Bokslut

Jag tänker ofta på den där gången i Sex And The City när Carrie säger: When Charles Dickens wrote "It was the best of times, it was the worst of times," I believe he must have been having an affair with his married ex-boyfriend. Okej, inte alls för att jag har haft någon affär med en gift ex-pojkvän; det är känslan jag vill åt. Det är nämligen precis så det här året har varit: de bästa av tider och de sämsta av tider, ofta samtidigt. Det har med andra ord varit skitbra och hemskt, pirrigt och sorgligt, förvirrat och klart, hett och iskallt om inte alltid samtidigt, så om vartannat. Frustrerande och utmattande, givetvis. Men, hey, jag måste någon gång fatta att livet inte är, eller ens ska vara, lätt. Det kan låta simpelt, men ändå tycks jag aldrig inse just det.

Nu är det årets sista dag och jag blir alltid på konstigt humör då. Måste summera lite. Ovanstående var liksom temat för hela året. Här följer lite fler associationer kring 2006: den kallaste och längsta vintern i mannaminne, havet vid Västra Hamnen som tillflyktsort, min födelsedagsfest (extas), Death Cab for Cutie på KB, äntligen kjol, McDonalds i solnedgången med mamma och pappa, skivpoolen, ny dator, midsommar i Bunkeflo, The Radio Dept. på Valborg, maj månad, iPodmani, jobbig längtan, blogorama, svarta hål, sanslösa utekvällar, vin, I’m bringing sexy back, kronisk oro, Pildammsparken, långt hår igen, sena nätter, heta nätter, Köpenhamn i juni, ingen självdisciplin, Stockholm med mamma, middagar på Volym, operation, Malmökärlek, kommunikation, tänk att jag har sett Morrissey ändå, sommarvärme, den perfekta dagen på Kallbadhuset, hej då jobbet, hej Lunds universitet, gamla vänner, nya vänner, Josefine 4-ever.

There and back again

Malmö, nu är jag hos dig igen. Som om ingenting hade hänt.

Igår kväll bjöd J mig och C på middag följt av Super Mario Bros. på old school Nintendo och sedan Trivial Pursuit på det. Kvalitetsunderhållning och kvalitetssällskap. Sedan gick jag och hon till Crush. Jag vet inte hur mycket kvalitet det var egentligen, men vi fick i alla fall höra Justins My Love.

Och, åh, känslan av att stiga upp i min egen lägenhet med min egen dator (bredband!) idag.

Innan jag går till Systemet som väl antagligen är ett slagfält idag vill jag bara tipsa om Nelly Furtados Promiscuous-video. Det är inte bara en sjukt het låt, Justin tar ett par danssteg i slutet också. I'm lovin' it.

Same ol', same ol'

Jag är fortfarande på landet. Vaknar sent, orkar inte klä på mig förrän framåt två-tiden, går skogspromenader, tänker för mycket, fastnar i fel tankar och umgås med de här två karaktärerna (lisa för själen):

Det är få förunnat att ha husdjur med laserblick, I'm just sayin'.

Jag kan för övrigt inte sluta lyssna på Cardigans Long Gone Before Daylight, fastän jag får lite ont i magen av den. Det har jag aldrig fått förut. Men den är också bättre nu än någonsin förr. Jag är inte ensam. Igår kväll när jag kollade på Musikbyrån låg pappa i fosterställning med lurarna på och lyssnade på just den skivan. Mitt hjärta gick itu av den synen.

Juldagsnatt

Oh, my heart can't carry much more
i'ts really, really aching and sore
my heart don't care anymore
I really can't bear more

My hands don't work like before
I shiver and scrape at your door
My heart can't carry much more
but you couldn’t care less, could you?

Your face don't look like before
its really not like yours anymore
Your eyes don't like me no more
they quiver and they shift to the floor

My heart don't beat like before
it's never been this slow
No, my blood don't flow anymore
and you couldn’t care less, could you?

Could we stop and sleep for a spell
we can turn this ditch into a well
and send that old devil back to hell
but we really don't care, do we?

Couldn't Care Less - The Cardigans

A broken hallelujah

Min julafton?

Jag steg upp i ottan för att följa med mina föräldrar på ett julspel i kyrkan i mammas hemort. Det var, mot alla odds, väldigt fint. Ingen sjöng falskt, tvärtom. Därefter följde kaffe och sju sorters kakor plus tårta hos mammas kompis mamma. (Vi hyr in oss lite i deras släkt kring julen.) Det känns alltid som Måndag Hela Veckan att vara där. Samma kakor, samma prat; det är bara mina kläder och min frisyr som förändras. Fast det är absolut trivsamt i alla fall.

När vi kom hem igen åt vi och sedan somnade jag i soffan och vaknade igen med magont, lågt humör och allmän irritation. Jag surade i några timmar och utbrast "Jag vill hem!" när mamma frågade hur det var fatt. Såhär i efterhand känns det inte så värst moget gjort. Mamma blev alldeles tyst. (Om ni behöver någon som förstör på någon tillställning, hör av er till mig. Jag kan sabba vilken stämning som helst. Det är en som förstör för alla.) Vid julklappsutdelningen steg mitt humör på en sekund, då pappa hade köpt Paris Hiltons Just Me-parfym till mig. Flaskan är utformad som ett cerise hjärta, som vilar i en bädd av svart siden. Han överlämnade den med orden "Det här kommer du nog inte att tycka om." Sedan nämnde han ordet "skandaldrottning." Jag blev alldeles rörd och full i skratt på en och samma gång. Min far har köpt den tjejigaste tjejparfymen som finns till mig. (Jag är tjejigare nu än förr, men ändå; ganska otjejig.) Min far, lantbrukaren! Underbart.

Nu sitter jag här och mår sådär igen. Jag luktar Just Me. Inte alls illa, faktiskt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. TV:n, antar jag.

Just det: antal gånger jag hört Hallelujah idag: 4. Antal versioner: 3. (En gång i julspelet på svenska, två gånger hemma med Jeff Buckley för att mamma skulle få höra den när den är som bäst och en gång till på svenska med Peter Jöback på tv nyss.)

Memory lane

Min pappa har haft samma plånbok i ungefär 30 år. I den hittade jag idag en bild på min mamma (från 1975), där hon är lika gammal som jag är nu. Jag tycker att hon är så makalöst vacker och kan titta på bilden hur länge som helst:

Pappa definierar ordet "efterrätt"

Under kvällens middag diskuterade vi dagen som gått:

Mamma (angående pappas jullunch på jobbet): Fick ni någon efterrätt?
Pappa: Nä.
Jag: Vad fick ni att äta då?
Pappa: Först fick vi en smörgås med sill och sedan potatisgratäng och fläskfilé.
Mamma: Fick ni kaffe efter det då?
Pappa: Ja, och en bakelse med en tomte på.
Jag: Men är inte det en efterrätt?
Pappa: Nja, men det är ju inte ris á la malta.

Humor.

Inte direkt som förra fredagen

Ensam hemma och skrotar runt. Jag lyssnar på musik på hög volym, just nu Mary Lou Lords version av Thunder Road, och har städat vardagsrummet och kryddförrådet. Före: ett kilo kryddor av alla de slag som gick ut runt 1999. Efter: två påsar svartpeppar, en påse vitpeppar, två påsar lagerblad och en påse pepparkakskryddor. Jag planerar att baka en mjuk pepparkaka ikväll. Det är något som inte skulle ha skett om jag vore kvar i Malmö. I mitt huvud är jag inte riktigt här. Jag försöker njuta av stillheten och det går ibland, men oftast är jag inte riktigt närvarande. Jag drömmer mig tillbaka och tänker framåt, ofta på en och samma gång. Jag saknar mina människor.

Fast idag var det ju fint att vakna med denna lilla varelse i sängen:

Den ryska filen

Man vet också att man är i Småland när man hittar Arlaprodukter i affären. Jag har aldrig riktigt vant mig vid Skånemejeriers fula och fattiga sortiment. Idag blev jag alldeles till mig i mataffären när mamma sa till mig att välja någon fil jag gillade och jag fick syn på min barndoms favoritfil:

Den är inte bara god, (så syrlig att tungan drar ihop sig, underbart), den är rasande snygg också. Jag skulle lätt kunna sätta upp den på väggen hemma. Konst.

Hem till bibelbältet

Man vet att man är hemma i Småland igen när två täljda träfigurer föreställande Josef och Maria (i naturlig storlek) står mitt på gågatan i Värnamo, samtidigt som Carola sjunger Stilla Natt från någon högtalare som hörs över hela stan.

My life in art 2006: böckerna

Jag fortsätter att sammanfatta mitt år. Jag vet, det är fruktansvärt uttjatat med listor och vem bryr sig egentligen (förutom jag, som köpte senaste Sonic bara för att få läsa redaktionens årsbästalistor), men det känns ändå mer relevant att göra det här än, som förut, i min dagbok.

Vi har kommit fram till årets läsning och det är med stor glädje och förvåning jag upptäcker att min topp tre lista över 2006 års böcker inte bara är årets bästa böcker, utan även några av de bästa böckerna jag läst i mitt liv. De är alla tre vansinnigt välskrivna, engagerande och viktiga (för mig). De är dessutom alla tre skrivna av unga, smarta kvinnor. Läs dem om ni inte redan har gjort det.

I En Klass För Sig (Prep) av Curtis Sittenfeld

Före och efter jag var ihop med Cross Sugarman hörde jag tusen gånger att en kille, eller en man, inte kan göra en lycklig, att man måste vara lycklig i sig själv innan man kan vara lycklig tillsammans med en annan människa. Det enda jag kan säga är: jag önskar att det var sant.

The Man Of My Dreams av Curtis Sittenfeld

He is talking more slowly when he says, "I know I only met you once before today, but you seem like you have your act together. You don't seem like you need rescuing."
Is the depressing part that he's only half right - it's not that she doesn't need rescuing but that nobody else will be able to do it? She has always somehow known that she is the one who will have to rescue herself. Or maybe what's depressing is that this knowledge seems like it should make life easier, and instead it makes it harder.

Special Topics In Calamity Physics av Marisha Pessl

One can't really believe it, but Life is, rather confusingly, both sad and funny at the same time. T/F?

(Och så lite fusk: denna bok släpptes verkligen inte i år, men eftersom den golvade mig fullständigt för ett par månader sedan kan jag inte låta bli att uppmärksamma den. Den har faktiskt inte lämnat mig än.)

A Home At The End Of The World av Michael Cunningham

"Bobby, the fact is, I seem to have fallen in love with both of you. That sounds strange, I know. I never expected anything like this to happen. I mean - Well. It's not what you prepare yourself for. I seem to have fallen in love with you and Clare together. I saw it that night on the roof. I didn't want Erich to be my date, or anybody else. It's just hopeless. As long as I love you, I can't seem to fall in love with anybody else."

My life in art 2006: låtarna

Även jag har i år hamnat i det där iPod- och iTunes-shuffle träsket där man sällan lyssnar på hela album med en artist utan bara fastnar för lösryckta låtar. Det känns både bra och dåligt, men det kan vi ta en annan gång. Här är i alla fall låtarna som spelats mest hos mig det här året:

Dying In Africa - Nicolas Makelberge

Someone I loved turned me down
I didn't feel my head touch the ground
Someone I loved said good bye
I never knew someone could make me cry, like this

I won't get over you
even if they're crying in Africa
I can't get over you
even if they're dying in Africa.

The Worste Taste In Music - The Radio Dept.
Hotfull stämning, svartsjuka och så livbojen: He's got the worst taste in music, if I didn't know this I'd lose it.

I Wanted You To Feel The Same - The Radio Dept.
Den är mitt allt.

SexyBack - Justin Timberlake
Nelly Furtados manliga motsvarighet.

Another Sunny Day - Another Sunny Day
Kanske deras bästa låt någonsin. En sorgsen liten historia förklädd i en vårrusig melodi.

One Time Too Many – Phoenix
Ingen kan blanda melankoli och dansglädje på samma sätt som Phoenix. (Jo förresten, Nicolas Makelberge också.)

Maneater - Nelly Furtado
Justin Timberlakes kvinnliga motsvarighet.

Say It Right - Nelly Furtado
Iskall och sorgsen.

IT-girl - Nicolas Makelberge + Friday Bridge
Som en isbit längs med ryggraden.

Nothing's Gonna Change Your Mind - Badly Drawn Boy
Återigen det där pianot i kombination med hans underbara röst och så texten:

Let's dance to the beat of the drum
Let's go out, where we don't know anyone
Cause it's you, I don't need anyone else
I got you, I don't need anyone else but you.

Samson - Regina Spektor
Som en annan version av Joni Mitchells A Case Of You. Så vackert att allt faktiskt står stilla.

Silent Shout - The Knife
Otäck.

It Looks Like Love - Josh Rouse
Josh är nyförälskad och pretty darn horny too.

Over And Over - Hot Chip
Rolig på dansgolvet.

Don’t Know Why You Stay - The Essex Green
Pur pop.

Burning - The Whitest Boy Alive
Erlend Öye. Behöver jag säga mer än så?

Young Folks - Peter, Bjorn And John
Helt oemotståndlig på så många olika sätt. (Rösterna, trummorna, tonårskänslan, texten etc.)

Get Myself Into It - The Rapture
På klubb i NYC.

Paperback Bible - Lambchop
Det är något med ljudbilden i den här låten som gör att det känns som att man ska explodera och börja gråta på en och samma gång.

In The Morning - Junior Boys
Så het.

I Don’t Feel Like Dancin’ - The Scissor Sisters
Ibland tror jag att jag borde ha varit ung i det sena 70-talets New York. Jag skulle ha trivts på discoklubbarna där.

Mon amour

Idag har jag köpt julklappar. Till mig själv köpte jag ännu en svart trikåklänning på H&M och den här fina kalendern för 2007:

















Trots att jag oftast brukar skriva in i efterhand vad jag har gjort känner jag att en kalender är essentiell. När den dessutom är klassisk Moleskine (Hemingway och jag), limited edition och min favoritfärg (förutom svart då) på en och samma gång kan det ju knappast bli bättre.

My life in art 2006: skivorna

Året börjar sjunga på sista refrängen och det är dags att börja sammanfatta livets goda. Först ut är skivorna:


Viktigast:




















Jag har sagt det ganska många gånger förut, så det är knappast någon nyhet att jag älskar den här skivan. Älskar. Den har betytt allt för mig det här året. Senast igår eftermiddag halvslumrade jag till den på repeat i ungefär två timmar. Då lät den ännu mer drömsk och vemodig än vanligt.


Utan inbördes ordning:

The Life Pursuit - Belle & Sebastian
Det var väldigt otippat att år 2006 skulle bjuda på den Belle & Sebastian-skiva som jag tyckt mest om hittills. The Life Pursuit är tätt förknippad med vårens traditionsenliga känslomässiga berg- och dalbana.

Dying In Africa - Nicolas Makelberge
Vemod + isande melodier + Johan Tuvessons röst = det hetaste och vackraste jag hört på länge, länge.

Futuresex/Lovesounds - Justin Timberlake
There something ‘bout the way you do the things you do, when you do the things you do, it's got me ohh, ohh, ohh! Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Born In The U.K. - Badly Drawn Boy
Vi har inte känt varandra så länge, men det var kärlek vid första ögonkastet kan man säga. Så ledsna pianoslingor och sorgsna texter att hjärtat går sönder lite mer för varje gång man lyssnar.

It's Never Been Like That - Phoenix
Återigen ett soundtrack till våren och allt vad den innebar. If I Ever Feel Better må vara deras bästa låt, men det här är nog ändå deras bästa album.


Och så några skivor som säkert platsar på listan men som jag inte hunnit lyssna tillräckligt på än:

Nineteeneighties - Grant Lee Phillips
Mycket fina covers på bland annat The Killing Moon och Under The Milky Way.

Pieces Of The People We Love - The Rapture
Så jäkla dansant och B-52's-doftande!

Jarvis - Jarvis Cocker
Jag menar, det är ju Jarvis!

So This Is Goodbye - Junior Boys
Som vanligt upptäcker jag en grupp precis när jag missat en konsert med dem. (De var här i november och jag var krasslig. Kul.)

Söndag, och jag kollapsar

Idag känns allting helt surrealistiskt. Jag har varit trött på gränsen till svimfärdig sedan i går morse och någon mat har jag knappt ätit alls. Det betyder inte att det har varit en dålig helg, tvärtom. Jag har varit omringad av mina fina vänner mest hela tiden. N har varit här på besök hela helgen och det var ju ta mig tusan på tiden. Som vanligt kändes det som att han aldrig varit borta när han väl kom hit. Och som vanligt kommer det att kännas tomt nu när han har åkt igen. Just nu är jag för väck för att känna någonting annat än, ni gissade det, TRÖTTHET. Jag ska verkligen inte kokettera med det något mer, för det är knappast speciellt intressant. Men på en bild från min fest igår känner jag knappt igen mig själv. Jag ser ut som någon helt annan. Kan sömn-och matbrist sätta spår så snabbt? Skrämmande insikt. En annan skrämmande insikt är att det påstås vara jul om en vecka. Och här sitter jag utan julkänslor, julklappar och jullust över huvudtaget. Nej, jag måste hinna ikapp.

Fast nu blir det en kort utflykt till Stars Hollow och sedan planerar jag att sova sju kvart i timmen.

I stället för blommor: musik

Under hösten har jag och två kursare inlett ett litet skivbytarprojekt. Det hela började med en diskussion om vad man ville ha av sin kille eller, för all del, kompis när man fyllde år eller hade namnsdag. Jag röstade ner blommor och fick medhåll av de andra två. (Jag älskar blommor, min morfar var trädgårdsmästare och jag ville bli florist när jag var liten, men att få blommor av en partner känns lite som att leka vuxen.) Sedan hyllade jag det betydligt personligare presentalternativet: blandbandet, eller blandskivan som det ju blir nu för tiden. Det ena ledde till det andra och vi bestämde oss för att ge varandra varsin skiva med favoritlåtar. (Vi är dock inte ihop, men det behövs ju som sagt inte.) Idag blev samlingen komplett. Vi är alla tre ganska olika i vår smak och det gör ju det hela väldigt roligt och spännande.

Här är skivorna (för den som är intresserad):

Skiva 1:

We Used To Be Friends - Dandy Warhols
Cigarettes Will Kill You - Ben Lee
Sylvia Plath - Ryan Adams
This One's Gonna Bruise - Beth Orton
En Helt Ny Karriär - Kent
Close To Me - The Cure
Summer Time, The Roughest Time - Jenny Wilson
Fear No Darkness Promised Child - Timo Räisinen
Untold - Pete Francis
In A Funny Way - Mercury Rev
Comfortable Places - Russel Simins
Bowl Of Oranges - Bright Eyes
For What It's Worth - Buffalo Springfield
Hourglass - At The Drive-In
Pick Up Your Pain - Hip Whips
On The Radio - Regina Spektor
Dö Inte Nu! - Pascal
Over The Rainbow/What A Wonderful World - Israel Kamakawiwo'ole
Crucify Your Mind - Rodriguez
Wash Away - Joe Purdy

Skiva 2:

When Tomorrow Comes - Anna Ternheim
Godmorgon Columbus - Pontus & Amerikanerna
Latmaskliv - T. Holst
Broken Imaginary Time - Soundtrack Of Our Lives
Hon E Blå - Lotta Wenglén
Happy Meal - The Cardigans
Jag Ger Dig Min Morgon - Håkan Hellström
Tårarna - Jakob Hellman
Keops Pyramid - Thåström
Cherry Coke & Pizza Pie - Mutts
Be Mig Aldrig Mer - Wilmer X
You're Never Lonely When The Band Plays - Andreas Mattsson
Algebra - A Camp
Aldrig Mera Krig - Bob Hansson & Moder Jords Massiva
Stormy Weather - Moneybrother
Ikaros - Björn Afzelius
Höst - Dan Hylander

Skiva 3:

Winter In The Hamptons - Josh Rouse
Sleeping With The Lights On - Teitur
I'd Rather Dance With You - Kings Of Convenience
A Man From Argentina - Billie The Vision & The Dancers
Another Sunny Day - Belle & Sebastian
When The Day Is Short - Martha Wainwright
Johnny, Johnny - Nicolas Makelberge
One Time Too Many - Phoenix
Forever Young - Youth Group
Nothing's Gonna Change Your Mind - Badly Drawn Boy
I Wanted You To Feel The Same - The Radio Dept.
Brothers On A Hotel Bed - Death Cab For Cutie
A Case Of You - Joni Mitchell

Japp, lite amerikanskt, lite progg, lite gammalt, lite nytt och så Godmorgon Columbus på det.

Tiotusenkronorsfrågan: vilken skiva ligger jag bakom?

Mörkret

Interpols Take You On A Cruise slumpades nyss fram i iTunes och jag frös till is. Nu lyssnar jag på hela Antics. Det är något väldigt mäktigt och ödsligt med den skivan. Den går ju inte att lyssna till i dagsljus, men passar perfekt nu när mörkret har sänkt sig över staden.

Mamma ringde precis för att småprata lite. Det kom fram att hon igår träffat någon som var kompis med A, killen hon hade ett längre förhållande med när hon var i min ålder. Den här personen berättade att A hade dött två dagar tidigare. Mamma sa att det kändes mycket märkligt att ta emot den nyheten. Trots att det var en helt annan tid och ett helt annat liv då kändes det så sorgligt, sa hon. Jag, som inte kan fatta att mamma har haft ett liv innan mig och pappa, kan ju verkligen förstå det. Det är nästan svindlande att tänka på.

Det är visst Lucia idag. Jag glömmer det när jag inte jobbar med barn längre.

Slackerlicious

För första gången på evigheter har jag idag tillåtit mig att ta ledigt från måsten och borden. Jag behövde det så starkt. Jag sov till elva (drygt åtta timmar!), steg upp och kollade på Everwood och Ensamma Hemma, somnade i soffan igen, steg upp vid ett, dammsög till bra musik (städning kan vara avkopplande ibland), tog en promenad, kom hem och bryggde kaffe och kollade på Gilmore Girls. Som kronan på verket kom Josefinast förbi efter jobbet och vi gjorde mat och pratade.

















Sedan hängde vi framför datorn och såg till exempel den här och den här videon. Växjövibbar från båda.

Ikväll väntar mer musik, Grey's underbara Anatomy och säkert mer Gilmore Girls. Jag hoppas på att förvandlas till Lorelei vilken dag som helst nu.

Årets sista skivpool

Jag borde ha lagt mig för 100 år sedan, men jag tänkte avsluta kvällen med att presentera kvällens skivpool-skiva. Det var alltså min tur att välja musiken den här månaden och valet föll på Grant Lee Phillips coverskiva Nineteeneighties, som innehåller vad jag antar är hans favoritlåtar från (surprise, surprise) åttiotalet. Grant Lee spelar stadstrubadur i Gilmore Girls och har därför för alltid en plats i mitt hjärta. Skivan är lågmäld och fin och innehåller fantastiska versioner av Age Of Consent (New Order), The Killing Moon (Echo and the Bunnymen) och Under The Milkyway (The Church.) Här är hela låtlistan. Jag kan varmt rekommendera skivan.
Det brukar oftast inträffa någon incident när det är min tur att ha skivpool. Första gången tog jag en skiva med bara en bra låt på, sist råkade jag välja världens tristaste gubbskiva och idag, när musiken i mitt tycke var prima, hade jag ett Papphammarögonblick då jag på väg in i vardagsrummet med köpedaimtårta i händerna snubblade över alla mina tusen datorsladdar, varpå tårtan snurrade ett par varv i luften och landade face down på den smutsgråbeige mattan. Fast det gjorde inte så mycket, för det fick mig ändå att skratta så mycket att jag fick kramp i magmusklerna. Och vi åt ju tårtan ändå, eftersom vi är rejäla brudar.

Sammanfattning

Nu är det middagstid söndagen den andra advent och jag är helt utsvulten men inte sugen på mat. Helgen har varit innehållsrik. Jag har missat flera måltider och sammanlagt ungefär en natts sömn och det syns ju när jag ser mig i spegeln, om man säger. Och känns när jag tänker. Men vad sjutton, det får ju vara värt det. Fredagen var bäst. Jag, J och C hade nog alla tre ett stort behov av att skaka av oss veckan som varit. Som C sa: Förstår inte hur vi kan misslyckas med den här kvällen. Det kunde vi inte heller.















C hade gjort skivor till oss. (Klicka på bilden för att tyda låtlistan.) Så jäkla bra.

















Kvällens vin, med undertexten Great with music and vibes. Det är ändå kul att man gör vin som matchar sådana grejer också och inte bara vilt och fisk.

Japp, julen är här och vissa tycks ju inte uppskatta det så mycket.

Igår kväll var jag på klassfest och drack glögg och kände mig obekväm på ett dansgolv. Men det var ändå helt okej. Idag är snart ikväll, känns det som, och det är väl hög tid att ta tag i den där artikeln som ska skickas in snart, för gudarna ska veta att jag inte vill tjata mer om den här nu.

Mitt soundtrack, ditt soundtrack?

Fredagskväll och ni undrar säkert vad man ska lyssna på i ett festligt sammanhang? Jo, man ska lyssna på The Raptures senaste skiva. Bäst är The Devil, men Get Myself Into It är en riktig hit den också. (Kolla in videon här.)

(Bonusfakta: Jag och B dansade bredvid Luke Jenner från The Rapture på KB en sommar för några år sedan. Detta är antagligen ingenting han lade märke till, men han var bra på att dansa i alla fall.)

Kära fredag, how I have missed you

Idag väckte klockradion mig med The Cures Friday I'm In Love. Det var ju ändå väldigt passande. Därefter följde en liten pärla som jag hade glömt bort: United States Of Whatever med Liam Lynch. För några år sedan brukade jag knarka den videon, för att den är så rolig. Den är fortfarande ganska underbar.

Om uppsatsen kan jag bara säga:

Jag har talat ut,
jag har pratat sönder.

Om jag tänker har jag inte sagt ett ord.

Jag Rear Ut Min Själ, bob hund

Kvalitet

Ikväll dränker jag uppsatsångesten i Last Christmas med Wham! Det är ju dags för den nu. Jag skulle vilja att alla glömde bort den roliga videon för ett ögonblick och riktade koncentrationen mot melodin och texten i stället. Båda är ju så vanvettigt sorgliga och sentimentala att man inte kan annat än gråta inombords (eller, för all del, utombords.)

Once bitten and twice shy
I keep my distance
But you still catch my eye

Tell me baby
Do you recognize me?
Well, it's been a year
It doesn't surprise me
(Happy Christmas)
I wrapped it up and sent it
With a note saying
"I love you"I meant it
Now I know what a fool I've been
But if you kissed me now
I know you'd fool me again

Last christmas
I gave you my heart
But the very next day you gave it away
This year
To save me from tears
I'll give it to someone special.

(Jag kan inte fixa in själva låten här, men jag kanske kommer att lära mig hur man gör det. Så länge kan ni ju plocka fram Absolute Christmas eller gå in i närmsta varuhus, där den med all säkerhet håller på att spelas sönder as we speak.)

Och nu är det kväll

Några timmar senare och det håller på att slå över i mitt huvud. Jag är hyperaktiv och skriver meningar av typen:

Ev inl med ett citat om vad marknadsföring är (Kotler.) Christian Gröönros är en av förespråkarna av rel. Mark. I sverige. I hans bok…reder han ut begreppet. HÖGLUND. TJÄNSTEFÖRETAG. Eva Bergstedt?

Eller meningar? Det där är knappast en mening. Jag skriver inte ens meningar! Och jag skriver dem dessutom utan att knappt ha läst källorna jag refererar till. Det är en liten ovana jag har, skriva först och läsa sedan. Bra där!

Jag lyssnar dock på rasande bra musik under tiden som jag gör bort mig akademiskt. Min playlist för den senaste timmen:

I Was Just Thinking - Teitur
To Be Myself Completely - Belle & Sebastian
I've Been Delivered - The Wallflowers
Amy - Ryan Adams
Slope Song - The Essex Green
I Am Trying To Break Your Heart (ja, det är sant!) - Wilco
People Like Us - The Legends
Crazy Life - Toad The Wet Sprocket (?!)
Invasion - Nicolas Makelberge
Filthy/Gorgeous - Scissor Sisters
I Will - Radiohead
Let's Just Laugh - Lemonheads

Panic on the streets of Malmö

Jag sitter och försöker få ihop mitt fuskbygge till artikel utan att egentligen veta vad sjutton jag håller på med. Jag kan riktigt känna hur min lärare tittar över min axel och säger: "Det där är inte tillräckligt vetenskapligt!" eller "Varför använder du en sekundärkälla där istället för en primär?" eller till och med "Men herregud Maggan, det där är väl ingen problemformulering? Skärp dig!" Självföraktet är sällan så stort som när man panikskriver i sista minuten. (Jag har ett par dagar på mig, men ändå. Så mycket tid går till att försöka vakna på morgonen, tänka att jag är dum i huvudet och fantisera om roligare händelser att det inte blir många timmar kvar i slutändan.) Varför, varför kan jag aldrig göra någonting i god tid? Varför kan jag bara längta efter helgen så att jag får gå ut/sova/dricka vin/glömma allt annat?

All I wanna do is have some fun, until the sun comes up over Möllevångstorget.

Nej, jag behöver luft, så jag ska panikgå runt Pildammsparken.

Söndag, och jag tänder ett ljus

Trots att jag tillbringat eftermiddagen med att baka pepparkakshus och dricka glögg hos en kompis, var det först nu det slog mig att det är första advent och att jag bör tända ett ljus. Sagt och gjort. Så, vad gör jag i stället för att plugga ikväll? Jag tittar på mitt tända ljus och på Invasion, pratar på MSN, dricker kamomillte med honung för min hesa röst och hosta och kollar lite bloggar och webbplatser. Lite av allt. Jag gillar det.

Kolsyrad

Igår kväll hade jag så roligt att jag kvittrade i telefonen när mamma ringde i förmiddags. Det händer sällan en lördagsförmiddag, efter för få timmars sömn. Jag tror att hon blev chockad, för hon skrattade förtjust flera gånger under samtalet. Nu har det gått ett par timmar och jag är fortfarande så uppfylld av gårdagskvällen att jag måste skriva om den, trots att det egentligen handlar om saker och känslor som är svåra att sätta ord på.

Jag och J inledde kvällen med middag på kvarterets kanske märkligaste krog. Bjälkar i taket, utomhusgatlyktor inomhus och, årstiden till ära, en två meter hög plasttomte omringad av andra tomtar och lysande paket. Det var väldigt fascinerande. Vi hade blivit medbjudna på en stor middag för en kille som vi egentligen inte känner, men det gjorde ingenting för han är kanske en av världens mest sociala människor, så jag kände mig som hemma. Jag åt den märkliga kombinationen rödspätta och bearnaisesås, garnerat med en (1) halvmosad burksparris. Men, hey, det var proteiner (och gott, tro det eller ej!)

Efter att ha försökt dela upp notan på femton personer slöt C upp och sedan drog vi alla till ett annat sunkhak där det fanns karaoke. Jag gillade det skarpt. Det visade sig att min granne, av alla människor i hela världen, var karaokevärdinna. Killen som var värd för middagen krossade mitt hjärta med en fantastisk version av Mauro Scoccos Sarah. Sedan hände det oväntade: jag sjöng, tillsammans med honom och en annan kompis, Tomas Di Levas Vem Ska Jag Tro På?. (Låtvalet kan diskuteras, men jag fick en blackout och såg inte skogen för alla träden i sånghäftet. Den var lättsjungen, i alla fall.) Jag förstår faktiskt inte att jag gjorde det och jag är mycket tacksam över att jag inte kunde se och höra mig själv. Men det gav en sådan där kick som man får när man gör något man egentligen inte vågar. (Och visst känns karaoke som en fin grej sedan Lost In Translation kom och ändrade dess rykte?)

När stället stängde ville inte jag och J gå hem och sova, så vi kidnappade (nästan) C och gick hem till J och spelade Vem Vill Bli Miljonär? till halv fyra på morgonen. Jag vann absolut inte. Höjdpunkten var när vi behövde en livlina och fick ringa N, som var mitt i en tidningsrunda i en annan del av landet. Det var fint att höra hans välbekanta röst och att få inkludera honom i vår kväll.

Inte en enda gång under kvällen tänkte jag på att det fanns en morgondag. Mission accomplished, skulle jag vilja säga.

Nu är jag cool

Efter dagens Lundatripp och lite undercoverarbete på biblioteket begav jag mig till mitt gamla jobb för att vikariera på fritids. Utanför matsalen mötte jag en kille som brukar vara ganska störig och nonchalant trots att han bara är en tvärhand hög. (En brat i ordets ursprungliga betydelse, helt enkelt.) Han och hans lika störiga kompis lever för att åka skateboard. Jag hälsade på honom och han tittade upp mot mig för att hälsa tillbaka, men fastnade med blicken på min slitna, intetsägande jacka som jag bara har för att det är kallt och för att jag varken har råd eller lust att köpa en ny. Med andäktig min utbrast han: "Det är ju Carhartt! Du har en skejtarjacka!" Jag skrattade till lite, sa "jaså, där ser man" och gick vidare in i matsalen. Efter några sekunder kom han tillbaka med sin kompis. "Maggan har en skejtarjacka!", sa han upphetsat till honom och ledde fram honom till klädhängaren. Hans kompis strök över märket och tittade på mig med respekt i blicken. Det känns som att vi har bondat nu. Ibland är tydligen kläder viktigare än psykologi.

Matkris

Jag kan kanske aldrig mer äta broccoli. Denna grönsak, som på många sätt är basen i mitt ätande, har för alltid blivit besudlad då jag hittade levande larver och kokonger i broccolibuketten som skulle bli dagens middag. (Ja, jag skulle då inte äta bara broccoli till middag, riktigt så fanatisk är jag inte.) Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Vilken annan grönsak innehåller så mycket järn och viktiga vitaminer och funkar i pastasåser av olika slag?

P.S. Fryst broccoli är inget alternativ. Vattnigt.

!!!

Äntligen en kick. Vi har fältstudier i skolan just nu och eftersom dessa dagar inte är de mest upplyftande jag har varit med om har det mest inneburit oro och ångest för mig. I fredags var jag och två klasskompisar i Höör och "jobbade." Fastän personalen var vänligheten själv kände jag mig låg, instängd och oduglig. Jag gick omkring med ett påklistrat leende och räknade minuterna tills jag skulle få åka hem igen. Jag fasade därför inför dagen Helsingborgsbesök. Och så blev det så bra! Biblioteket hade glastak och den blå himlen gjorde mig lugn. Planlösningen kändes trygg och välkomnande och bibliotekarierna som tog hand om oss var jättetrevliga. När det var min tur att stå i en infodisk hann jag bara tänka "åh nej" innan en gymnasiekille ställde en fråga som fick bibliotekarien bredvid mig att utbrista: "Oj, vad svårt! Den kan du ta." Bra taktik av henne, för sedan flöt allt på och även om mina sök-skills inte är särskilt utvecklade (ännu) kunde jag i alla fall hjälpa folk en bit på vägen. Detta gav mig en sådan adrenalinboost att jag under bråkdelen av en tiotusendels sekund glömde allt tråkigt.

På vägen hem blev det kolmörkt ute på bara ett par minuter. Jag överdriver inte. Det fantastiska var att just idag gjorde det ingenting alls.

Stureplan? Not so much.

I lördags kväll, på lokal, i vad som nu känns som en annan värld. Från vänster: J, jag och F. (Bakom kameran: C.)

Champagne supernova?

Söndag, och jag är låg och hyllar en bokbaksida

Nej, jag kan inte göra något idag heller. Jag har en milslång att göra-lista som rör allt i mitt liv just nu och den gör mig fullständigt paralyserad. Allt på den är obehagligt, så jag kan inte börja beta av den. Telefonsamtal, uppsatser, fältstudier, krav, krav, krav. Och ingen ork. Har ni hört den förut? Ja, det har ni. Jag är som en repig skiva, ändå vågar jag inte tro att det ordnar sig den här gången heller. I morgon är det måndag och då börjar allt igen. Telefontider, föreläsningar, möten, besök, tankar som inte går att få tyst på. Klockan är redan halv fem, bara några timmar kvar till tolvslaget och blå måndag.

Nog om det. Jag läser Special Topics In Calamity Physics och den är så njutbart välskriven. Häromnatten upptäckte jag baksidestexten. Vanligtvis brukar jag undvika att läsa baksidestexterna, eftersom de brukar marknadsföra innehållet på ett så missvisande och dåligt sätt att man tappar all läslust. I det här fallet har man dock gjort baksidestexten till en egen konst.

The resulting explosion of energy, light, heartbreak, and wonder, as Blue Van Meer enters a small, elite school in a sleepy mountain town...

Blue's highly unusual past draws her to a charismatic group of friends at St. Gallway (see page 2, "wild, wayward youths", Everyman Parenting) and their captivating teacher, Hannah Schneider. A sudden drowning, a series of inexplicable events, and finally the schocking death of Hannah herself lead to a confluence of mysteries. And Blue is left to make sense of it all with only her gimlet-eyed instincts and cultural lexicon to guide her.

So, using B for Blue as a constant, then:

(och här är en formel som går ut på: B (Most of The Western Canon delat på Hitchcock upphöjt till tre) + Youthful Guilelessness (Che Guevara upphöjt till två + Film Noir - A Great, Staggering Blow) = Special Topics in Calamity Physics.*

Apply to life at your own risk.

...

Coolness, är nog ordet jag först tänker på. (*Formeln i texten är mycket snyggare och mer matematiskt uppställd på bokens baksida. Mina "att skriva upphöjt till två"-skills är inte så utvecklade.)

Oh Gilmore, my Gilmore!

Jag försöker vara sparsam med de åtta avsnitt av Gilmore Girls (säsong 1) som jag fixade på McDonalds häromveckan, men det är ju svårt när jag älskar programmet så gränslöst och inte har energi till något annat än att titta på tv. Jag var lite rädd att säsong ett hade åldrats och att Rory skulle verka barnslig, men jag hade inte behövt oroa mig. Jag började nästan gråta av pilotavsnittet. Jag hade glömt att det inleds med The LA's There She Goes, medan Lorelei går genom Stars Hollow och in på Luke's Diner. Och Rory är cool och smart redan från början.

(Till Dean, om sitt namn:)

-It's my mother's name, too. She named me after herself. She was lying in the hospital thinking about how men name boys after themselves all the time, you know, so why couldn't women? She says her feminism just kind of took over. Though personally I think a lot of Demerol also went into that decision.

Nu har jag bara två avsnitt kvar och känner att tomheten snart knackar på igen. Jag funderar på att byta ut månadens matbudget (som om jag hade en) mot en hutlöst dyr DVD-box istället. Sedan kan jag leva mitt liv i Stars Hollow ett tag istället.

It's you that I adore, you will always be my...

Justin Timberlake doesn't live here anymore

I'm losing my favorite game, men jag lyssnar åtminstone på bra musik under tiden. Badly Drawn Boys senaste skiva, alltså. Jag fick den precis när jag behövde något som den som mest. Han må se ganska spexig ut, Damon Gough, men oftast gör han den mest sorgsna musiken (Silent Sigh) med de finaste pianoslingorna. Min favorit just nu är The Long Way Round (Swimming Pool.) Jag låtsas att han har skrivit den till mig:

Sit and wait for the day, where your life might change.
And that day never comes, this is rule number one.
All the changes must come from you, is the second rule.
Take a long way round, see the sights, hear sounds.
Where you'll go, nobody knows.
'Been this way since the day I was born far away,
and the walk in the rain makes you feel young again.

I assumed you would be my strength.
Oh, how wrong I was.

That's the wrong way round,
how you need me now.
The carrousel keeps turning still.
This one cried, this one smiled,
but we all felt alive.
Like a walk in the rain, made us feel young again.
With the crowd singing "all right now", as the rain came down.
It's a long way home, but we're not alone.
Life's carrousel keeps turning still.

(o.s.v.)

Amy

Jag älskar Vem Dömer Amy? (Judging Amy), som går på TV4+ varje vardag klockan 18.10. Jag är förmodligen den enda i Sverige under 50 som följer programmet, men jag fattar faktiskt inte hur tv kan slumpa bort en kvalitetsserie på det viset när junk som Desperate Housewives får visas på bästa sändningstid. Bäst tycker jag om Amys mamma Maxine, som spelas av Tyne Daly (som spelade Lacey i Cagney och Lacey. Respekt.) Hon är en stentuff socialarbetare och har ett hjärta av guld.

November rain

I gårdagens upplaga av .se (eller vilken gratistidning det nu var jag tog emot) kunde man läsa att solen inte kommer att visa sig på hela veckan. Det är ett vanligt fenomen i Sverige i november, menade meterologen i artikeln. Själv kände jag att att det var ju inte precis det budskapet jag ville mötas av en grå (och blå), blåsig måndag, på väg till jobbet, trött och frusen. Det känns som att standarden för den här veckan redan är satt nu.

Idag började jag skolan klockan ett och hade ställt klockan på nio eftersom jag behövde plugga inför ett seminarium imorgon. Vid kvart i elva lyckades jag släpa mig ur sängen och fram till soffan, men det var bara för att Everwood började då. Sedan hann jag knappt med bussen i alla fall. Det har varit mörkt ute hela dagen och regnet har dansat runt i luften och in under alla kläderna. Och det här är bara början.

Cool Britannia revisited

Jag fortsätter att älska (kanske snarare missbruka) YouTube och presenterar här några av de låtar och artister som bokstavligen var mitt liv för drygt tio år sedan. Då lyssnade jag uteslutande på brittisk musik. Nu gör jag det väldigt sällan. Jag är så ooriginell, men jag kan inte annat än att känna en stor kärlek för den där perioden. Jag levde verkligen för de där banden. Jag drömde om dem, åkte och tittade på dem, lyssnade på dem morgon-middag-kväll, satt fastklistrad framför MTV och ZTV och väntade på videor, spelade in intervjuer och memorerade dem. Och jag blev jäkligt bra på engelska på köpet.

Kungligheterna:

Whatever - Oasis (Definately Maybe, 1994.)
Jag köpte Oasis skiva efter att ha hört underbara Live Forever och blev urilsken när det sedan gavs ut en ny version där Whatever inkluderades. Oasis var aldrig mitt favoritband, men jag hade en stor crush på Liam Gallagher och vissa av låtarna, som till exempel denna, känns ganska odödliga fortfarande.

Champagne Supernova - Oasis ((What's The Story) Morning glory?, 1995.)
Så loj och så vacker. N, som är lite av en britpopguru, har berättat att det egentligen är Paul Weller som spelar gitarr i låten, men han syns inte till i videon. Märkligt, eftersom han ju är en gigant och förebild för Gallagherbröderna. Deras egon tog väl för stor plats, helt enkelt.

The Wild Ones - Suede (Dog Man Star, 1994.)
Suede var mitt livs andra musikaliska riktiga kärlek (först ut var Nirvana. Jag väljer att inte räkna Carola och co. Det var aldrig samma grej.) och jag föll hårt för Brett Anderson. Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskade Dog Man Star, för att det känns som att jag redan gjort det en gång för mycket, men jag blev nästan galen.

Stay Together - Suede (singel, 1994.)
Suedes bästa låt. Jag fick aldrig tag på singeln. Jag levde på minnet av den.

Parklife - Blur (Parklife, 1994.)
Den här videon känns på många sätt som essensen av England som man trodde att det var då. Cockneydialekten, humorn, radhusen, Damons träningsoverallsjacka. Jag älskade både låten och videon och lärde mig givetvis hela texten utantill på nolltid.

The Universal - Blur (The Great Escape, 1995.)
En kanske lite oväntad favorit. Blur var oftast ganska hysteriskt uppåt i tempot, men jag gillar även den mer lågmälda sidan. Snygg futuristisk video också. (Konsertminne som egentligen inte har med den här låten att göra: när jag såg bandet i Göteborg 1996 stod jag längst fram. Just som Damon började åma sig och dra upp sin tröja fick jag andnöd och var tvungen att sätta mig längst bak. Om jag även var kär i Damon Albarn? Ja. Jag var inte helt opåverkad av Alex James heller.)

Babies - Pulp (His 'N' Hers, 1994.)
En av världens bästa låtar, fortfarande. Trots det lyssnar jag nästan aldrig på den längre.

Common People - Pulp (Different Class, 1995.)
Den är ack så sönderspelad, men samtidigt är den ett sådant tidsdokument att den inte går att ignorera. Det var nu min Jarvis Cocker-besatthet var som störst. Han skrev de bästa texterna; så elaka, smarta, snuskiga och roliga. Jag vet egentligen inte vem jag var mest kär i, Jarvis eller Brett?

Love Spreads - The Stone Roses (Second Coming, 1994.)
Jag fattade aldrig riktigt Stone Roses storhet då. L och jag älskade dock den här låten och videon och hon köpte skivan. Vi avfärdade den som ”för rockig” och hon sålde den igen. Då förstod vi ju inte att vi hade missat deras mest magiska grejer redan. (Jag var faktiskt inte kär i Ian Brown.)

Dagsländorna (det fanns så många, men jag nämner bara tre):

Connection - Elastica (Elastica, 1995.)
Jag gillade alltid Elastica mer i teorin än i praktiken. Den här låten är grym dock. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att Justine Frischmann är en av jordens snyggaste och coolaste kvinnor. Att hon lyckades fånga både Brett Anderson och Damon Albarn imponerade också stort på mig.

Daydreamer - Menswear (Nuisance, 1995.)
Ett band som var känt för sin snygge sångare och den här låten. Jag gillar visst den fortfarande, märker jag. Kan inte minnas någon mer låt av dem, men jag vet att de så småningom blev mer countryinfluerade.

Haunted By You - Gene (Olympian, 1995.)
Gene var alltid lite mobbade för att sångaren Martin Rossiter var lite för pretto för sitt eget bästa. Jag uppskattade dock hans kostymer. L köpte skivan och jag kopierade den (som vanligt) på band. Jag kan inte ha lyssnat sönder bandet alldeles, för jag minns att jag och J hade en Gene-revival i Växjö flera år senare. Och nu har jag det igen, tack vare C.

(Mäktig och täckande wiki-sammanfattning om britpoperan finns här, om man vill fördjupa sig.)

Livräddarna

Precis när jag skulle börja skriva om att den där minnesraderingsproceduren i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind kanske inte är någon dum idé i alla fall, hörde en kompis kompis av sig och undrade om jag inte kunde komma över och hänga med henne och hennes pojkvän. Klockan var elva igår kväll och jag hade haft en av de värsta, lägsta dagarna på länge. Jag tittade på min hemmaklädsel och mitt mosiga ansikte och tänkte ”nej” men kände ”ja”. Så jag gick dit och det var det bästa jag kunde göra. De bjöd på råd och stöd och, när vi kommit över det stadiet, lättsamhet och musik jag hade glömt fanns. (Moving med Supergrass! Det finns inte ord för känslan jag får.) Och mycket alkohol. Jag ska inte vara någon alkoholromantiker nu, för det är ganska töntigt, men man ska inte underskatta alkoholens välgörande effekter ibland. När man bara inte orkar vara med sig själv som man är, då är det himmelriket att bara släppa taget och ta en paus. Det är ju mindre drastiskt än minnesraderingsgrejen också.

So I'll keep moving, just keep moving,
Well I don't know who I am,
No need to follow,
There's no way back again,

Moving, keep on moving,
Where I feel I'm home again,
And when it's over,
I'll see you again,

Got a low, low feeling around me,
And a stone cold feeling inside,
And I just cant stop messing my mind up,
Or wasting my time.

Filmmani eller Fler hyperlänkar har sällan skådats

Filmer som verkar vansinnigt sevärda (baserat på urvalet i Stockholms filmfestivalstidning, som låg och drällde lite överallt på skolan idag):















Sherrybaby av Laurie Collyer. Maggie Gyllenhaal (ovan, ur filmen) spelar en 22-årig före detta fängelsekund som kämpar för att få vårdnaden om sin sexåriga dotter. Jag älskar Maggie Gyllenhaal.

Little Children av Todd Field. Medelklassfamiljer, otrohet, ångest. Åh, det fullkomligen skriker The Ice Storm, fast på 2000-talet! Kate Winslet och Jennifer Connelly i två av rollerna, som extra bonus. Jag gillade även Todd Fields förra film In The Bedroom väldigt, väldigt mycket. (Jag säger bara: Tom Wilkinson. Kunglig.)

Shortbus av John Cameron Mitchell. Ja, det är den med riktiga sexscener och det är klart att det känns lite spännande. Men bortsett från det har jag fått intrycket av att detta är en mycket bra och rolig film. Taglinen är: Voyeurism is participation. Det är tänkvärt.

Paris, Je T'aime av diverse regissörer (till exempel Bröderna Coen och Gus Van Sant.) Episodfilm där varje regissör står för sin version av temat kärlek. Steve Buscemi och Maggie Gyllenhaal är med. 'Nuff said.

Wristcutters: A Love Story av Goran Dukic. Utspelar sig i en eftervärld för självmördare, där Mikal (Shannyn Sossamon, het, bevis nedan) vaknar upp trots att hon faktiskt inte tagit livet av sig, utan bara råkat ta en överdos. Patrick Fugit (I am dark and mysterious!) från Almost Famous spelar en kille som tagit livet av sig på grund av brustet hjärta.






















Little Miss Sunshine av Jonathan Dayton och Valerie Faris. En udda familj åker minibuss över USA för att lilla dottern, rultig glasögonorm, ska delta i en skönhetstävling. Jag såg trailern när jag var på bio senast och jag minns att jag önskade att jag kunde få se filmen just då. Jag tänker mig The Royal Tenenbaums, fast ändå annorlunda.

The Science Of Sleep av Michel Gondry. Självklart. Man får utgå ifrån att den inte är Eternal Sunshine Of The Spotless Mind; sedan blir det nog jättefint. Se bara:

Och Gondry säger - lite sorgset - att The Science Of Sleep handlar om strävan efter relationer som ligger på både fysisk och kreativ nivå.
- Det har aldrig hänt mig och jag är jätteledsen över det. Du träffar någon och ni känner er som själsfränder, men så vill du ligga med den andra personen och hon fattar ingenting. Hon tycker till och med att det är motbjudande. Suck.

ur I Gondrys Värld av Hynek Pallas i Stockholms Filmfestivaltidning.

Inbetween days

Under bussturen till Lund idag spelade min iPod bara låtar som på något sätt kan relateras till O.C. (Marching Bands Of Manhattan, A Lack Of Color och Brothers On A Hotel Bed med Death Cab For Cutie, Wonderwall med Ryan Adams, California med Phantom Planet, ja, jag är tydligen svag för O.C.-musik.) Jag tar detta som ett tecken på att jag ska titta på O.C. ikväll, trots att det ju är sådär. Men reklamen lovar ett sorgligt avsnitt och jag är alltid för lite tv-melankoli.

Annars befinner jag mig några dagar ifrån stora arbetsbördor i skolan. Artiklar, undercover-besök på bibliotek, rapporter, fältstudier, basgruppsmöte...och så ska jag jobba extra på min gamla skola så mycket jag kan, för jag behöver alla pengar jag kan komma över. Inte just nu, men i framtiden.

Jag borde kunna njuta lite av lugnet före stormen, men det är stört omöjligt. Det går inte att uppskatta ledighet på beställning. Det är när man inte kan få den man vill ha den mest. Precis samma grej som med sömn och kärlek.

McDreamy

Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för Patrick Dempsey, a k a, doktor Derek Shepherd i Grey's Anatomy. Han har snälla, goda ögon och ser alltid lite trött ut. Trötthet, och även förkylningar och vissa allergier, kan vara extremt attraktivt.

(Jag vill dock passa på att påpeka att jag inte är svag för reklamskyltarna för programmet där Patrick Dempsey agerar läckerbit iförd linne. Hej då, trovärdighet åt läkarrollen. So tacky, Kanal 5.)

Älska information

Jag älskar Google, men jag tror att jag tänker inleda en affär med någon som tänker större. Inför morgondagens föreläsning ska jag bekanta mig med Kartoo (för Mac och PC) och Webbrain (bara PC.) Jag är lite extra förtjust i Kartoo, eftersom den känns lite vassare. Man kan söka på till exempel en person eller film och fram kommer ALLT som kan tänkas ha med denna person eller film att göra. Sökmotorn ligger alltså steget före och ger inte bara användaren det den vill ha, utan även det den kan tänkas behöva utöver det den visste att den ville ha. (Ehm, märklig mening, jag vet.) I'm lovin' it! Jag sitter och okynnessöker och det har inte hänt sedan jag lärde mig använda Altavista (so 90's) för 100 år sedan!

En bok med en lång titel som jag gillar men nog kommer att ha svårt att komma ihåg om någon skulle fråga mig vad jag läser just nu

En ny bok ligger och väntar på mitt sängbord:






















Special Topics In Calamity Physics tells the story of a wise newcomer who joins a circle of students who orbit a charismatic teacher with a tragic secret.

(Läs hela texten i The New York Times Book Review)

Japp, det osar av min stora kärlek, Den Hemliga Historien. Jag har hört fantastiska saker om den här boken och jag är så förväntansfull att jag nästan skakar.

Here we are now, entertain us

Söndag, och det är dunkelt ute. Jag fastnade nyss i en hagelskur mitt på Möllan, men jag lyckades ta mig hem igen. Nu väntar kaffe och Gilmore Girls (jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men: tack McDonalds.)

Helgen har varit innehållsrik. Fredagskvällen var som att rida på en mycket bra våg, ända in i det sista. Ärligt talat, hur ofta händer det? Jag behövde inte anstränga mig alls; det roliga bara kom till mig och jag välkomnade det med öppna armar. Först hade jag en liten fest med bra människor och Justin Timberlake (med detta menar jag inte att han är en dålig människa. Jag kan inte uttala mig om det. Jag vet bara att han dansar så att det nästan tar eld i golvet under honom.) Jag kände mig hög (antar jag.) Sedan droppade större delen av sällskapet av och jag och J fortsatte till KB, där vi serverades trevliga människor, oväntade människor, efterlängtade människor, känslor och bra musik.

Lördagen blev mer stillsam, trots utgång. Det gjorde inte så mycket; två larger than life-kvällar i rad hade nästan känts övernaturligt.

Nu sitter jag här och väntar på att kaffet ska bli klart. Söndagsstillheten förstärks med Joni Mitchells A Case Of You.

I met a woman, she had a mouth like yours, she knew your life, she knew your devils and your deeds. And she said, "Go to him, stay with him if you can but be prepared to bleed.

Pappa Långben

Idag fyller min pappa år så jag tänkte dela med mig av några av mina favoritpappaminnen.

Trygghet:

När jag var liten var jag livrädd för att inte kunna sova; alltså kunde jag aldrig somna. Jag brukade gråta tills jag kräktes (sant) och det enda som lugnade mig var när pappa bar omkring på mig och sjöng Tryggare Kan Ingen Vara med ljus, lugn röst.

Bakelser:

När jag var liten och mamma var borta på symöte på måndagskvällarna (hon kan inte sy, det var bara en skenmanöver för att försöka passa in i bygemenskapen) brukade pappa köpa bakelser (sådana där i marsipan som såg ut som grodor) och så åt vi dem och kollade på antingen Pang I Bygget, God Dag Yxskaft, Änglar Finns Dom, Det Våras För Sheriffen eller En Ding, Ding Värld. Jag kan dem utantill och älskar dem nog fortfarande.

Envishet:

Vi brukade campa förr om åren. En gång på Öland hade vi bestämt att vi skulle koka potatis och korv på stormkök utomhus. Det började ösregna och mamma tyckte att vi skulle gå på restaurang istället. Pappa är både envis och ekonomisk och vägrade ge sig. Alltså satt han på en äng, i ösregn, och kokade potatis och korv i ett par timmar. Korvarna sprack. Mamma och jag hade roligt åt det.

Tårar:

1) När jag tog studenten och sprang ner mot släktklungan på parkeringen utanför mitt gymnasium var pappa den första jag mötte. Jag storgrät och pappa var också han alldeles blöt i ansiktet av tårar. Det blev tydligt vem jag hade ärvt min blödiga sida från.
2) När jag kom hem från en helvetesresa i England och mamma hade hämtat mig på flyget och körde upp för vår väg hemma satt pappa i traktorn och körde hö. Han hoppade ur och mötte mig och fastän han inte brukar visa sina känslor genom att vara fysisk kramade han mig med tårarna rinnande nedför kinderna. Kärlek.

Pappa upptäcker McDonalds:

I somras hämtade pappa mig på stationen i Värnamo två gånger. Första gången föreslog jag att vi skulle äta på McDonalds av smidighetsskäl och jag tror att han blev imponerad över måltidsstorleken och prisklasserna. Andra gången han hämtade mig hann jag knappt stiga av tåget innan han föreslog McDonalds och såg ut som en förväntansfull liten pojke.

Status

Idag har jag jobbat på min gamla skola. Det var lika delar humor och regn. Sedan firade jag demokraternas framgångar i USA (kom igen nu Hillary!) med att råka köpa hämtmat på Norman's Deli för 95 spänn. Jag svimmade nästan när kassörskan meddelade summan. Men då var det för sent.

Hysterika

Helgerna är mina andningshål. Måndagen kommer och jag är handlingsförlamad igen. Klockan är två och jag har inte ens klätt på mig än. Tre uppsatser ligger och väntar på att jag ska kritisera dem, men jag känner bara: who am I att kritisera någonting?

Den här helgen har varit väldigt bra och väldigt konstig rent humörsmässigt. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv skrattat högt för mig själv så ofta. Det började redan i lördags när jag kom hem efter att ha hängt (och skrattat) med J. Allting var plötsligt så fyllt av humor. Jag skrattade åt minnena av filmen från fredagens fest (jag ska sluta tjata om den nu), åt mig själv (egenkär?), åt J:s underbara minspel när hon är missnöjd. Igår fortsatte det under dagen och folk på stan måste ha trott att jag var galen där jag gick och försökte kväva mina fnissningar. Igår kväll nåddes nog kulmen, för då kändes det nästan som att jag hade feber. Justin Timberlake, roliga konversationer på ICQ, mina minnen. Jag kunde inte ens läsa när jag skulle sova, utan låg och skrattade. Jag vet inte om det är ett tecken på att vansinnet slutligen har tagit över min kropp, men i så fall säger jag bara: välkommen. Jag tror att det är värt det.

Idag har jag lugnat ner mig lite för att jag måste. Jag lyssnar på Bob Dylans Blood On The Tracks trots att jag alltid gillat Dylan mer i tanken än i praktiken. Men idag är just den skivan allt jag behöver. You're A Big Girl Now gör något med mig.

Our conversation was short and sweet
It nearly swept me off my feet
And I'm back in the rain
Oh, and you are on dry land
You made it there somehow
You're a big girl now.

Blossande kinder

Redan när J uppmärksammade den väldigt välformulerade Sydsvenskan-recensionen av Justin Timberlakes senaste skiva visste jag ju att något stort var på gång. Men jag tror att det är först denna helgen som hysterin slagit till fullständigt i min hjärna. SexyBack har förföljt mig från J:s fest, till en klottertavla på Inkonst där någon klottrat I'm Bringing SexyBack, till musikleken i föregående inlägg, till min high-on-life-promenad på stan tidigare idag (i lurarna då.) Jag kan inte sluta lyssna och jag kan framförallt inte sluta sjunga och dansa. Justin är den fulländade sång- och dansmannen och även en sann entertainer. En kille som Robbie Williams måste gråta sig till sömns om kvällarna av avund. Justin har stil, heta låtar och han dansar som en gud. Nu säger jag det och hoppas att blixten inte slår ned: Michael Jackson känns faktiskt som något av en tönt i jämförelse.

Skivan är ju som sagt ganska centrerad kring sex och bara för att tydliggöra exakt hur explicit den är (jag vet att många undrar) har jag gjort en liten sammanfattning av de mest ångande textraderna:

And all she wants is to dance, that's why you'll find her on the floor. But you don't have a chance, unless you move the way that she likes, that's why she's goin' home with me tonight.

Wait a second, she's hopped up on me, I've got her in my zone, her body's pressed up on me, I think she's ready to blow.

Said if you're thinking 'bout holding back, don't worry, girl, 'cause I'm gonna make it so easy. So slide a little bit closer to me, little girl. Daddy's on a mission to please.

Sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body, sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body, sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body, sexy, sexy, sexy, walk that body, talk that body.

I said there something 'bout the way you do the things you do when you do the things you do its got me Ohh Ohh Ohh.

You know what you want and that makes you just like me. See everybody says you're hot, baby, but can you make it hot for me? Said if you're thinking 'bout holding back. Don't worry, girl', cause I'm gonna make it so easy.

Jodå. Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Söndag, och jag leker

På Eskapi hittade jag följande oemotståndliga lilla lek:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

Will it be ok? It’s the nighttime
How are you feeling today? Wither must I wander
How do your friends see you? Twisted logic
Will you get married? Against the tide
What is your best friend’s theme song? Liar (Nej, J, nej!)
What is the story of your life? We’re computerizing and we just don’t need you anymore
What was high school like? Rock show
How can you get ahead in life? Meat is murder
What is the best thing about your friends? Kiss you off
What is tonight going to be like? Rebel Rebel
What is in store for the remainder of this weekend? Hold me
What song describes you? In the future when all’s well
To describe your grandparents? Absolute beginners
How is your life going? Deliverance
What song will they play at your funeral? I just want to see the boy happy
How does the world see you? Disappear
Will you have a happy life? Like foxes through fences
What do your friends really think of you? Laughing out loud
Do people secretly lust after you? Sexy Back
How can I make myself happy? No backbone
What should you do with your life? Survived by her husband
Will you ever have children? Tomorrow never comes

(Jag har inte fuskat, trots att vissa svar är lite för roliga, lite för poetiska och lite för sanna.)

Rapport från himmelen

Så, vad händer ikväll? Jag sitter framför J:s dator medan hon stryker kläder här bredvid. Det känns tryggt och hemtrevligt. Vi dricker läsk, äter överblivna snacks och lyssnar på en blandskiva med låga låtar. (Just nu: Leaving New York med R.E.M.) Tidigare gick vi runt på kyrkogårdarna i kvarteret och tittade lite på allhelgonaljusen. Det var knappast något överflöd av dem, men inte heller alldeles kolmörkt. Det har blivit några grader varmare ute igen, vilket gjorde promenaden behaglig. På vägen hem köpte vi sushi (hon) och pizza (jag.) Sedan åt vi och tittade på en liten filminspelning från festen igår några gånger. Mycket humor på kort tid. Redan dagen efter känns den som ett unikt tidsdokument.

And now that I'm in your shadow

De Dödas Festival har pågått i Malmö sedan den 30 oktober och avslutas i morgon. Trots att arrangemanget lät mycket intressant har jag inte tagit mig till en enda av programpunkterna - förrän igår kväll. J hade en mycket trevlig, Justin Timberlakeinramad inflyttningsfest och efter en Robinson-omröstning om vart vi skulle gå, komplett med videokamera och lappar i en urna (skål), blev resultatet Inkonst. Där pågick Slumpens Musik - Ett Begravningskalas. Kalaset var tydligt influerat av halloween (det kunde man ha klarat sig utan) och Luke Rhineharts bok Tärningsspelaren, som ju handlar om en man som bestämmer sig för att låta tärningen styra hans handlingar. På Inkonst innebar detta att man fick slå tärning om hur mycket inträde man skulle betala (jag fick givetvis en femma och fick därmed betala det högsta), vilka låtar dj:n skulle spela och lite andra utmaningar som gick ut på att till exempel bjuda en främling på en drink eller lämna Inkonst omdelbart. Jag vågade aldrig slå. Det var fegt av mig. Men jag njöt av sällskapet och roade mig ändå.

Idag lyssnar jag på Damien Jurados fantastiska nya skiva och funderar på en promenad på kyrkogården efter mörkrets inbrott för att titta på alla ljusen. När jag var liten var det tradition att gå till mammas barndomskyrka och tända ljus för mormor och morfar på Alla Helgons Kväll. Jag älskade det. Det var magiskt att se alla tysta, allvarliga människor och alla ljus i novembermörkret.

A day of one's own

För att komma undan "jag borde plugga"-molnet som alltid hänger över mitt huvud bestämde jag mig idag för att tänka att jag inte behöver plugga. Idag är min egen dag, fri från det jag vill att den ska vara fri från. Det är så skönt.

Jag har mest vandrat runt på stan och funderat. Det var fint, himlen var alldeles pastellblårosalila. Två gånger blev jag påmind om mitt förflutna. Först stötte jag på min gamla kompis från låg- och mellanstadiet och hennes man. Då var hon väldigt förvirrad och känd för att matcha kläderna helt uppåt väggarna. Hon syntes ofta i till exempel lila manchesterbyxor, grön-svart-vit flanellskjorta och gula skor. Till detta hade hon okammad stubblugg. Hon fick oss ofta att skratta för att hon var så lättsam och rolig. Nu är hon gift, har två barn och äger en väldigt hipp boutique. Hennes kläder är väldigt matchade. I hennes sällskap, ja i alla gifta gamla kompisars sällskap egentligen, känner jag mig som en evig 15-åring.

En stund senare såg jag min stora högstadiecrush med en bebis (hans bebis, tar jag för givet). Jag tror att jag och min dåvarande bästis L gick i sjuan när vi plötsligt blev helt besatta av honom efter att ha sett honom på bild. Han gick i nian på en skola i grannorten och vi tyckte att han verkade vara en cool outsider (tänk Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv, fast lite mer kaxig och punkig. Ring i ögonbrynet och så.) Jag och L var sådana där klyschiga bästisar som alltid var kära i samma kille, antagligen för att vi innerst inne visste att ingen av oss någonsin skulle få killen i fråga. Risken för rivalitet existerade inte. Vi var osynliga för de flesta. Fast L var mer framåt än jag, så hon tog tag i saker och ting. Hon såg till att vi kopierade hans bild i skolkatalogen och förvarade varsitt exemplar av den i plånboken. Vi tvingade L:s lillasyster att ringa hem till honom och låtsas att hon gjorde en undersökning för att ta reda på om han hade tjej, hur lång han var etc. Vi tog bussen till hans villaområde och gick omkring i hans kvarter tills mamma till slut hämtade oss. Till sist skuggade vi honom på Gislaveds marknad tills han sa till sin kompis att han kände sig "buggad". Vi fick panik, försvann illa kvickt och gömde oss bakom hoppborgen tills han plötsligt kom fram, sa hej och berättade att han hade märkt att vi följt efter honom. No shit. Jag trodde på allvar att jag skulle förintas. Jag glömmer aldrig den skräckblandade förtjusningen som exploderade i kroppen. Han solade sig i vår helt okritiska och uppenbara beundran ett tag, sedan drog han. Han måste ha skrattat så gott åt de två sinnesrubbade glinen som dyrkade marken han gick på, men det fattade vi nog inte riktigt då. Jag och L var inte oss själva på ett ganska bra tag. Ingen av oss pratade med honom igen.

När jag såg honom idag var han fortfarande ganska punkig och pojkaktigt bildskön fastän han är över trettio nu. Jag är inte alls lik mig själv som 13-åring, tack och lov, annars kanske han hade ringt polisen.

Mitt ärende på stan, förutom att take a walk down memory lane, var annars att köpa en födelsedagspresent till min pappa. Mamma föreslog en lila slips, för att det är så inne nu. Jag ville upplysa henne om att pappa och slips är en kombination man inte ser ofta, men samtidigt vet jag att hon vill att han ska vara snygg när de går ut och dansar, så varför inte? Jag skulle vilja ge honom en iPod, men tyvärr är jag inte gjord av pengar. Jag ska i alla fall bränna en skiva till honom. Att ge honom musik är tradition. Det är ganska svårt att veta vad han gillar nu för tiden, förutom sina gamla skivor från 60- och 70-talen och hits av riviga kvinnor som till exempel Shania Twain. När jag bodde hemma brukade han låna min Dog Man Star-skiva med Suede, men det är ju längesedan. Jag tror att jag ska testa lite Morrissey och Alanis Morissette på honom. Det får bli min kvällssyssla.

Malmö har blivit kallt

Det är den första november och säsongens första snö har fallit över Malmö. Många säger "årets första snö", men det är ack så fel. Det är ju bara några månader sedan det snöade sist; jag minns fortfarande mars fruktansvärda kyla. Sommaren är en liten parentes i det här landet. Nu är vädret tillbaka i sitt normaltillstånd och jag fasar för månaderna som ligger framför oss. Idag frös jag så mycket om benen att det kändes som att jag inte hade några byxor på mig. Och detta är bara början. Jag var bara inte gjord för dessa dar, och dessa dar är inte gjorda för mig.

Min ilska nådde nyss nya höjder när jag hade besök av två (2) vaktmästare som tillsammans inte ens hade kompetensen av en. De verkade aldrig ha sett verktyg förr. Jag fick instruera dem i hur man fixar ett stopp i avloppet i duschen, för deras lösning var tydligen annars att spola lite vatten i golvbrunnen. Därefter skulle de fixa knappen på min köksfläkt, vilket resulterade i att de bröt av knappen och satte på den igen upp och ned, att vaktmästare ett stack hål på fingret med en skruvmejsel och att fläkten nu är mer trasig än den var från början. Jag stod häpen och såg på och tänkte att de måste ju skämmas ihjäl nu. Det gjorde de inte. Jag saknar min trygga, säkra pappa, som kan fixa allt och dessutom vet vad han håller på med. Han kommer att skratta så mycket när jag berättar om dagens cirkus för honom.

Hej huvudvärk, igen.

Fru Skugge-syndromet

Sedan några år har en stor föräldravåg grasserat inom den svenska medievärlden. En hel generation journalister blev så fascinerade över att de fått barn att de inte längre kunde tänka på - eller producera journalistik om - något annat.

Läs resten här. Huvudet på spiken. Now what's cooler than being cool? Roger Wilson!

(Alltså, jag kollar ju och läser de där böckerna, men får ju ganska ofta en lite äcklig bismak i munnen. Tur att någon förklarade varför.)

Måndag:

Ville inte stiga upp, kallt, steg upp, buss till skolan, upptäckte att jag var piggare än jag trodde, föreläsning, kaffeautomaten sönder, oh no, en macka med ostkanter till "lunch", studiebesök på barnbibliotek, "ah jag vill nog jobba här", sprang till tåget, missade tåget, sprang till tåget på andra spåret, svettattack, skrattade åt min klasskompis pricksäkra imitation av en barnbibliotekarie (stämmer även in på förskollärare), tänkte att det är skönt att skratta så att man nästan kräks ibland, skrattade lite till, fick huvudvärk, kände mig helt av banan, handlade mat, kaffekaffekaffe, slumrade i soffan och hade ont i huvudet, oroade mig över min studiedisciplin, tänkte att mat nog skulle hjälpa mot huvudvärken, åt så mycket att jag nästan sprack.

Ligger som en krokodil på golvet

Maybe the dingo ate your baby

Och idag är jag nästan sjukligt fascinerad av de här bilderna. Jag är inte den som blir alldeles "oh!" och "ah!" över bebisar i allmänhet, men baby Suri är mycket söt. Det är något med blicken. Sedan ser hon ju ut som Katie Holmes. Och att Dawson-Joey har fått barn med Tom Cruise är fortfarande lätt övernaturligt. Hon och jag är lika gamla; alltså måste hon också ha suckat över honom när han var med i Top Gun och Days Of Thunder när vi var små. (Förtydligande: jag suckar inte över honom längre. Det gör hon, hoppas jag.)

Lyrik

Jag skrev ju att jag gillar att döpa saker; det har väl att göra med att en bra titel på en bok, film, låt eller skiva verkligen gör mig imponerad. Innehållet behöver inte alltid leva upp till namnet; namnet är på något sätt en konstart i sig. Jag samlar på smarta, tvetydiga, vackra och imponerande titlar. Här är några exempel på mina favoriter:

Hör Bara Hur Ditt Hjärta Bultar I Mig - namnet på Bodil Malmstens senaste bok. Så fyndigt och så oerhört intimt.

Where I End And You Begin - Radioheadlåt från Hail To The Thief. Intimt var det ja. Och tryggt. Jag känner varm andedräkt mot min kind när jag läser den titeln.

Evigheten Och En Dag - grekisk film (översättning av Mia Eoniotita Ke Mia Mera. Jag skriver det som om jag visste vad jag pratade om.) Evigheten är ju all tid - och så en dag till. I'm in awe.

Olyckligt Kär I Ingen Speciell - bok av Fredrik Virtanen. Där satte han huvudet på spiken när det gäller ett vanligt tillstånd.

På Spaning Efter Den Tid Som Flytt - romansvit av Marcel Proust (översättning av À La Recherche Du Temps Perdu.) Det är något väldigt vemodigt med att minnas.

Lång Dags Färd Mot Natt - drama av Eugene O'Neill (översättning av Long Day's Journey Into Night.) Man fattar ju att det inte handlar om vilken dag som helst.

Middlesex - roman av Jeffrey Eugenides som handlar om en hermafrodit. Så smart.

Reinkarnerad Exakt Som Förut - bob hund-låt. Vilket öde.

Never Let Me Go - roman av Kazuo Ishiguro. Jag vet inte varför jag älskar den.

Hjärtat Jagar Allena - roman av Carson McCullers (översättning av The Heart Is A Lonely Hunter.) Allena är ett så vackert ord och så är det ju sant också.

Now what's cooler than being cool? Ice cold.

Den så kallade stormen bedarrar och den kändes väl mest som en sommarbris i jämförelse med Gudrun (jag tänker alltid Schyman och det är väl en ganska bra metafor, egentligen. Hon gjorde avtryck. Synd att smustiga affärer kom emellan.)

Det är fredag kväll och jag låter tankarna sväva fritt. Rätt skönt, egentligen. Jag har städat i min iPod och gjort en spellista för snabba promenader som jag kallar Het Puls. Löjligt, jag vet, men jag har druckit vin (äntligen!) och jag gillar att döpa saker. I listan ingår ganska mycket Justin Timberlake, Scissor Sisters, Gwen Stefani och en sjukt bra mix av Steady As She Goes med The Raconteurs och Promiscuous med Nelly Furtado feat. Timbaland. I'm ready for Pildammsparken.

Jag jobbade idag och det var lätt gjort. Vettiga ungar (varav en på allvar kallade mig Megan hela dagen, vilket var konstigt eftersom hon har vetat mitt namn i två år) och fredagsstämning. Saker jag kan. Sometimes you wanna go where everybody knows your name and they're always glad you came, helt enkelt. En (ex-)kollega jag gillar väldigt mycket sa till mig att jag såg så "stark" och "ny" ut och det gjorde mig först väldigt glad och sedan lite ledsen, eftersom det var mitt mål att bli just så i höst. Men jag känner det inte riktigt. Jag tycker om min utbildning och jag tycker mycket om flera i min klass, den nystarten behövde jag. Men jag är ju fortfarande jag. På gott och ont.

Men ikväll är det helt okej, för det finns ju bra musik och snart börjar Vita Huset, som krossade mitt hjärta i förra avsnittet då det kom fram att Toby hade förrått president Bartlet. Det gör ont att se gamla vänner splittras.

Känslorna

Det bästa med att (oftast) vara ledig på fredagarna är känslan av ro som infinner sig på torsdagseftermiddagen. Idag efter skolan gick jag och några klasskompisar och fikade och jag kände mig ganska avkopplad, tills mobilen ringde och det blev bestämt att jag skulle jobba imorgon. Känslan av ro dog bort ganska snabbt, men jag försöker framkalla dollartecken framför ögonen och gilla läget. Hej då vinet jag hade tänkt hälla i mig ikväll. Vi får ses en annan gång.

Annars känns det mest som att jag väntar in stormen. En del människor tycks vara förväntansfulla, men jag tänker på apokalypsstämningen i skogen hemma efter Gudrun och känner lite obehag.

Jag lyssnar på R.E.M. och Keane och annat storslaget. Det brukar bli så på hösten.

Mary-Louise

Ikväll är det dubbelavsnitt av Weeds, vilket betyder extra mycket:

















Jag älskar henne. Scenen i slutet av förra veckans avsnitt, när hon tittade på en hemmavideoinspelning av när hon och hennes nu döda man hade sex, var något av det finaste och mest rörande jag sett på tv på mycket länge. Hon satt där på golvet framför tv:n och skrattade alltmedan tårarna rann nedför hennes kinder. Man kunde riktigt känna hur hon försökte återuppleva allt hon såg, för att minnas och inse dels att det hänt, dels att det inte kommer att hända med honom igen. Längtan, saknad och frustration har väl sällan skildrats så verkligt och vackert. Och herregud, hennes ögon! Stora, mörka, ledsna.

1994 revisited

Kanske är det för att kvällarna har blivit mörka och dagarna korta som jag finner ett stort nöje i att titta på tv igen. Jag känner mig inte rastlös längre, som jag gjorde i våras och i somras, utan sitter bara där och hoppas att det ska komma fler program som jag vill se. De senaste veckornas hemmasittande och tentavakuum har fått mig att återigen fastna i en av de serier jag älskade när jag gick på högstadiet och gymnasiet: Ensamma Hemma (Party Of Five.) (Idag, när jag skulle till skolan igen, var jag ju därför tvungen att spela in dagens avsnitt, eftersom TV3 visar serien på den slackervänliga tiden 11.30.)

Det är inte klokt vilket tidsdokument den serien är! Allting andas 90-tal: grungemusiken i bakgrunden, Charlies obligatoriska skäggstubb och flanellskjorta, Julias korta klänningar och kängor, ja till och med ljuset, på något konstigt vis. Det är alltid lite lätt dimmigt och softat, inte alls så glossigt som i många serier idag.

Jag minns att jag ville vara som Julia. Hon verkade så cool och självständig. Vi hade samma frisyr (eller, vem hade inte långt hår och bena vid den tiden?), men jag fick aldrig till den där bågen hon hade i luggen. Hon blev tillsammans med Justin, som jag gillade så mycket för att han hade drömska ögon och påminde lite om Christian Slater. Jag var så avundsjuk på det där bohemiska caféet med udda second handmöbler som de brukade hänga på. Jag var väl överhuvudtaget avundsjuk på stadslivet. Min stora önskan var att få hänga på ett café varje dag efter skolan och bli stammis. I min lilla hemort fanns bara Göstas konditori och det var så långt ifrån rockcaféet i Ensamma Hemma man kunde komma. De enda stammisarna där var ett par gamla ungkarlar som väl inte hade något annat för sig. Och även om jag hade velat hänga där efter skolan hade det varit för besvärligt, för då skulle jag missa skolskjutsen hem till skogen och så hade jag varit tvungen att be mamma eller pappa att hämta mig vid en viss tid. Var fanns tjusningen i det, liksom? Jag föredrog att dagdrömma om sådana aktiviteter istället.

När jag nu tittar på serien 12 år senare slår det mig att jag bor ett par minuter från caféer, falafelställen, affärer och godis (en annan dröm när jag var liten: att bo vid en kiosk.) Det är inte klokt, egentligen. Fast jag är fortfarande inte stammis på något café.






















Fr v: Bailey (sportkille, lik Tom Cruise), Charlie (opålitlig womanizer som tvingas bli "pappa"), Owen (bebisbrodern), Claudia (vansinnigt irriterande och lillgammal), Julia (role model.)

Done and done

Med fyrkantiga ögon, öm rygg och uppgiven hållning förklarar jag nu min artikel om kulturpolitik som färdig. Jag vill helst inte se den mer; vi har redan känt varandra alldeles för länge. Synd bara att inte enbart min lärare, utan även två kursare ska kritisera den och att den sedan ska laddas upp i en databas så att hela klassen får tillgång till den. Jag skäms. Jag har lust att skriva "läs mina källor och dra dina egna slutsatser istället" på försättsbladet.

Jag tog en paus förut och gick hem till J och kollade på några gamla videoinspelningar som hon gjort på oss (och andra) för några år sedan. En av dem var filmad i min gamla lägenhet i januari 2003. Jag hade kort hår och var klädd i en midjekort luvtröja och grå manchesterstretchjeans. Jag gick omkring och berättade om olika saker i lägenheten. Det är så konstigt att se sitt förflutna på tv. Långt borta och nära på en och samma gång. Vår idé om en rolig lördagskväll var tydligen att, tillsammans med N, äta kladdkaka, ostbågar och kolla på Robinson. Kladdkaka hör för mig till en svunnen tid. Jag bakar aldrig någonting längre. Jag ids inte.

Nu lyssnar jag på:

Visst kan jag låta löjlig
men vad spelar nu det för roll?
Önskan är möjlig
om viljan är böjlig.

Låt oss åter så enas
allt det där gamla får vara glömt.
Om vi förgrenas
mitt hjärta förstenas.

bob hund - Kompromissen

Jag älskar allt med den låten; titeln, varje textrad, rimmet "förgrenas" - "förstenas", när Thomas Öbergs röst brister, känslan och den instrumentala orgien som bryter ut i slutet.