bad honom, sci-fi) och till sist var bara de trevliga barnen kvar och jag kunde börja varva ner. Kunde prata med min underbara arbetskompis (som för övrigt är en gammal bekant från Växjötiden) och le igen.

I kväll tog dagen ut sin rätt och jag känner mig yr och gråtig. Omtumlad. Kommer ihåg läsåret då varje dag var såhär. Frustrationen är nog obeskrivbar för någon som inte har varit i situationen. Som min kompis sa idag: nästa person som säger ett syrligt "Ah, du är lärare, skönt med långa sommarlov va?" riskerar att utsättas för våld.

Hets

Jag har varit arg stora delar av dagen och några elever var föremålen för min ilska. Jag blir så vansinnigt trött på att vissa är så bortskämda, otrevliga, snutiga och elaka helt utan anledning*. Att de aldrig kan stå för vad de har gjort, att de alltid har (uppkäftiga) svar på tal och, kanske framförallt, att andra elever måste anpassa sig efter dem. När de stör andra som bara försöker leva sina liv och göra något bra av situationen (let's face it, få barn vill vara på fritids på sommarlovet) och ingenting hjälper, så är vissa barn så snälla att de flyttar sig för att lugna ner situationen. Gång på gång. Det är så fel! Jag kämpar varje minut för att de inte ska behöva det, jag vägrar att ge mig i de ständiga uppgörelserna, men ofta är det som att banka huvudet i en vägg. För vad ska man göra när ingenting man säger når fram? När man vet att deras andra lärare haft samtal med dem och deras föräldrar gång på gång under hela läsåret utan framgång? När allt det leder till är ett överlägset leende?

Än så länge har jag inte förlorat slagen helt i alla fall. Men förbannad är jag. Skolpolitik vore kanske något.

*Okej, klart att det finns anledningar (jobbigt hemma, dålig dag etc.) men vi ger dem verkligen alla chanser att bearbeta det på andra sätt. Jag är ganska säker att det mesta av störigheten beror på att de är uttråkade och att de vet att ingenting kan hända dem (tydligen.)

Ugh

Jag var uppe så tidigt att jag känner mig asketisk (minus fasta, celibat leverne etc.) Det kittlar lite att tänka att jag hela sommaren ganska ofta lagt mig ungefär samtidigt som jag idag började dagen. N och jag jobbar i skift, han ringer och väcker mig när han ska gå och lägga sig.

Dagens ögonöppnare på Weird Science: skriver Sorkin talen åt Obama? Well, Obama should be so lucky.

Retrospektivt

Nu är jag i Malmö (sommarjobb börjar i morgon) och utvärderar, eh, semesterbilderna. De var inte många och består nästan enbart av djur:

Stutarna ska byta hage och är lite försiktiga i början. What is up?, tänker de.

När de anar (den falska) friheten kommer de loss och är ganska bedårande. Klumpigt barnsliga.

Jag vaktar och anammar looken gammal torgkärring. Skulle fattats en tand i överkäken också. Elstängsel i bakgrunden.

En kille jag gillar, men som bara visar att han gillar mig tillbaka när han har lust. Är det det här du kallar kärlek? (Jag vill vara med i vilket fall.)

Här kan man tänka sig att han är en förkrympt panter alternativt en ilsken porslinskatt.

I Jerusalem tog jag inte en enda bild, men jag kan meddela att jag nu är ganska bra på Tekken 4, att vi har cyklat sommarens första uppförsbackerunda och fantasiinrett lägenheten. I går kväll var vi där och pyntade och pysslade. Gardiner, men ingen soffa. En fin räv i sovrumsfönstret, men ingen säng. En skön känsla att öppna balkongdörren och se skymten av Vättern.