Fler bra grejer med Erlend Öye:

*Han har If I Ever Feel Better med Phoenix som en av sina favoritlåtar.

*Han är verkligen lång på riktigt också och inte bara på bild, som vissa andra kändisar/musiker. (Kortaste musikerna jag sett: alla killarna i Vue (nej, det är inte många som minns dem), som trots klackastövlar inte nådde mer än till axlarna på mig.)

*Han använder ordet käresta som synonym till flickvän i senaste Sonic.

*Han tycks inte ha någon käresta.

foto: Emma Svensson www.rockfoto.nu

I get a kick out of you

Igår var jag vaken i nästan exakt 24 timmar och dansade i nästan exakt fyra av dem. Varför då? Jo, så går det när man arbetar från tidig morgon, upptäcker att telefonen är sönder när man kommer hem och ägnar tiden åt Telia istället för att vila och sedan hastar iväg på popklubb och dansar till tidig morgon. Var det vilken popklubb som helst? Nej.

Igår var det Erlend Öyes kväll.

Vi gick till Crush redan innan elva eftersom det borde ha varit kö - alla borde älska Erlend. Det var det knappast, men jag kunde i alla fall koppla av och tänka: "I'm in!" Sedan kom han så småningom gående mot dj-båset; lång, smal som en sticka, lockhårig och iklädd en senapsgul t-shirt, en färg som han nog är ganska ensam om att kunna bära upp. Ja, glasögonen var såklart på också, så min fetisch fick sin näring. Från det att han började spela dansade man inte med sina vänner, bara; man dansade med Erlend. För det var extremt svårt att ta blicken från denna fina uppenbarelse. Jag borde egentligen kalla honom DJ Kicks, för det var det han var. Proffs ut i fingerspetsarna, sjungandes med i låtarna han spelade. Några rader ur en Smiths-låt här, några fina ord på norska där (Nu har jeg kommit hele vägen från Bergen till Malmö och så vill ni ikke ha mig?! strax innan refrängen i Human Leagues Don't You Want Me.) Vilken eufori! Jag föll handlöst, särsilt när han avslutade med att sjunga Wicked Game - en av världens bästa låtar. Och med hans sammetsröst blev den så sorgsen.

Oj, oj, flicka, jag tror jag är kär.

Senare dansade jag till I'd Rather Dance With You och fick återigen bekräftat att den är en av världens mest perfekta låtar.

Vet jag ens vad jag heter idag? Nej.

2. 2005 - böckerna, enligt mig

Årets böcker:

The Wonder Spot av Melissa Bank
Jag har läst i denna bok regelbundet sedan jag öppnade den för första gången i somras. Den innehåller allt som jag älskar att läsa om - New York, förlagsbranchen, relationsproblem, att växa upp - formulerat med ord som är så genialiskt sammanlänkade att jag vill citera varje sida. Den här boken är, tillsammans med Flickornas Handbok... och Den Hemliga Historien, mitt allt.

Harry Potter And The Half-Blood Prince av J.K. Rowling
Jag läser Harry Potter som jag läste böcker när jag var i 10-12-årsåldern: i timtal, utan paus, utan att blinka (känns det som), tills jag är stelfrusen och darrig av huvudvärk. Den senaste var som väntat ännu mörkare än de tidigare och slutet så outhärdligt sorgligt att jag var deppig i dagar efteråt. Precis som det ska vara.

Böcker som släpptes på pocket 2005 (jag hjärtar pocket) och därför får vara med på årslistan:

Låt Den Rätte Komma In av John Ajvide Lindqvist
En svensk vampyrroman - vem hade trott att det skulle gå att läsa? Inte jag i alla fall, men eftersom boken var döpt efter en Morrisseylåt tänkte jag att författaren inte kunde vara helt tappad bakom en vagn. Och det var han ju inte heller. Så vackert språk, så vacker kärlekshistoria - med genustwist, yay!

Vad Jag Älskade av Siri Hustvedt
En tragedi om två konstnärsvänner i New York. En av de bästa böckerna jag någonsin läst.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Texten på www.bokus.com säger det så bra: This is the tale of a gene that passes down through three generations and flowers in the teenage body of Callie. Thanks to this gene, she begins to realise she is part girl, part boy. What results is a fable of the intricacies of gender and the untidy promptings of desire. Eugenides borde få Nobelpriset för den här boken (och om den inte räcker, så är ju Virgin Suicides också grym.) Också en av de bästa, och viktigaste, böckerna jag någonsin läst.

Julafton -05, sent...endast Maggie är vaken

1. 2005 - musiken, enligt mig

Årets låtar (huller om buller):

Tell No One About Tonight (Mont Ventoux remix) - Le Sport. So let's dance..and tell no one about tonight. Sexigt på dansgolvet nr 1.)

Cool - Gwen Stefani. Vacker filmstjärna- i- Italien- på- 50-talet-video, vacker låt.

A Man From Argentina - Billie The Vision And The Dancers. Hopp och uppgivenhet i en bitterljuv blandning som jag aldrig tröttnar på.

Daft Punk Is Playing At My House - LCD Soundsystem. Coolness på dansgolvet.

They're Building Walls Around Us - Moneybrother. Stråkarna! Kören! Man blåser nästan iväg!

One Of Us Is Gonna Die Young - The Ark. Synthslingan!

Marching Bands Of Manhattan - Death Cab For Cutie. And it is true what you said, that I live like a hermit in my own head, but when the sun shines again, I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Some Indulgence - Embassy. Uh-uh-uh, sexigt på dansgolvet nr 2.

Koka Kola Veins - The Tough Alliance. Jag får nostalgiska tonårshångelvibbar trots att jag inte hånglade i mina tonår.

Hung Up - Madonna. Minus Abba, tack.

Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö - Timbuktu. Jag kan inte stå emot detta Malmö-anthem. Mycket roligt att sjunga/prata med i.

Be Mine! - Robyn. But you never were, and you never will be mine. Jo, jag har lärt mig det.

Who's That Girl? - Robyn. Min kamp.

Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare) - Kent. En av deras bästa låtar någonsin, en av de bästa sista-låtarna på en skiva någonsin.

En Midsommarnattsdröm - Håkan Hellström. Dans, dans, dans.

My Love Has Gone - Josh Rouse. Vemodigt ledmotiv till tidig vår.

Live Tomorrow - Laleh. Jag skulle kunna gråta.

Kalla Mig - Vapnet. Totalt avväpnande och extremt fyndigt.


Årets skivor (huller om buller):

Josh Rouse - Nashville
Josh har en alldeles egen plats i mitt hjärta; han är beyond cool. Jag älskar den här skivan och det tog lång tid innan jag kunde slita mig från den i våras.

Death Cab For Cutie - Plans
Jag har lyssnat på Marching Bands Of Manhattan, Soul Meets Body och Brothers On A Hotel Bed 1000 gånger. Det här är USA när det är som bäst; uttalet, rösten, melodierna och texterna,som känns som en roman om livet och döden.

Kent - Du Och Jag Döden
Jag köpte skivan av plikt, retade mig på att det saknades ett kommatecken i titeln, störde mig på de fula figurerna på omslaget och lät den ligga bredvid stereon oöppnad i ett par veckor. Så, inför tältturnén, började jag lyssna och upptäckte att det här kanske är Kents bästa skiva någonsin. Svart som natten, hård som sten, skör som glas. Jocke, I still love you.

Billie The Vision And The Dancers - The World According To Pablo
Spontankonserterna på stan under våren och sommaren gjorde väntan lite lättare att stå ut med, men oj, vad den här skivan var efterlängtad. Den är genial; titeln, omslaget och de svängiga, ärliga, bittra, extatiska, sorgliga, underbara låtarna.

Håkan Hellström - Ett Kolikbarns Bekännelser
Jag var skeptisk, men B tjatade om hur bra den här skivan var tills jag köpte den efter Håkans konsert på Malmöfestivalen och, ja, hon hade såklart rätt. Jag får fortfarande nostalgiska kickar av En Vän Med En Bil (studentradioavskedsfesten) och Magiskt, Men Tragiskt (Växjö överhuvudtaget), men just nu föredrar jag den lågmälda och eftertänksamma versionen av Håkan.

Jenny Wilson - Love And Youth
Jag vill vara Jenny, ty hon är definitionen av cool och stark. (Jag kan vara lite Karin Dreijer också.)

Kent - The Hjärta & Smärta EP
En förlängning av albumet, med fantastiska Ansgar Och Evelyn, som ångar av ödslig öststatsromantik.

Anna Ternheim - Shoreline EP
Anna gillar också Little China Girl - jag gillar Anna.

Embassy - Tacking
Jag tänker glassiga drinkar, sommar, cigaretter, höga klackar, hångel, en grym dj och en fest som håller på hela natten

Christmas came and went

I could have been someone,
so could anyone,
you took my dreams from me,
when I first found you.

I kept them with me babe,
I put them with my own,
can't make it all alone,
I've built my dreams around you.

Fairytale of New York spelades flera gånger under julaftonen hemma hos oss och den blir mer och mer gripande för varje gång jag hör den. Jag är överhuvudtaget väldigt sentimental den här julen. Den finaste stunden igår var när jag satte mig vid pappas stereo igår eftermiddag och lyssnade på sång efter sång med hjärtat i halsgropen och tårarna brännande i ögonen. Your Song och Tiny Dancer med Elton John, Leaving New York med R.E.M. (där brast det nästan), California Dreamin' med The Mamas and the Papas, The Boxer med Simon and Garfunkel och så, det mest överraskande: Superstar från Jesus Christ Superstar. Tänkte att det var ju en passande låt att lyssna på en julaftonseftermiddag och så, pang, blev jag helt blown away. Mamma tittade in för att fråga något och när jag skulle svara började jag gråta så att jag hulkade. Förträngda problem utlösta av en rockopera? Kan så vara. Kanske var det bara Judas som sjöng Don't get me wrong, only wanna know med sådan desperation i rösten att jag rös.

Have yourself a merry little christmas

Så, då sitter jag vid pappas dator igen, i gröna rummet på andra våningen i huset som vilar på en kulle mitt ute i Smålandsskogen. Ute är det alldeles tyst och det enda som hörs inne är mamma som öppnar kylskåpet. Tidigare idag var det inte lika tyst, då pappa spelade min julskiva på högsta volym i finrummet. Han upptäckte Fairytale of New York med Kirsty McColl och Pogues, spelade den flera gånger och jag kom på honom med att torka en tår ur ögonvrån. Like father, like daughter. Lite senare gick vi ut för att hugga oss en gran. När jag var yngre kunde det ta flera timmar, eftersom jag var pedant och perfektionist och började gråta om inte granen var vacker. Idag gick vi utanför dörren och tjugo meter ut på åkern bakom lillstugan, tittade ut en smal gran (mammas order) utan grenar på ena sidan, högg ner den och gick tillbaka igen. Det tog tjugo minuter. Mina gamla nojor och hang-ups har ersatts av nya, helt enkelt.

I går kväll pimplade jag öl framför Årets Bästa Överraskning: digitalboxen. Jag är van vid att titta på skräp när jag är hemma, eftersom vi tidigare bara haft ettan, tvåan och fyran. Inte längre. Nu har vi 1, 2, 3, 4, 5, ZTV, MTV, VHI, STAR!, Canal+, you name it. Jag skakade nästan av upphetsning inatt, då Cityakuten (det sorgliga avsnittet där Dr. Green måste sluta jobba p g a sin cancer), Eternal Sunshine of the Spotless Mind, sjukt bra musikvideor på VH1 och Döda Poeters Sällskap gick samtidigt. Och, jag råkade sätta på VH1 precis när I'd Rather Dance With You than Talk With You satte igång. Äntligen fick jag se den underbara videon!

Man måste älska televisionen.

Mitt liv i ord?

Det senaste är tydligen att presentera/definiera sig själv med hjälp av de ord man lagt till i sin egen ordlista i mobilen. Här är mitt liv - nästan som en dikt:

Allsångsfesten, bautasten, bibbs, adda, beth, crush, accomplished, bargain, babies, adored, boleros, conan, advertising, blew, birthday, allegro.

Decades, frustrerande, duh, fritidspedagog, deppig, flow, dementorer, darling, florell, executive, erlend, dickner, friskis, dejt, eternal, espresso, deppa, dyft, förköp, fåordiga, fyndigt, flippad, drums, find, dissade, eyes, deal, daj.

Födelsedagsmiddag, fyllegrej, gonatt, hostat, gosh, hemlagad, gorgeous, heikki, hångel, happy, håvat, grls, gympan, gestapo, hadet, halality, gynekologen, inkonst, grr, heleneholm, illröd, heels, hemtentan, inspelningskillen.

Japp, låttext, leksell, jkpg, know, klackskorna, liza, lekman, krokarna, kalendarium, logh, listergatan, kitsch, krya, läskigt, karaoke, knäcks, lipa, leave, kvällskonferens, kurerat, local, jay, läges, kasst, komplimang.

Mörkhårig, nemas, maggie, mångtydig, norwegian, nope, maggan, nah, oglittriga, neve, needy, mens, ness, moodyson, mailade, möllan, oplanerad, nothing, mette, nanna, nånstans, messat, oattraktiv, mazettihuset, nål, nagel, nojig, nellie, mkt.

Straight, skit, polypen, polyp, sängkläder, shoppa, potter, separation, sinnesförvirring, sannah, sassa, rudi, sugits, raggrapport, ???, solarie, skallige, sötast, skippar, skvallra, relaxa, rönneholmsv, pumpat, panodil, shoppat, painters, spiderman, rip-off, perfa, piss.

Usch, tornen, thåström, tjafs, undanflykt, tequila, translation, urinvägsinfektion, very, vagabond, tina, typvärr, than, timbuktu, two, tight, taggat, yeah, your, wish, whitney, woman, with, wahey, yay.

...............................

Jodå, man kan se att jag bor i malmö, gillar Harry Potter och använder engelska uttryck lite för mycket. Och en del annat.

Alldaglighet och Keanu

Idag har jag: nästan börjat gråta på väg till jobbet för att bussen aldrig kom och jag höll på att blåsa bort i stormvindarna, varit blasé under två utvecklingssamtal (jag tror inte att det märktes så mycket), jobbat i vårt fina bibliotek, beställt böcker till vårt fina bibliotek, sprungit upp och ner för skolans tre trappor allt för många gånger, sett Snygga Pappan i min klass i vass kostym, varit snäsig mot min chef igen (I have to learn to bite my tongue!), fått tre kramar av klassens hyperaktiva lilla pojke, ätit god mat från Norman's Deli, två hembakta lussekatter och däckat i soffan.

Ikväll ska jag: titta lite på The Matrix på tv, för det är trots allt en av världens snyggaste filmer. Scenen när Neo och Trinity målmedvetet stegar in i den där foajen och skjuter sönder allt är något av det coolaste jag vet. Jag kan inte få nog av Keanu. Jag vet, jag vet, han är träaktig och stel och Gud vet vad, jag vet, jag har hört det förut. Men Keanu är mörk, sur och bitter, på riktigt och i sina roller (kombinerat med schyst kostym och kedjerökning i Constantine), and I like it. Jag har gillat honom sedan hångelscenen på surfbrädan i Point Break, som jag och mina kompisar såg åtskilliga gånger på högstadiet.

Events

Fredagen den 30/12: Erlend Öye på Crush.

Lördagen den 4/2: Death Cab for Cutie på KB.

Detta är science fiction.

Broken spirit + frukt = salvation?

Jag tänker att allt - mitt hår, min mage, mitt humör, mitt liv, mina tankar, mitt samvete - skulle bli bättre om jag åt mer frukt. Problemet är att jag sällan lyckas få i mig mer än en frukt per dag. På gymnasiet var jag fanatisk; fem äpplen (den enda frukt jag inte inbillade mig att jag var allergisk mot) om dagen, gissa om jag höll doktorn borta från magen! Samt morötter så att jag blev alldeles gul i huden. Det där höll ju inte i längden, eftersom jag ibland fick hetsäta tre äpplen innan läggdags för att jag inte hunnit få i mig dem under dagen. Så jag släppte det, allt eftersom. Lättnaden kom med tiden.

Lite för mycket, kanske.

Nu kanske jag har kommit på ett knep. Jag köper hem ungefär tre sorters frukt åt gången. Sedan gör jag fruktsallad varje kväll. På det viset slipper jag äta frukterna en och en. Igår blev det en kiwi, ett äpple och en banan, blandat med valnötter och russin. Idag blir det detsamma, förutom kiwin. Så jag hackar, äter och knäpper mina händer för att allt ska bli bättre.

Comfort of Strangers

The new Beth Orton album, 'Comfort of Strangers', is in stores on February 7th, 2006. The 14-track album was recorded at New York's Sear Sound studio in the spring of 2005, with the much-acclaimed musician and composer Jim O'Rourke as producer. O'Rourke -- most recently guitarist and bass player with Sonic Youth -- has previously worked on recordings by such diverse groups and artists as Wilco, Stereolab and the noted American guitarist John Fahey.

Nya singeln finns på http://bethorton.astralwerks.com/ Och man kan säga så här: den får mig inte att ångra att hennes bild hänger inramad på paradplats i mitt vardagsrum. Tvärtom.

Lisa för själen

Sådärja, då har man surat sig igenom en arbetsvecka till. Mitt humör blir inte direkt bättre för var dag som går. Idag, när jag satt på personalrummet och skrev en utvärdering av vår lärarstudent (sjukt att jag utvärderar studenter, I guess I’m all grown up now. En annan student på skolan frågade om jag ville vara hennes handledare nästa termin, eh.) och utbrast: ”Det här är det sämsta jag skrivit i hela mitt liv!”, tittade L på mig och sa: ”Du blir bara svartare och svartare för varje dag. Det är rätt intressant att se.” Det är å ena sidan ganska komiskt att jag, som kan klä in nästan alla känslor i skratt, helt plötsligt blir ansedd som svartsynt. (Alltså jag är ju det allt som oftast, men hur förbannad/ledsen/förtvivlad jag än är får jag ändå höra att jag "alltid är så glad".) Å andra sidan är det ganska jobbigt att varje morgon vakna med ett ”åh nej” i kroppen.

Varje moln har ju dock en silverkant. Ibland är det asjobbigt att jobba med barn när man mår dåligt, men oftast, nästan jämt faktiskt, har de en förmåga att få fram en "här och nu"- känsla som sopar undan det dåliga för ett tag. Jobbet kan vara en egen verklighet ibland, som existerar mellan det riktiga livet på morgonen och på kvällen. Ibland ett andrum, ibland en svart sörja.

Idag hade alla förutsättningar att bli en dålig dag. Min kollega var sjuk, vilket innebar övertid och en ensam eftermiddag med barnen för mig. Flera stycken på en annan avdelning var också sjuka och deras barn skulle därmed bli min och en vikaries ansvar. Mitt humör gjorde att jag inte orkade höra vissa lastgamla diskussioner om vissa barn i personalrummet. Lägg till två rastvakter, magont och utvecklingssamtal och, ja, det vore synd att säga att jag var peppad i morse. Så, på middagsrasten, kom J, en sexårig, mycket speciell, hyperaktiv pojke i min klass och ropade: ”Maggan, kolla, kolla, kolla, jag har en fotboll!!! Ska vi spela?!" What the hell, tänkte jag, som annars brukar stå och frysa på skolgården, och sparkade bollen till honom. Det är mycket rörande och stor humor att se sexåringar spela fotboll. Koordinationen är inte den bästa och varje passning kräver koncentration till tusen. Så fort jag sköt en boll till honom tog han ner den med handen så att den låg stilla, för att sedan skjuta iväg den. Hela tiden med uppspärrade, knallblå ögon och halvöppen mun. Vi sprang runt hela skolgården och bara sparkade bollen till varandra och jag kände hur jag liksom slappnade av i hela kroppen. J var så otroligt glad över att jag spelade med honom att han nästan slog knut på sig själv och just då kunde inget kännas finare. Vi hamnade på fotbollsplanen och några av mina killar i tvåan som tränar med MFF, alltid spelar fotboll på rasterna och är dåliga förlorare, hängde på och spelade och jag blev så rörd över det överseende de hade med J. De passade till honom, sa inget dumt åt honom när han tog bollen med händerna och skrattade inte bakom hans rygg. Just där, just då, kunde inget vara finare.

Efteråt var jag så förvånad över hur roligt det var att spela fotboll – jag har ju alltid avskytt det förut. Jag tänker på kompisgänget i Vårt Hemliga Liv, som samlas på en gräsplätt vid havet i Melbourne och spelar fotboll i nästan varje avsnitt. Killar, tjejer, advokater, läkare, dagdrivare. Alla tillsammans. Pratar lite, spelar lite, släpper allt annat för en stund. Så skulle jag också vilja ha det.

(Basket går också bra.)

Mark Kozelek, KB, 5/12-05

- Oh, go right on. It's not that important.

Mark Kozelek står på KB:s scen och fingrar lite på gitarren när någon i publiken börjar prata högljutt. Ett argt "schh!" hörs från någon annan i publiken och det är då Mark tittar upp från golvet, ler lite och fäller ovanstående kommentar. Han låter inte det minsta arg eller ironisk. Bara väldigt ödmjuk, och kanske lite uppgiven. Han ser mycket trött ut och påminner faktiskt lite om Michael Douglas i vissa vinklar.

När jag kommer till KB har jag haft en usel måndag. Jag försöker svälja bort illamåendet och anstränger mig för att kunna förstå att sångaren i Red House Painters finns i byggnaden. Så kommer han in på scenen, en helt vanlig måndagskväll då jag lika gärna hade kunnat sitta hemma och titta på Cityakuten som vanligt. Han tittar inte på oss, utan börjar spela introt till vackra Grace Cathedral Park. Jag undrar om han inte inledde med den låten förra gången jag såg honom också. Det känns lite overkligt att höra den där speciella rösten på riktigt igen. Mark Kozelek är ju upphöjd i min (och många andras) värld. Det är lite speciellt att gå på konsert och höra låtar som varit så otroligt viktiga för en under en viss period i ens liv. Man har lyssnat på dem så mycket att de för alltid finns inom en; de ligger latenta i ens medvetande. Att höra dem igen, för första gången på länge, väcker känslor - minnen - till liv.

Ungefär tjugo minuter in i konserten kommer den, låten han inte spelade sist: Katy Song. Han kör den helt akustiskt och den låter inte alls som på skivan, men orden och stämningen är den samma. Jag försöker ta in den på samma sätt som man försöker uppskatta vitsipporna på våren - här och nu, bara för ett litet tag.

Glass on the pavement under my shoe,
without you, is all my life amounts to.

En av världens mest sorgsna textrader? I should think so.

Mark spelar mest gamla Red House Painters-låtar, vilket gör mig positivt överraskad. Han är lågmäld och sympatisk. Han spelar All Mixed Up! Han ursäktar sin trötthet med att han var tvungen att åka till "Fucking Helsinki last night", skrattar lite och säger att han är så borta att han knappt vet vad han heter.

Mot slutet av konserten kommer en helt makalös version av Ruth Marie och jag tänker att nu är allt fulländat. Då drar han till med Mistress som extranummer. Is längs ryggraden. Han ser svimfärdig ut när han går av scenen. Jag tar min jacka och ska precis gå när han kommer ut en tredje gång. Han skakar på huvudet, skrattar till och säger:

- Fuck you guys, I don't even know what I'm doing here.

Sedan börjar han spela igen och jag tror nästan inte mina öron när jag hör att det är Revelation Big Sur. Jag älskar den och hade aldrig väntat mig att få höra honom spela den live. Det är nästan magiskt.

And you're the dark of our home,
but still the home that I feel won't let up
or let go.
And this I'm certain,
and this I'm certain.

Han avslutar låten abrupt, mumlar ett "thank you" och så är han borta.

Bodil, min Bodil

Många tycker det är fånigt med äldre kvinnor som sitter vid sina DVD-spelare och dyrkar yngre män som Viggo (Mortensen), Mads eller Mikhail Khodorkovsky, den vackre oligarken som Putin så orättmätigt kastat i fängelse.Dessa många har fel.Det är inte hälften så fånigt som äldre män som inte nöjer sig med att sitta vid DVD-spelaren och dyrka. Utan som måste förföra varenda vacker ung kvinna som faller dem på läppen för att bekräfta något som ändå aldrig går att bekräfta utifrån.

Bodil Malmsten på www.finistere.se

Jag är med dig, Bodil. Fastän jag är ung tänkte jag dyrka Viggo som Aragorn ikväll.

Tillstånd # 2

(Torsdag som går i grått, that time of the month, vidrig soppa i matsalen, nära tårarna på Åhléns på lunchen. I mitt huvud spelas öppningsspåret på en av årets bästa skivor.)

I wish we could open our eyes, to see in all directions at the same time
Oh what a beautiful view, if you were never aware of what was around you
And it is true what you said, that I live like a hermit in my own head
but when the sun shines again, I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Sorrow drips into your heart through a pinhole
Just like a faucet that leaks and there is comfort in the sound
But while you debate half empty or half full
It slowly rises, your love is gonna drown.

Marching Bands of Manhattan, Death Cab for Cutie, (Plans)

Tillstånd

Unrequited love was, at that period of my life, the only kind I seemed to be capable of feeling. This caused me much pain, but in retrospect I see it had advantages. It provided all the emotional jolts of the other kind without any of the risks, it did not interfere with my life, which, although meagre, was mine and predictable, and it involved no decisions. In the world of stark physical reality it might call for the removal of my illfitting garments (in the dark or in the bathroom, if possible: No woman wants a man to see her safety pins), but it left undisturbed their metaphysical counterparts. At that time I believed in metaphysics. My Platonic version of myself resembled an Egyptian mummy, a mysteriously wrapped object that might or might not fall into dust if uncovered. But unrequited love demanded no striptease.

Margaret Atwood, Hair Jewellery (ur Dancing Girls)

But I don't feel any different

Jag känner av the Christmas spirit blandat med melankoli över att ett år kan gå så fort och att jag egentligen aldrig förändras. Till det passade det utmärkt att lyssna på Last Christmas fem gånger i sängen när jag knappt vaknat i förmiddags. Vissa textrader bränner till lite extra, som när George viskar Happy Christmas, I wrapped it up and sent it och när han sjunger Tell me baby, do you recognise me? Well, it's been a year, it doesn't surprise me.

Steg upp, duschade, kollade Buffy och beslöt mig för att ta mig an min "när jag får lön" -ärendelista. Tog på mig min svarta kappa över mina alldagliga, trista kläder och vandrade in mot stan. Gick där tillsammans med tre miljoner andra Malmöbor som just fått lön och beundrade juldekorationerna. Tittade på kläder som inte fanns kvar i min storlek (bland annat en svart klänning i 20-talsstil med smala axelband på Vero Moda) och som jag ändå inte har råd att köpa. Hörde hur panflöjtsindianerna slaktade The Sound of Silence på gågatan utanför nya Åhléns City. Började nästan gråta när jag hörde A Fairytale of New York (ej på panflöjt), bara för att de sjunger om NYC och för att Kirsty McColl är död och Shane McGowan alldeles nedgången. Blev sugen på kaffe och gick hem och drack en kopp tillsammans med två stora chokladmuffins. Blev illamående. Hänvisar till Anna Hellstens fuldagstext på Fountain (länk t h), hon säger det bättre än någon annan. Hon säger allt bättre än någon annan.

Lyssnar nu på Deth Cab for Cuties senaste - den fanns med på ärendelistan. Den skulle nog också kunna få mig att gråta.

But if you kiss me now, I know you'd fool me again

Det är fredag eftermiddag och jag är så uttråkad på jobbet att jag nästan såg fram emot att plocka ur diskmaskinen förut. Mitt hår är otvättat, mina ögon svider efter tre timmars sömn inatt och barnen pratar onaturligt högt. Ute snöar det. Min kollega A har bränt en julskiva till mig som snurrar i stereon inne i ateljén. Mitt enda krav var att den skulle innehålla Last Christmas med Wham, en låt som jag för tio år sedan slentrianhånade och nu inte kan få nog av. Otroligt vemodig. När jag kommer hem ikväll ska jag sätta upp min adventsstjärna i fönstret och sedan kollapsa i soffan med veckans inspelade avsnitt av Lost, O.C. och Vårt Hemliga Liv. High life.

För mycket början av veckan

Det tänker jag på imorgon, sa mumintrollet åt sig själv. Det får inte rum mer i mitt huvud just nu.

Jag läser Pappan och Havet innan jag somnar och ganska ofta är igenkänningsfaktorn hög. Det känns tryggt. Fast hur ofta känns det lättare att ta itu med saker nästa dag, egentligen?

I morse kom jag till jobbet innan det hade hunnit bli ljust. När jag en halvtimme senare kom ut på skolgården var luften alldeles rosa. Allting var stilla. Så plötsligt började det ramla ner små, små snöflingor här och där. Det är man inte bortskämd med i Skåne så här års. Trots att det var en trött och jobbig tisdagsmorgon kändes allt lite magiskt för ett ögonblick.

Ikväll börjar Grey's Anatomy på kanal 5. Jag gillar sjukhusserier och är peppad. Dessutom spelar Patrick Dempsey (nörden i Can't Buy Me Love) en av rollerna, och oj, oj, där kan man snacka snygg! Som en mer vuxen och inte alls så mumlande version av Ben i Felicity.

Harry Potter och den Flammande Bägaren

Nu är den här...

Mike Fyra bröllop och en begravning Newell måste ändå ha strukit något i stil med Uppsalas lokaldel ur Rowlings tegelsten, dock utan att filmen känns speciellt påskyndad. Han förvaltar också den mörka ton som hans föregångare Alfonso Cuarón lade över filmserien, och när till slut den superelaka Voldemort äntligen visar sig är han nästan lika läskigt fascinerande som att Jarvis Cocker från 90-talsbandet Pulp sjunger på Hogwarts julbal.

(Jonas Cramby i Expressen)

Jarvis Cocker som häxa (Ian Brown var med i förra filmen) och en av mina snyggaste skådisar, Ralph Fiennes, som Voldemort. Ahh...I can't wait.

Pick-me-up

Tack gode Gud att det är fredag. Veckan har tjurat sig fram, jag har varit trött på dagarna och pigg på kvällarna och därmed sovit oroligt och tänkt dåliga tankar i nattmörkret. (Dåliga som i destruktiva, inte dåliga som i snuskiga. Jag borde tänka fler snuskiga tankar istället.)

Dagen inleddes med skivinspelning med min klass. Killen som skötte inspelningen visade sig vara mycket snygg och mycket trevlig och han hade dessutom fantastiska glasögon. En fin start på dagen. Barnen var hur coola som helst och sa inte ett knyst mellan låtarna. De är pärlor allt som oftast.

Efter jobbet ska jag trotsa min ekonomi och gå direkt till Folkårock och köpa Embassys nya skiva. Jag tjuvlyssnade lite på den igår och det lät precis så bra som jag visste att det skulle låta.

Solrosen

Det är en gnistrande kall och solig dag i Malmö. Min klass jobbar med olika konstverk runt omkring i staden och efter lunch idag var jag ute och fotograferade olika statyer. Här är Solrosen, som är en av mina favoriter. Hon står i parken, bara ett stenkast från skolan, och sträcker sig mot himlen. Vackert.

Måne över Karlskronaplan

När jag kom hem ikväll badade mitt vardagsrum i ett spöklikt, blåaktigt ljus. Jag smög fram till fönstret och där ute lyste månen, stor och vit, inramad av en alldeles midnattsblå himmel. Som ett konstverk. Jag älskar verkligen min utsikt. Och jag tycker att det känns skönt att kvällarna är mörka igen. Ljuset hör våren och sommaren till.

Jag tänkte att det kanske kunde vara en magisk kväll ikväll, eftersom fullmånen ledde mig hem från jobbet, men jag mötte ingen jag ville möta. Jag tog till och med en omväg.

Veckan har varit låg hittills, som en tjurig motsats till helgen. Min kollega frågade idag hur det var fatt, eftersom hon tyckte att det kändes jobbigt att se mig "utan gnista", som hon uttryckte det. Jag sa att det inte fanns mycket hon kunde göra, men att jag var tacksam. Det känns skönt att veta att någon ser efter mig.

Surreal world

Det är söndag, Fars Dag (mamma ringde upp mig, sa "säg grattis till pappa" och lämnade över luren), jag har sovit tre timmar i morse och har nästan glömt mitt namn. Det är för mycket annat som trängs i min hjärna just nu. Jag lyssnar på A Lack of Color med Death Cab på repeat och förstår nu varför Seth Cohen ville skriva en sång till just den låtens ära i Chrismukkah-avsnittet av O.C.

Me likey: Jockum Nordström

Om man vill förstå varför: se reprisen av K-special: Herr och Fru Konst på tvåan imorgon klockan 13.15.

Annars får det vara

Ska det vara så ska det vara så här; annars får det vara:

I roll the window down and then begin to breathe in,
the darkest country road and the strong scent of evergreen,
from the passenger seat as you are driving me home.
Then looking upwards I strain my eyes and try to
tell the difference between shooting stars and satellites,
from the passenger seat as you are driving me home.

Do they collide? I ask and you smile.
With my feet on the dash, the world doesn't matter.
When you feel embarrassed, then I'll be your pride.
When you need directions, then I'll be the guide for all time.

Passenger Seat, Death Cab for Cutie

Stella!

Stella McCartney är cool. Hon gör snygga kläder, hon är noga med att kläderna tillverkas på ett etiskt riktigt sätt och att det aldrig används djur (skinn eller päls) i hennes kollektioner, hon är kompis med Gwyneth Paltrow och hon har ett av de finaste namnen jag vet.

Idag gästspelade hon på H&M. När jag kom till dit en timme efter att de hade öppnat var alla kläder slut, förutom några behåar och bälten. Bra för min magra plånbok, dåligt för min tråkiga garderob.

Dur och moll

Mitt arbete är ganska ombytligt; mitt humör likaså. Igår, när jag började jobba klockan 7 (konstigt hur det kan kännas som mitt i natten när jag är van vid - och "accepterar" - att börja halv åtta vissa dagar, bara en halvtimme senare!) och barnens röster skar som knivar i huvudet kunde jag nästan sympatisera med Michael Douglas (milt uttryckt) frustrerade rollkaraktär i Falling Down. En pissig dag, alltså.
Idag fick jag istället uppleva en av bonusarna med mitt yrke: de attraktiva papporna. Jag stod där i korridoren med en av mina favoritpappor och diskuterade en incident som hans barn varit inblandad i. Han stod där i sina snygga, svarta glasögon och jag pratade med min professionella min på. Om han bara visste, tänkte jag. Om han bara visste vad jag egentligen tänker på nu.

Jag borde rodna.

Marky Mark

Jag lyssnar på Mark Kozelek för att friska upp minnet inför konserten på KB den 6 december. Det är ett mycket trevligt, och naturligtvis vemodigt, återseende. Jag frös till is första gången jag hörde introt till Katy Song för 5-6 år sedan och på den vägen är det. Jag såg Mark Kozelek, då tillsammans med resten av Red House Painters, på KB i maj år 2001. Jag bodde i Växjö då och vi var ett gäng som körde ner för konsertens skull. Det var första gången jag var i Malmö och det kändes speciellt eftersom jag visste att jag skulle flytta dit bara några månader senare. Vi parkerade på Möllan, nära KB. Staden kändes stor, lite skrämmande och otroligt lockande på en och samma gång. Konserten var givetvis magisk. Vi stod allra längst fram och svajade. Konserten höll på i timmar och Mark spelade vid ett tillfälle introt till Katy Song. Men, sa han, jag kan inte spela resten, gitarren är inte rätt stämd.

Jag tror inte att han kommer att spela den nu heller, men det är okej. Jag har dock en önskelåtlista:

Katy Song (ändå)
Song for a Blue Guitar
Grace Cathedral Park
Walk all over You
Bad Boy Boogie
Revelation Big Sur
Medicine Bottle
Rock 'n' Roll Singer
Ruth Marie
All Mixed Up
You Ain't Got a Hold on Me
Love at First Feel
Mistress

Tell no one about tonight

Igår jobbade jag med en av mina favoritkollegor. Hon är så klok, klarsynt och drastisk och jag suger i mig varje ord hon yttrar. Jag berättade om min besatthet av Brideshead Revisited-boxen och att jag bara har två avsnitt kvar som jag inte riktigt vågar se för att det blir så sorgligt när det tar slut. Hon berättade då att hennes man (eller ja, sambo, men det är ett så fult ord) och hans kompis levde Brideshead när de var i 20-årsåldern. De körde hela stilen med 20-talskläderna, livsstilen och attityden. De må ha varit världens största posörer (det tror jag i och för sig inte, de gjorde ju det för att de älskade Brideshead Revisited), det bryr jag mig inte om. Jag tycker att det är fantastiskt.

Igår var det annars fest hela dagen. Halloweenfest (tyvärr) på jobbet, med min kollega M:s hemmasnickrade discolampá (spotlight inlindad i ett rött A4-papper), utklädda barn och massvis med ofrivillig humor. På kvällen såg jag Jay-Jay Johansson på KB och, oj, där har vi en vacker man! En alv i stilrena modehuskläder. Jag måste nog fixa nya skivan, ty låtarna var mycket bra. Efter konserten gick vi till Crush (inte jag och Jay-Jay, tyvärr, utan jag och C), som tyvärr var lite av en skugga av sitt forna sommarjag. Kvällen glimrade dock till på dansgolvet vid klockan 3, då jag dansade till Embassy, Le Sport och Vapnet med den enda kille jag vet som uppskattar att dansa lika mycket som jag.

Det var vi värda.

Till sist vill jag bara säga att nu älskar Ansgar och Evelyne och att jag v e r k l i g e n vill ha Reading is sexy-tröjan.

Reading is sexy

Och, just det, om jag fick bli skolbibliotekarie skulle jag vilja ha på mig den där fantastiska Reading is sexy-tröjan Rory hade på sig i förra avsnittet av Gilmore Girls varje dag.

I min bok är Du för evigt Evelyne

Nu har jag firat torsdag med 11 bitar vegetarisk sushi. Avrundat med två Extra drops sugarfree licorice dental pastilles (perfekt lakritssmak) var det en väl godkänd måltid i min bok.

Veckan har varit låg och orolig, regnig och grå. Det enda som piggat upp mig är Kents nya Hjärta och Smärta-EP - särskilt östtyskromantiska Ansgar och Evelyne - och att piffa i biblioteket på skolan. Biblioteket är mitt hjärtas mål just nu.

Min skola har ett stort, ljust bibliotek med snedtak och takfönster. Men det har sett så övergivet ut med kala väggar, halvtomma bokhyllor och fullkomlig utlåningsanarki. I början av terminen bildades så en biblioteksgrupp (där jag och fyra lärare till ingår) med målet att få biblioteket levande igen. Vi har kastat kilovis med gamla böcker (t ex geografiböcker om Östtyskland), möblerat om på ett trivsamt sätt, flyttat hyllor och sorterat. Jag har kontaktat olika förlag och fått ljuvliga skärmar med bland annat Elsa Beskow-motiv att smycka rummet med. Vi klurar på ett lånesystem och olika sätt att ha biblioteket bemannat. En långsam förändring har börjat ske. När det gäller saker jag verkligen gillar har jag svårt att göra dem halvhjärtat. Alltså längtar jag till biblioteket hela tiden när jag är på jobbet. Jag längtar efter att sortera böckerna ännu mer, i bokstavsordning efter författare. Jag vill hänga upp fler planscher och sätta upp boktips. Jag vill smeka bokryggarna och fixa temautsällningar. Problemet är att jag har så lite tid att vara där. Jag får smita upp när jag har några minuter över. När jag egentligen skulle vilja vara där och beskydda som en fågel som ruvar på sina ägg.

Vad händer ikväll?

16.40 Everwood (TV3) - för en sentimental kick.

18.10 One Tree Hill (Kanal 5) - lite för mycket såpa för min smak, men jag gillar Peyton.

19.00 (spela in) The Mountain (TV3) - verkar inte vara någon höjdarserie, men Oliver Hudson (Kates fina bror) är med.

19.05 Gilmore Girls (Kanal 5) - ren kärlek.

(paus för mat och dusch, t ex)

21.20 Nip/Tuck (Kanal 2) - en serie som har blivit så bra!

22.05 ev. ett avsnitt av Brideshead Revisited och/eller The Mountain.

= balsam för själen.

Charles och Sebastian

Så här ser de ut i serien, Sebastian (t v) och Charles. Det går inte riktigt att fånga deras elegans på bild, dock. Fast visst ser man att de är ack så stiliga.

En förlorad värld

För en tid sedan köpte jag dvd-boxen Brideshead Revisited, en brittisk dramaserie från 1981 som bygger på Evelyn Waughs roman med samma namn. Det är en outsägligt vemodig och sorgsen berättelse som utspelar sig på 20 -talet och handlar om de båda vännerna Charles (Jeremy Irons) och Sebastian (Anthony Andrews). De möts för första gången vid universitetet i Oxford, där den ambitiöse studenten Charles blir omedelbart fascinerad och betagen av Sebastians dekadenta och bohemiska överklasslivsstil. Efter deras första möte lever de i ett slags symbios, som ett slags 20-talets slackers, men istället för utvuxna frisyrer, skräpmat och dataspel är attributen snygga vita eller beige kostymer, skolk, picknickar med champagne och tusentals cigaretter. De tillbringar mycket tid på Sebastians föräldrars gods, Brideshead, där de fördriver tiden med att bara...vara. Charles storögda beundran för Sebastian får snart nog sina törnar och symbiosen börjar krackelera då Sebastians alkoholintag och sorgsenhet bara ökar. Men deras starka kärlek finns ändå kvar (om den är sexuell får man sjäv spekulera i, jag tycker snarare att den står över allt jordisk.)

20-talet skildras ofta i böcker och filmer som ett dubbelbottnat årtionde; brustna illusioner blandat med ett nästan krampaktigt försök att samtidigt hålla fast vid festen och det ljuva livet. Den svenska översättningen av Brideshead Revisited, En Förlorad Värld, känns för en gångs skull helt relevant. För, Charles, som är berättaren, är hela tiden medveten om att allt som händer honom aldrig kommer att hända igen. Det kommer för alltid att finnas ett tomrum i honom som ingenting kommer att kunna fylla. Jag, som är otroligt sentimental och nostalgisk av mig, älskar naturligtvis detta. Jag får samma känsla som när jag läser The Great Gatsby; Gatsbys stora fester som på ytan är så eleganta och storslagna, men som egentligen bara bygger på en längtan att locka till sig något från en försvunnen tid; sin ungdomskärlek.

Jag är dessutom mycket svag för missanpassade, dekadenta överklassynglingar i filmen och litteraturen. Vackra och sorgsna, svåra att komma in på livet, på väg mot undergången. Som Gatsby, som Sebastian och som Henry i Den Hemliga Historien. Det är något mycket tragiskt och vackert över dem på en och samma gång. Och de är mycket svåra att släppa.

Still mute

Idag är jag, förutom hes, så trött att det känns som att jag har släpats efter en bil. Därtill har jag, i alla fall delvis, mig själv att skylla. Jag var ute igår - utan att prata dock. Det är B:s sista helg i Sverige på ett bra tag och det var faktiskt vår skyldighet att göra det vi gör bäst: dansa.

Jag hade med mig ett block för att kunna kommunicera utan röst och tänkte sammanfatta kvällen enbart genom mina anteckningar:

"Ni borde sitta bredvid varandra så att ni kan prata."

"Tjejerna är väldigt unga och killarna 30+?!"

"Fint att dansa med dig igen!"

"Jess och Rorys sång!"

"2 * Stone Roses!"

"Hon är Billies största fan!"

"Först O.C.-låten, sedan Death Cab = hyllning till Seth"

Japp, det var fint. Och jag vill tacka Gud för att vi fick höra Such Great Heights.

Don't speak

Idag kan jag inte prata alls. Skolsyster sa till mig att gå hem, för om jag viskar förstör jag stämbanden ännu mer. Börjar själv inse att den här dagen inte kommer att fungera, eftersom mina kollegor är sjuka och jag kommer att vara själv med barnen i eftermiddag. Jag blev så besviken på min chef när jag berättade för henne att jag nog bör gå hem. Hon log lite överseende och sa: "Tja, vikarien på X kan kanske stanna längre, du kan ju prata med henne." Jo, problemet är ju bara att jag inte kan prata alls. Eftersom jag blir ynklig när jag mår dåligt och därmed har nära till gråten, kunde jag inte svara henne alls, inte ens med en viskning. Som till exempel: "Ursäkta, är det inte du som är chef här? Jag visste inte att jag hade ansvar för att fixa vikarier."

Det är verkligen som skolsyster sa till mig: "Du måste ta hand om dig själv, för det är sannerligen ingen annan som gör det."

Schh..

Min mamma brukar säga att hon och jag är sammanlänkade, själsligt och framförallt kroppsligt. Hon känner av mina krämpor och jag märker mer och mer att jag ärvt hennes. Mamma brukar bli hes en gång om året - nu har även mina stämband tagit en time-out. Allt jag säger låter som en viskning eller i bästa fall en rosslande kråka som hamnat i målbrottet. Mer än vanligt lägger jag märke till hur mycket av mitt arbete som består av prat. Genomgångar, tröst, konfliktlösning, högläsning, prat med kollegor, prat med föräldrar, småprat med enskilda barn. Ofta pratar jag i princip oavbrutet nio timmar om dagen, med bara vissa minuter av tystnad. Och jag hör lika mycket prat själv. Om någon undrar varför jag är så dålig på att ringa till folk; här är svaret. Jag är sönderpratad.

Idag är jag bara en kropp på jobbet. På ett sätt är det skönt att ha ett legitimt skäl att vara tyst; på ett annat sätt känner jag mig helt meningslös.

Go Rory

En kommentar på (den svenska) säsongens första avsnitt av Gilmore Girls: jag ska spela in reprisen och se om när Rory, iklädd en herrkostym to die for, förför Mr. Gorgeous and Untouchable, Logan Huntzberger, med ärligt rakt-på-sak-snack och en flaska champagne. Jag ska se det om och om igen.
Det är min form av terapi.

Du skulle kunna vara vem som helst

Jag var ute igår, fylld av hela känslospektrat, från djupt svart, till pulserande rött, till rent vitt tillbaka till det svarta igen. Den lockhårige dj-mannen, som jag trodde var en house-kille (alla house-killar tycks vara Morrissey-män innerst inne), spelade alla låtarna som ligger bredvid min stereo just nu. Han spelade Such Great Heights. Han spelade Some Indulgence. Han spelade If I Ever Feel Better. För varje låt han spelade, sjöng med i, tryckte han kniven några centimeter längre in i hjärtat på mig, tills det blev för mycket, tills alla förträngda känslor började sippra ut, tills jag inte stod ut mer, utan fick fly därifrån innan tårarna började rinna mitt på dansgolvet. Jag hade kunnat stå där i 50 år. Det skulle inte förändra någonting. Men varje låt betydde allt just då.

Extas

Jag är på allvar helt extatisk! Anna Hellsten har tillsammans med några andra av Sveriges bästa skribenter startat en ny blogg: http://www.modernista.se/fountain/

Jag kan knappt tro att det är sant. Det är som att få läsa bibels fantastiska små notiser om allt från läppstift till äckelfärger all over again.

Robyn was here

Igår kväll var J och jag och såg Robyn på KB. Jag hade kunnat betala 200 spänn bara för att få höra det feministiska manifestet Who's That Girl? live. Som bonus fick jag nu klädbyten, Be Mine! två gånger, Neneh Cherry- och Leila K-covers och de snyggaste jäkla klackaskorna jag har sett.

Lost in translation

Min kollega Å (från Stockholm) och jag (från Småland) hittade ett gemensamt intresse/irritationsmoment när vi vaktade barn på gården igår eftermiddag: det svenska språket och hur man använder det. Jag är själv uttalad språkpolis och orsakade tillsammans med en kollega dålig stämning i vårt arbetslag för en tid sedan, då vi vägrade gå med på att skicka ut en föräldramöteslapp till föräldrarna där en annan kollega skrivit ordet "våran." Å drillar sin femårige son i att det heter e-gent-lig-en och inte ijenklijen. Språk är makt, menar hon, och det minsta man kan göra för barn är väl att ge dem verbal styrka?

Vi kom så småningom in på skånskan. Skånskan är en fin, men ofta ganska märklig dialekt. Här är några språkliga skånskheter som förbryllar Å och mig:

1) Sådant som får oss att kräkas:

a) Böjningen av verbet byta. Det heter byta - bytte - bytt, eller hur? Inte i Malmö. Här heter det byta - bytade - bytat. I början trodde jag att barnen sa så för att de inte visste bättre; när jag märkte att även vuxna säger så insåg jag att det var dialekt. Det innebär dock inte att jag känner mindre olust varje gång någon av mina elever säger: Jag har bytat kulor med Kalle.

b) Den hemmasnickrade konstruktionen av varsin; vars en. Och till och med vars två (!) Det heter: Alla får varsin kaka alt. Alla får två kakor var. Här säger man dock: Alla får vars en kaka alt. Alla får vars två kakor. Jag kan förstå hur konstruktionen kommit till, men i mina öron låter den ändå helt uppåt väggarna.

c) Böjningen av verbet lägga. Det heter lägga - lade - lagt. Gissa chocken första gången jag hörde den här meningen: Var lagg du min tröja? Som taggtråd genom öronen.

2) Sådant vi inte fattar:

Ett tallrik (tallriket), ett choklad (chokladet), ett tvål (tvålet) etc. Jag fattar bara inte.

3) Sådant som bara är roligt och som jag kommer på mig själv med att säga ibland:

Vissa konstruktioner av sammansatta ord, där man kastar in ett extra "a" eller "e" mellan orden. Typexempel: tjock-e-tröja, klack-a-skor, strump-e-byxor. Glömmer aldrig första gången jag hörde en 12-årig elev ropa följande till sin lärare:

- Men M, har du klackaskor på dig?!

Jag vet inte riktigt varför, men det är så gulligt på något sätt. Själv använder jag t ex ordet tjocketröja nästan varje dag:

-Maggan, måste jag ha jacka på mig?
-Nej, bara du tar på dig tjocketröjan är det lugnt!


(Förlåt alla eventuella skånska läsare om ni känner er förolämpade; feel free to gräva upp skit om småländskan och ge igen!)

Curly

Nu har jag rakt hår igen. Jag drog ut på kvällsrutinerna in i det sista igår kväll, för jag visste att det var den sista sucken. Stod framför spegeln och fingrade på lockarna lite innan jag gav upp och lade huvudet på kudden och släckte lampan. Idag tittade jag mig knappt i spegeln innan jag ställde mig i duschen.

Nu är jag ordinär igen.

Ibland älskar jag mitt jobb

Elev 1: Maggan, fanns det fiskar på dinosaurietiden?

Elev 2(Tvärsäkert): Ja-a, det fanns ju fiskar redan när jag föddes!

Frizzy

Jag har korkskruvslockar i håret. När min frisör hade klippt färdigt mig idag plockade hon fram locktången - "du har ju så långt hår att man kan leka lite nu." Yes! Jag kan inte se mig mätt på mina lockar och sörjer redan att jag kommer att sova bort dem inatt. Var så nöjd efter frsörbesöket att jag gick raka vägen in på Åhléns och köpte ett läppstift vid namn cherry wine. Sedan mötte jag upp med N, som jag inte träffat på flera veckor, och vi begav oss till Thai Thai och åt god och billig mat. Nu är jag sugen på fest. Men jag får nöja mig med årets första satsumas och ett avsnitt av Gilmore Girls. På tal om favoritserier läste jag förresten en liten artikel om Jared Leto, a k a Jordan Catalano i fantastiska grungeserien My So-Called Life som gick runt mitten av 90-talet, i Metro igår. Han sysslar tydligen med musik nu (bandet heter 30 Seconds to Mars, vilket inte låter så lovande.) Han var ack så fin då, men på bilderna i Metro var han så snygg att jag nästan började gråta.

Once in a blue moon

Månen är otrolig ikväll; stor, vit och full (tror jag.) Det är höst nu. Snart är det dags att läsa om Sent i November av Tove Jansson igen. Inledningen, som är en av de vackraste jag vet, förtjänar att uppmärksammas igen:

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.
Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Lugn som ett vandrande träd. Om jag ändå kunde vara det åtminstone ibland.

Min helg har varit fylld av mammabesök (mys och tidiga morgnar) och tre Billie-spelningar. Kvällens spelning var på Glassfabriken och den gick i söndagslugnets tecken. Det var så finstämt att jag blev alldeles vemodig (och kände för att gå hem och citera Tove Jansson.) Bandet lystes endast upp av en röd lampa, ute var det mörkt och tjejen bredvid mig drack chai te som luktade så ljuvligt av kardemumma att doften fortfarande sitter kvar i mina näsborrar.

Nu ska jag ta en dusch, dricka Proviva och kanske hinna med ett avsnitt av En Förlorad Värld. Det skulle vara fint att drömma om en ung Jeremy Irons inatt.

magganochjosefine inc.

Jag varvar ner framför datorn. Kom precis hem från Panora, där Billie har haft releasefest för sin nya skiva och jag har spelat skivor offentligt för första gången på över fyra år. Eftersom jag är den jag är var jag såklart hemskt nervös innan. Men jag gjorde det, låt för låt, och kom ut hel på andra sidan. Och med fina fjärilar i magen. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för dj Maggie.

Action!

Jag blev kär inne i personalrummet nyss. I en skådespelare. Han var med i en grupp på besök från dramatiska teatern och det lyste omkring honom. Han var i min ålder, lång, smal, vacker och med ett varmt leende på läpparna. När han pratade ("Finns det kaffe?") hade han den där speciella skådespelarrösten; klar, tydlig och som gjord för att berätta historier. Själv var jag okammad, röd om kinderna av sömnbrist, full av onödiga ord ("Oj, eh, ja, alla kaffekoppar är visst, typ, inne hos oss") och raka motsatsen till hans lysande uppenbarelse.

Och sen finns bara längtan kvar

Mitt nya söndagsnöje är att vandra omkring i Pildammsparken. Trots att jag bott i Malmö i drygt fyra år har jag fortfarande inte lyckats skapa mig någon riktig överblick av den parken. Nu irrar jag runt i cirklar och hittar hisnande Sagan om Ringen-vyer, romantiska broar, hängbjörkar och ett litet hus som såg ut som såg ut som ett pepparkakshus. Jättefint. Kanske är det mer spännande att inte ha någon överblick.

Igår var jag på fest med en hund och en fotomodell. Inte vardagsmat direkt, men hemskt trevligt. Jag uppskattade särskilt hunden, eftersom hon hade samma ansikte och blick som min hund hade. Efter festen gick vi till vardagsrummet Retro (utan hund.) "Vilket drag", tänkte jag när jag kom in. Ett jazz/hiphop-band hade releasefest och folk stod på borden och dansade. Vi klämde in oss i ett hörn på uteplatsen. Ungefär där gick något snett med min kväll. Mina två kompisar gick hem och jag blev kvar med den enas kompisar. Kände mig meningslös och fullständigt ointressant och gjorde mig beredd att sticka därifrån. Mötte J:s kompis A vid toaletten och bestämde mig för att stanna en stund till. Då, mitt i all hiphopjazz, ljöd plötsligt Some Indulgence med Embassy ur högtalarna och jag kände mig alldeles tillintetgjord och löjligt påmind. Lämnade stället. Råkade dra sönder mitt favorithalsband på vägen hem, som en prick över i:et. Avslutade kvällen med Conan och ostbullar från Donau. It's just the way it is.

The World According to Pablo

www.lejonlinn.com

Så här ser den ut, Billies nya skiva som just nu spelas i min stereo för första gången "på riktigt." Jag har lyssnat på den två gånger i rad och får en liten klump i halsen. Vissa av låtarna har präglat min vardag sedan i våras, vissa är nya och vackra redan efter två lyssningar. Det är en underbar, sorgsen, viktig skiva. Jag är stolt över Billie.

Feminista

B (nej, inte som i Buffy) skickade mig följande länk om Buffy och feminism:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=470468&previousRenderType=3

Right on!

Det är fredag, det är brittsommar och jag missade Billie i P3 eftersom jag spelade king-out på skolgården (under tvång.) Förhoppningsvis har jag spelat in det, så att jag kan uppleva det senare.

Let's pretend we're bunny rabbits

Det här kan låta som något stulet ur en sådan där präktig Barn talar till Gud-bok eller dylikt, men jag svär, det är alldeles sant.

Jag och min kollega A har drama med ettorna. Vi sitter i en ring och gör en övning som går ut på att en elev ska beskriva ett ord och så ska resten gissa vilket ordet är. O har precis beskrivit ordet kudde med att "man kan lägga saker under den." Jag frågar honom vad man kan lägga under den och han svarar blommor, vilket leder oss in på att man kan plocka sju sorters blommor och lägga dem under kudden midsommarnatten - "och vem drömmer man om då?", säger A. H lyser upp i ansiktet, räcker ivrigt upp handen och svarar: "Påskharen!"

Jag och A fattar inte direkt hur fantastiskt roligt detta är, utan A säger: "Nej, det gör man definitivt inte!" Då räcker H upp handen igen, med ett ansiktsuttryck som säger "NU vet jag!", och säger: "Gud!" Då kan inte jag hålla mig längre utan börjar skratta högt (jag har dessutom börjat visualisera hur en dröm om Påskharen skulle se ut.) A börjar också skratta och E räcker upp handen och säger ett självsäkert: "Jesus!" Jag skrattar nu så att jag gråter, Anita håller på att krevera och barnen...tittar på oss med frågande miner. Eftersom vi inte kan sluta börjar H se lite sur ut och säger ett demonstrativt: "Men sluta nu, nu fortsätter vi." Samtidigt håller lille S upp händerna i luften och gör tecknet vi gör i vår klass när det ska vara tyst. Det var pricken över i. Tack och lov skulle vi gå till maten just då, så vi fick lov att bryta lektionen. Jag var alldeles blöt i hela ansiktet efteråt. Så här stor humor upplever man sällan på riktigt.

En helt egen vattenvärld

Jag såg Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou igår - äntligen, får man väl säga. Både Rushmore och The Royal Tenenbaums ligger mig varmt om hjärtat så jag gillade ju Life Aquatic redan innan jag sett den. Jag är sällan kritisk mot saker jag redan bestämt mig för att gilla.

Och Life Aquatic var fin, lågmält rolig och komplett tokig. En medelålderskris kryddad med röda mössor, Bill Murray (respekt), specialtillverkade Adidas, Jeff Goldblum (cool), fantasifiskar, knallpulverpistoler och lite fader/son-bonding. Det var dock först i slutet, när hela besättningen på Zissous båt befinner sig i en (yellow) ubåt och äntligen hittar vad de letat efter, som jag kände det där ordentliga stynget i hjärtat. Med Sigur Ros som ackompanjemang blev plötsligt pojkäventyrssagan allvarlig.

Tala ur skägget

Dan: Please tell me the truth.
Alice: Why?
Dan: Because I'm addicted to it, because...without it we're animals.

Jag älskar Closer. Älskar.

Orsak till nostalgi

Was it really worth going out like that? See I'm moving on and I refuse to turn back. See all of this time, I thought I had somebody down for me. It turns out, you were making a fool of me.

J kom över igår kväll på höga klackar och doppade madeleinekakan i lindblomstéet så att det stänkte om det. "Jag har en låt från Växjö", sa hon och ställde sig och smusslade vid stereon. Plötsligt ljöd klockspelsintrot till It's Not Right (but It's Okay) med Whitney Houston ur högtalarna. Gåshud över hela kroppen.

Växjö, hösten 1999. Jag och J hade precis varit ute och gått runt Knutsgård och löven hade blivit alldeles gula och orange. När vi kom hem lyssnade vi på bibel-skivan, som vi båda fått efter att ha betalat in en blygsam summa pengar för en prenumeration på tidningen med samma namn (som var döende och i behov av prenumeranter no matter what.) Otroligt snyggt omslag av Liselotte Watkins och en fin samling låtar av bland andra Built to Spill, Dot Allison, Pavement, Suede och så Whitney Houston. Vad vi lyssnade på den skivan. Den var en skatt. Och hela det där året, 1999, var bara så överväldigande, på mycket bra sätt och på mycket dåliga sätt.

Låten. Anna Hellsten beskriver det så bra i hej då-numret av Pop (för övrigt en av de bästa recensioner jag läst): It's Not Right (but It's Okay) handlar om känslan som infinner sig efter att chocktillståndet lagt sig, när man lagt tillbaka kniven i kökslådan, när man bränt kärleksbreven och rivit sönder fotografierna, när man skrikit och svurit och hatat och förbannat, när man gråtit så mycket att man svimmat av trötthet. Allt det där är redan gjort, nu är det dags att få tillbaka värdigheten. Precis i det ögonblicket börjar It's Not Right (but It's Okay.) Det är det iskalla lugnets sång.

Den satte standarden för hela kvällen (styrka!) och vi klapprade bort till Retro, där helt plötsligt Billie the Vision spelades på dansgolvet och vi tre nästan svimmade kollektivt. Jag föll för blotta anblicken av en kille med synfel och starka glasögon (fetisch), men han var redan tagen. Retro är perfekt, stort och runt, massvis med bord och fina människor, bra musik och minidansgolv i källaren. Vårt nya vardagsrum, som J säger.

"I don't know"

Jag har kommit på en sak till som förenar Lost in Translation, Garden State och Eternal Sunshine of the Spotless Mind: slutscenerna/sensmoralen. Det slog mig när jag såg om Eternal Sunshine i går natt. Alla tre slutar med ett ärligt och kanske ändå lite hoppfullt "I don't know." Bob viskar något ohörbart i Charlottes öra innan han lämnar henne och Tokyo; Large frågar "So now what?" innan han kysser Sam på flygplatsen; Clementine förklarar för Joel att hon säkert kommer att tröttna på honom och känna sig fångad igen för det är så hon fungerar och han säger "okey" och ler. Den där ovissheten om framtiden. Att man aldrig kan veta. Att man fortsätter ändå. Den är så sympatisk.

Ett exempel på tv-intelligens

Ur Gilmore Girls (det fantastiska avsnittet där värdshuset provöppnas, Luke kysser Lorelei, Dean och Rory har sex och Kirk har nattskräck.)

Utanför Luke's.

Lorelei: I think I'm dating Luke.
Rory: What?!
L: I'm not sure, it's just a possibility, I could be wrong.
R: How?! When?!
L: Well, I went with him to his sister's wedding and it was really nice, we had a really good time, we laughed, we ate and we danced...
R: Danced how?
L: We pop locked*.
R: Was it a fast dance, a slow dance, a group dance...
L: Slow dance, what's a group dance?!
R: The hustle, the horah...
L: No hustle, no horah, it was a slow dance, Luke can waltz!
R: Luke can waltz?!
L: Luke can waltz..!
R: Look how you just said "Luke can waltz."!
L: What?! I'm just sayin', I'm surprised that Luke can waltz.
R: That sounded more like, "I'm surprised that I still have my clothes on!"

Åh, livskvalitet! Jag älskar rappt prat, snabbtänkthet och sarkasm, även om det är fiktivt. Verkligheten slår ju aldrig dikten ändå.



*Pop locking is a kind of breakdancing. It is when you "pop" out your muscles (i.e. tense them up really quickly) and your lock out your joints. It is like doing the robot, the arm wave, or any other number of moves.

Arbetsflykt

B skrev att hon planerar att se om Lost in Translation och Garden State till helgen och jag blev så sugen på att se om Eternal Sunshine of the Spotless Mind. De tre hör samman för mig, som en trilogi. Tre unga och begåvade regissörer, som har gjort tre vemodigt vardagsvackra och lågmälda filmer om allt som är viktigt i livet, med världens bästa skådespelare, världens bästa stämning och fantastisk musik som en viktig del av berättandet. I min DVD-hylla står de tre tätt tillsammans.

We are the champions

Jag följde med C till Vinylbaren ikväll, där det var premiärlyssning på Franz Ferdinands nya skiva. Den lät bra. Gillar verkligen nya singeln. Vi var dock mest där för att tävla i popquizet. Vi kunde de flesta frågorna, men fuskade en aning - C ringde sin kompis E för att ta reda på vem som uppfann vinylsingeln och jag ringde N för att kolla upp en Pink Floyd-skiva. Sedan åt vi en tallrik nachos med smält ost (så gott; hädanefter ska jag svara "nachos med smält ost och guacamole" när barnen frågar efter min favoriträtt) medan vi väntade på att vinnarna skulle annonseras. Det visade sig att vi hade alla rätt och jag blev uppropad som tredje person och C som fjärde. Vid prisbordet drabbades jag tyvärr av en blackout och valde en skiva av någon okänd grupp som jag i efterhand misstänker är dansk. Inte så hett, antagligen. C var lite mer alert (hon har vunnit en gång tidigare) och fick tag i nya Franz Ferdinand.
Nu ska vi förnya våra Sonic-prenumerationer för att hålla oss uppdaterade och jag ska träna upp min uppfattningsförmåga så att även jag väljer ett bra pris nästa gång.

PR

Fredagen den 7 oktober ska man stiga upp tidigt och lyssna på Morgonpasset i P3. Då får man nämligen höra Billie the Vision and the Dancers (se länk t h) spela och prata med Anders och Måns. Det är stort - alla måste lyssna.

En ace CD

Här är den ultimata dans-skivan jag skulle ha bränt till J:s fest igår om jag hade haft en CD-brännare (jag vet, stenåldern kan börja):

1. Le Sport - Tell No One about Tonight (Mont Ventoux remix)
2. B 52's - Summer of Love
3. Vapnet - Kalla Mig
4. Kings of Convenience - I'd Rather Dance with You than Talk with You
5. Phoenix - If I ever Feel Better (DJ Kicks-remix)
6. Radio Dept. - I don't Need Love I've got my Band
7. New Order - True Faith
8. Embassy - Some Indulgence
9. Robyn - Who's that Girl?
10. The Knife - Heartbeats
11. The Cure - Just like Heaven
12. The Postal Service - Such Great Heights
13. Mauro Scocco - Sarah

Perfektion. Jag tycker att jag förtjänar beröm, faktiskt.

So this is good bye?

Klockan är 14.00 fredag eftermiddag och jag är inte på jobbet. Jag har tagit semester idag och sitter istället på mitt anonyma favoritcafé och dricker gott kaffe. Jag vaknade idag med en överväldigande känsla av sorgsen sommarnostalgi. Inte sommarnostalgi som i en längtan efter stranden och bara ben (jag vill ha kappa och stövlar nu), utan efter våra utekvällar. Precis som för två somrar sedan var våra utekvällar denna sommar pur livsglädje – och sådan är ju mycket ovanlig. Fantastisk musik – Kings of Convenience, Phoenix (oh my God, det oväntade Too Young-ögonblicket på Crush!), Kylie, Le Sport, My Favorite…- och manisk dans till fem på morgonen. Eftersom B bara bor här på sommaren nu för tiden blev varje kväll så intensiv och viktig, för man visste att tiden var så begränsad.

Jag tror att min nostalgi egentligen började redan igår, när jag skickade ett avskeds-sms till någon jag inte trodde att jag skulle behöva ta avsked av så snart. Men det är ju inte upp till mig att bestämma. Jag hade fasat för detta sms i en vecka, så när det väl var skickat gick luften ur mig. Hans svar gav mig dock en känsla av efterlängtat lugn.

Jag hade annars en tuff dag igår, då jag var på jobbet mellan 8 och 20.30 (förutom en kort rast på stan då jag köpte hårvårdsprodukter för över 300 spänn – jag spenderar alltid när jag känner mig lättad) eftersom vi hade föräldramöte på kvällen. Trots både kaffe och cola kände jag mig jämnad med marken när jag äntligen kom hem vid 21. Tittade på Chasing Amy och kollapsade sedan vid 23.30 – och jag som hade tänkt vara uppe sent eftersom jag har semester idag.
I alla fall, här sitter jag nu på mitt café och skriver nonsens och känner sommaren i kroppen. Jag ska snart gå och köpa Le Sport-EP:n, som en hyllning till våra utekvällar och stunderna av ren livsglädje. Sedan ska jag lyssna på Tell No One About Tonight och uh-uh-uh-Embassy-låten tills jag däckar.

Snygghet

Ibland när jag känner mig tråkig och ful och menlös önskar jag att jag vore agent Sydney Bristow (a k a Jennifer Garner) i Alias. Jag låtsas att jag ser lika tuff och självklar ut som hon gör när hon kommer gående med bestämda steg och mord i blicken. Jag kan inte se mig mätt på hennes fantastiska, atletiska kropp, hennes blanka hår, hennes otroligt vackra ansikte och hennes superhjälte-moves. Hon är något av det snyggaste och tuffaste jag vet. Och så är ju Alias en riktigt bra serie också.

Try, Try, Try

De (killar) är så olika tjejer och faktiskt ofta underbegåvade och utan förmåga att kommunicera på riktigt. Jag kan inte komma på en enda kille som är så bra som tjejer.

Jag hittade ett gammalt vykort från min kompis C i London när jag läste en av mina gamla dagböcker nyss. Kortet är datumstämplat 2001-07-29, men citatet ovan är ju ständigt aktuellt. Något att tänka på, bära med sig och påminna sig om, om och om igen. Big hade fattat det i näst sista avsnittet av Sex and the City, när han erkände för Carries kompisar att han gjort allt fel med Carrie och att han nu förstått att han verkligen ville ha henne. You three know her better than anyone. You're the loves of her life. And a guy is just lucky to come in fourth.

Igår lyssnade jag på Some Indulgence med Embassy och blev mest frustrerad av stönen och arg och ledsen för att jag inte fick dansa just då. Jag saknar att dansa. Det är fyra veckor sedan sist.

Idag har jag återupptäckt Smashing Pumpkins sista skiva, Machina/The Machines of God. Jag är en av de få i världen som tycker att det är deras bästa skiva (efter Adore då, givetvis.) Stand Inside Your Love och Try, Try, Try är pur skönhet.

Ikväll ska jag se om två av mina favoritfilmer, Kissing Jessica Stein (förlagsvärld och ett försök till lesbisk kärlek i New York) och The Station Agent (helt vanliga udda existenser på vischan i New Jersey.) Shalom.

I don't need love I've got my band

Det är lördag kväll, fullmånen lyser över Karlskronaplan och jag är lite lätt rusig efter att ha ätit en halv lax, potatis, hummersås och druckit ett glas vin och en jättestor mojito på Restaurant Möllan. De är ju kända för sina stora portioner så "en halv lax" är faktiskt ingen stor överdrift. Paret vid bordet bredvid hade en halv oxe var på sina tallrikar. Eftersom min skolas vegetariska mat oftast är en ofrivillig bantningskur och eftersom jag knappt aldrig lagar något annat än sojakorv med bröd, pasta med någon sås eller böngryta med ris (och äter jäkligt mycket nötter däremellan), är jag tacksam för varje gång jag får i mig ett riktigt mål mat.

Idag vaknade jag annars upp med huvudvärk och kunde inte fatta att det redan är lördag igen. Gick en sväng på stan, förbannade utbudet på jeans, köpte en topp för 69 spänn på H&M, en jättefin petrol-blågrön dagbok (Bookbinders design) på Hamrelius och Embassys (ganska) nya singel. Jag gillar stönen mycket. Sexy singel.

Igår kväll var jag, J och M på Canarie Records kalas på Café Barbro. Ett spöke från förr spelade lite oväntat sin musik, men jag var självklart där för att se Billie. De spelade sist och det var precis lika roligt som alltid att se dem. Jag kan aldrig höra mig mätt på A Man from Argentina, bara introt får mig att vilja gråta. Jackson Five from a car stereo singing I want you back, want you back...Jag lyssnar på den varje dag.

Men nu lyssnar jag på Radio Dept:s Pulling our Weight-EP. De är nog faktiskt ett av världens bästa band. Jag ska tillbringa resten av kvällen med mig själv, fundera på varför saker har blivit som de är den senaste tiden och kanske unna mig att vara lite låg.

Till sist en namn-anekdot:
Sexårig flicka från en annan avdelning (kompis med några av mina elever) kommer fram till mig på rasten och frågar:
-Vad heter du?
-Maggan.
-(Paus.) Kan man inte kalla dig Margareta?

Mitt otympliga namn har blivit ett smeknamn.

And when she talked about the fall...

Jag hörde på tv i måndags att det skulle bli höst igår (onsdag.) Jodå, det regnade för första gången på länge, men särskilt kallt var det inte. Jag kände ändå ett sug efter att börja klä mig i svart igen efter sommarens pastellfärgade turné, så idag klädde jag på mig svart skepparkavaj, svart- och grårandig tröja, kort svart manchesterkjol, svarta tunna strumpbyxor och svart-och vitrutiga tygskor. Och jäklar vad kallt det är; mina ben är som två isglassar och händerna är kalla som på vintern - men eftersom jag fått höra att jag är fin idag (det är tydligen fortfarande väldigt ovant att se mig i kjol), får jag låtsas som ingenting. (Det är i och för sig väldigt läraraktigt att klä sig praktiskt, så detta får bli ännu en av mina tysta protester som ingen annan än jag själv märker av.)

Slutligen måste jag bara säga att gårdagens O.C.-avsnitt var lysande. Jag tycker annars att den serien tappat stinget, men igår - det var bitvis Gilmore Girls-klass på det hela! Seth Cohen! Hela hans uppenbarelse är ju mycket fin, men hans komiska talang är nästan ännu bättre. Seth som Spiderman, Seth lyssnar på Boys II Men under täcket, Seth tror inte sina ögon när han inser att Marissa och Alex har ett förhållande...och så någon sorts cover-version av Champagne Supernova (som jag älskar) mitt i alltihopa. Underbart.

Freak out

Det är två luftballonger på himlen utanför mitt fönster - så fint. Fastän alla mina fobier förbjuder mig från att sätta min fot i en luftballong representerar den frihet för mig.

Idag har jag varit hemma från jobbet. Man kan inte börja dagen med magont, kallsvettningar, hjärtklappning och gråten i halsen och sedan gå till jobbet som om ingenting har hänt, det går bara inte. Så jag lade mig och hoppades sova bort det onda, vaknade igen vid 11, läste om viktiga delar av (you guessed it) The Wonder Spot och började sakta om min dag. Som vanligt kan jag inte undkomma det dåliga samvetet över att missa en arbetsdag. En missad dag är allt som krävs för att jag ska börja oroa mig för att tappa kontrollen och vips så är steget inte långt från drogmissbruk och socialbidrag. Jag måste vara uppfostrad av Martin Luther.

Såg lite av riksdagens öppnande (Victoria hade tanthatt men såg i övrigt snygg ut), Falcon Crest (Cole var jättesnygg, det tyckte jag nog inte när jag var liten) och Buffy (så skönt med lite Xander/Giles/Willow-sarkasm en dag som denna.)

Nu ska jag försöka att inte skåda för långt in i min navel.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, sista delen (tror jag)

Even knowing this, I lay in bed that night going over everything I had said and done, trying to place the moment when I'd lost him.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 4

Then our teacher stood up. She was wiry with muscles and had long, thick, auburn hair. Her name was Maureen and she was the kind of fifty that made getting older seem like a reward instead of a punishment for living. She spoke with a Midwestern accent and said "you guys", like a camp counselor; meanwhile, you could tell how smart she was.
Her teaching style, she confessed, was loosey-goosey and had become even more so since she'd adopted a three-year-old insomniac from Vietnam. If we wanted serious instruction, she said, she'd give us the name of another instructor. She seemed to know exactly who she was, and this made me want to copy her.

Lördag kväll

Jag lyssnar igenom alla de bästa låtarna på min nästan kompletta Red House Painters-samling. Medicine Bottle, Katy Song, Have You Forgotten?, Grace Cathedral Park, Song for a Blue Guitar, All Mixed Up...oj, oj, valium utan biverkningar.

Igår hade jag ett sammanbrott och var nära att explodera. Tack och lov landade jag när M och J kom över och vårdade mig lite grand.

Idag har jag varit lite lullig i huvudet (drabbas alltid av mental istid och sömnighet efter ett sammanbrott) och gått en sväng på stan. Mötte en före detta elev som nu går i sexan utanför Espresso House. Hon sa: "Du passar in på Espresso House, tycker jag. Det är nog din frisyr." Jag förstod inte riktigt vad hon menade, men tyckte ändå att det var en kul grej att säga. En del människor har hockeyfrilla, jag har Espresso House-frilla.

Det som flyter genom mina ådror

Så, nu har även jag fattat att Kalla Mig med Vapnet är VÄRLDENS BÄSTA LÅT JUST NU*. Jag ska strax köra lite frigörande dans till den i vardagsrummet.

Så simpel som jag är
kan jag inte förstå
hur jag ska bära mig åt
för allt blir så uppenbart
för allt blir så fel
och hur du ser på mig
stämmer ganska bra
med hur jag ser på mig.

Så kalla mig cp
kalla mig bög
det kanske är fel
men en bra metafor
för hur jag ser på mig.


(Fler: Pulling My Weight - The Radio Dept., A Man From Argentina - Billie the Vision, Sarah - Mauro Scocco, Mannen i den Vita Hatten (16 År Senare) - Kent, Who's That Girl? - Robyn, Summer of Love - The B 52's, Too Young - Phoenix.

Kom ihåg:

De säger att hon lever ensam och kanske vill hon ha det så,
men om hon lärde känna mig, skulle det ändra nåt då?
- Mauro Scocco, Sarah

Oh rainfalls and hard times coming they won't leave me tonight, I wish I knew what I was doing, just do let this spirit survive.
- Phoenix, Too Young

Good girls are pretty, like all the time. I'm just pretty some of the time. Good girls are happy and satisfied. I won't stop asking until i die.

Good girls are sexy, like every day, I'm only sexy when i say it's ok.
- Robyn, Who's that Girl?

Tomatbad

Det är ganska mycket ketchupeffekt över mitt liv just nu. Först år av i princip ingenting och nu håller jag helt plötsligt på att drunkna i ketchup. Det känns mycket ovant och jag vet inte vad jag tycker om det. Men jag försöker ta ett andetag i taget och inte tänka på mer än just nu.

Min måndag har varit helt okej. Jag och A var båda slitna och hade inte planerat vår dramalektion. Det hela mynnade ut i fri dans till Timbuktus senaste, som vi hittade i 3-4:ornas klassrum. Det kändes fint att smyga in lite samhällskritik i skolan en måndagseftermiddag.

SVT spelar in en novellfilm på min gata. Avspärrningstejp, ett bord med frukt och förfriskningar och en kille med head-set. Äntligen lite New York City-känsla i Malmö!

Nu ska jag skölja av mig med Billie, Håkan Hellströms senaste som jag helt oväntat älskar och så Sarah med Mauro Scocco.

Små frön

Vi har tolv nya sexåringar i vår klass nu. Sexåringar är fascinerande små väsen, en helt egen art. Vissa är översociala, vissa tycks befinna sig i en annan värld. Sjuåringar känns plötsligt så stora i jämförelse!

Detta fascinerar mig med sexåringar:

Vad de kallar mig. Några kallar mig ”Margareeeta.” Det är väldigt sött, särskilt eftersom nästan inga vuxna kallar mig det mer än mamma och min chef ibland. Jag har förklarat att de får välja om de vill kalla mig Margareta eller Maggan (Maggis och Maggie har också förekommit) och trodde att alla skulle välja den enklaste vägen, men icke. ”Margareeeta” med liten röst it is.

Deras känsla för rättvisa/orättvisa. Upprörda miner, stora förskräckta ögon. ”Margareeeta, han håller nyckelpigan så hårt i handen att den dör! Tänk om du var en nyckelpiga som var jätteliten och någon jättestor kom och stängde in dig i sin hand, då skulle du gråta och sakna din mamma och pappa.”

Förmågan att säga helt ovidkommande saker i oväntade sammanhang. ”Man får inte äta lego.”

Pokerfejset. Vissa är idel leenden, vissa rör inte en muskel i ansiktet. Liten pojke som liknar en hob står framför mig på skolgården. Min kollega (som har honom i sin klass) presenterar oss för varandra. ”Det här är Maggan, hon jobbar på Josefina och hon tycker att du är jättesöt.” Jag fingrar lite på hans lockar. Han tittar på mig med tom blick, rör inte en min, vänder sig om och går. Stencool.

En liten hand. Man står där och pratar med någon och känner plötsligt en liten hand i sin hand. Undrar varför vissa plötsligt vill hålla en än så länge okänd människa i handen? Det där trevande närhetsbehovet. Oslagbart, faktiskt.

Vardag

Skollunchens vegetariska alternativ var idag varm mjölk med kokta morötter i. Man kallade det Guldsoppa. Ett försök att få det att låta finare än det är, som när man säger lokalvårdare om städare.

And hey I like this tune

Efter en veckas arbete, för lite sömn på grund av ”jag vill inte behöva lägga mig tidigt”-trots och en skum förkylningskänsla i näsa och ögon kan man ju tänka sig att jag stannade hemma fredag kväll och lade mig tidigt. Så var det inte. Grundade med en Jens Lekman-konsert på Malmöfestivalen och blev lite förälskad i trummisen – hon stod upp och trummade och såg så säker och sval ut. Efter konserten cyklade jag hem till B:s systers lägenhet och drack lite Fun Light och martini (gissa själv hur gott det var.) Stack vidare till KB och en ny klubb där som chockerade med att spela The Boy is Mine, TVÅ Postal Service-låtar, Kings of Convenience, Kylie och en massa annat som gjorde mig hög och otroligt dansant. Sedan spelade The Tough Alliance som jag inte kan låta bli att gilla trots att de är stöddiga. Sist jag såg dem drack de champagne på scenen med sina kompisar och betedde sig som fjortonåriga helgfyllon. Igår var de mycket mer proffsiga och levererade en snygg femtonminuterskonsert iklädda de obligatoriska vita linnena och over size-jackorna.

Jag tror att jag hade på mig en magisk tröja igår, för saker och ting gick bättre än vanligt. Den är gul med Superman och Lois-tryck i regnbågsfärgad metallic. Jag har haft en annan magisk tröja. Den var grön med märkliga vita mönster. Jag använder den nästan aldrig längre, men den ligger i min garderob och påminner om en fin tid.

Efter KB hade jag ett bra samtal utanför Donau och hamnade inte i säng förrän vid 5.30. Ungefär samma tid som jag steg upp samma morgon. Det väljer jag att ignorera.

Ikväll ska jag ligga på soffan och titta på Sideways.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 3

My grandmother was annoyed that we'd gone to the exhibit first and annoyed that we'd arrived late; my grandmother was annoyed because annoyed was her resting state. /.../
When I handed her the bouquet her eyes widened, which made me feel bad for not giving her flowers more often. She asked my mother what they were called.
"Chrysanthemums", my mother said. "Mums."
"That's right", my grandmother said. "I've never liked mums." She stuffed the paper into the garbage, complaining about how much waste there was in the world today.
The bad feeling was coming on, so I said, "I was going to get roses, but Jack thought you'd like mums better."
My mother and Jack turned to me, but I kept my eyes on my grandmother.
"Roses are too expensive", she said, cutting the stems.
"What flowers do you like?", I asked.
She said that all flowers were too expensive.
"Let's say all flowers cost a penny", I said, "Then what would your favorites be?"
"A penny?", she said.
"Okay", I said. "Fifty cents."
"I do like roses", she said.
"I told you!" I said to Jack. "What color?"
"Yellow", she said.
"I knew it!"
"Little ones", she said. "Sweetheart roses."
"Good", I said. "Next time we'll bring little yellow roses."
"No", she said. "They're too expensive."

Måndag på riktigt

Back to life, back to reality, som det ju heter. Första arbetsdagen och jag förvånade mig själv med att sova mer än fyra timmar inatt. Steg upp i god tid för att hinna duscha och räta ut håret med min nya plattång. Det funkade ganska bra tills jag insåg att jag skulle börja jobba om tio minuter. Slängde mig på cykeln, blev sådär kallsvettig som man bara blir när man cyklar på morgonen och anlände till skolan med av svetten och vinden vågigt hår. Nåja. Blev nedbrottad på golvet av våldsamma kramar från några elever. De är starkare än man tror, de små liven. Naturligtvis återvände solen och värmen min första arbetsdag, vilket jag tackar för; många barn inomhus utan struktur = kaos. Tack för att Slottsparken ligger bredvid skolan. I eftermiddags kröp L, en av mina favoriter, upp i mitt knä och kramades och pratade en lång stund. Jag blev positivt förvånad, eftersom hon är ganska försiktig med närhet annars. Det var verkligen fint, eftersom hon inte är någon kram-posör, som en del barn ju är. Hon är sju år och börjar ettan nästa vecka. Jag ser fram emot att se henne i skolbänken.

Jo, det var en helt okej dag.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 2

I let myself into Josh's apartment. I was a little drunk. I stood in the hall waiting for the bathroom for a long time before I figured out that the door was just closed and no one was inside.
When I got into bed beside Josh, I put my arms through his and kissed the back of his neck.
"You smell like a bar", he said.
I thought, "You smell like a library." But I wanted to have sex right then, so I said, "You smell like a poem."

Erlend!

Jag tror jag svimmar. Billie the Vision spelade på Emmabodafestivalens frukostscen idag och efteråt hade Erlend Oye (Kings of Convenience) kommit fram och berömt deras musik och pratat i flera timmar! Erlend Oye! Senast igår, när den fine dj:n på Crush spelade I'd Rather Dance With You, tänkte jag på hur underbar denna man är. Erlend Oye! Tur att jag inte var där, för jag hade antingen friat eller drabbats av grav tunghäfta.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 1

Everything this afternoon calls forth my my faults and flaws, all the reasons why this man I want doesn't want me, and those reasons call up more reasons.
When Matthew and Dena go swimming in the lake, I ask myself why I've never learned to swim or skate or draw or sing or play the piano. I'm lazy; I lack discipline; I have no patience. I can't think of a single skill I've mastered or a single talent I have. I barely have a job, let alone a career.
When Dena walks along the shore in her black slippers, seeming not to care how she looks, I think I care too much, and I'm not pretty enough.
When she lies down and picks up her book on Robert Moses and New York, I realize that I don't know anything about the history of New York or the history of the United States or the history of anywhere, modern or ancient; I have no grasp of geography; I don't even really know what physics is. All this contributes to my overall lack of substence.

Conan barberaren

Han är född 1963. Han är lång och har ett mycket fascinerande albinoutseende. Han har gått på Harvard! (Ivy League-universitet är som porr för mig. Jag fattar absolut Rory och Lorelei Gilmores hang-up på Harvard i de första säsongerna av Gilmore Girls. Jag kan dagdrömma om Stanford, Yale, Berkeley, Brown, Columbia...) Han får fram det bästa hos sina gäster och kan göra något så tråkigt som en banktjänsteman intressant. Han är aldrig dryg som Letterman. Han visar klipp från Walker Texas Ranger. Han är skitbra på att imitera folk, till exempel Donald Trump och Star Wars-nördar. Han är osannolikt snabbtänkt.

Han är the man.

Lyxlir

Billie spelade på Metro igår och jag och J var där i god tid och åt en god och ganska dyr middag som de arbetslösa lyxlirare vi ju är. Jag är så tacksam för varje gång jag får äta riktig mat och slipper laga den själv. (Den blir inte riktig när jag lagar den själv. Det är alltid något som fattas.) Det var bra stämning på Metro. C var nere i Skåne och kom förbi och pratade lite med mig. Jag fick en dvd med några av hans nya kortfilmer på, där han själv spelar medlem i ett 80-talsband. Det kan bli spännande att se.

Billie var givetvis fantastiska. Jag och J satt i princip så nära scenen man kan komma (eller scen och scen; området där de hade flyttat bort borden för att få plats med bandet) vid ett bord med några andra ex-studenter från Växjö universitet. L verkade vara i sitt esse och det var så fint att få höra de nya låtarna live, särskilt The happiest girl in the world/A man from Argentina eller vad den nu kommer att få för namn när skivan är klar.

Efter ännu en natt då sömnen vägrade infinna sig förrän vid tre-halv fyra, svider mina ögon lite grand. Idag ska jag bara tvätta, dregla över kläder i nya ELLE, kolla på inspelade Mordkommissionen och Buffy samt läsa Wonder Spot, som är precis så bra som jag aldrig hade vågat tro.

A pink elephant in the room

Jag och B var och åt på mitt nya favoritcafé på gågatan idag. Jag vet inte vad det heter, kom jag på nu. Det ser ut som ett typiskt urbant coffee house men har det godaste kaffet i stan, otroligt stora kakor, bra utblick över förbipasseranden och en skönt anonym känsla. Idag fick man även höra lite Mazzy Star.

När B skulle bege sig till jobbet satt jag kvar med mitt kaffe en stund och tittade på folk i allmänhet och den söte killen som försökte värva folk till Greenpeace i synnerhet. Folk log, skakade på huvudena och såg ut som om de ville försvinna när han närmade sig dem med ett snällt leende. Plötsligt dök en kvinna med en jättestor ödla i famnen upp. Jag menar STOR, minst en halv meter lång. Jag vet inte vad det var för sort, men den såg urtida ut och stack verkligen ut i denna stad som i husdjursväg mest består av kamphundar och chihahuahuor. Hon vaggade den som en baby och jag tänkte att det var något av det konstigaste jag har sett. Så fastnade plötsligt ödlan med ena foten i hennes hår och hon höll upp den över huvudet och såg lite lätt skärrad ut. En liten folksamling bildades runt henne, en kvinna hjälpte henne att få loss ödlefoten och mitt i samlingen stod Greenpeacekillen och såg lika road ut som jag kände mig.

På vägen hem mötte jag Marcus Birro.

Där det hände

Hela augusti månads beräknade sammanlagda nederbörd måste ha fallit över Malmö igår kväll när The Ark avslutade Where the Action is i Slottsparken. Jag förväntade mig rubriker som Syndaflod i Malmö igår kväll när jag satte på text-tv i förmiddags, men icke. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit blötare utanför duschen eller badet än jag var igår. Mina tre tröjor plus jacka är fortfarande tunga av väta. Komiskt nog gick jag och köpte mig ett par gummistövlar innan festivalen igår, så det enda stället jag var torr på var om fötterna. Man måste vara tacksam för det lilla.

Det var den blötaste kvällen jag kan minnas, men nog om det nu. Det var nämligen samtidigt en mycket fin kväll. Moneybrother är ju alltid ett stort nöje, Håkan är, för att citera min mamma "så söt så att man kan dö" och The Ark, insåg jag halvtimmen innan de skulle gå på scen, har jag längtat efter.

Livet handlar ju om ögonblicken, eller hur? Här är gårdagens mest minnesvärda stunder:

*När jag och B kom cyklande i regnet genom Slottsträdgården, hörde musik, sa till varandra ”det är väl inte Håkan som har börjat?”, för att i nästa sekund höra publiken skalla ”Håkan! Håkan! Håkan!, för att i nästa sekund mötas av ett staket och en vakt som säger att vi inte kan komma in den vägen utan måste cykla runt hela borgen för att komma in och det gjorde vi, med Håkan sjungandes på avstånd och regnet i ögonen. Vi blev nostalgiska över detta redan under kvällens gång.

*När Moneybrother kom ut på scen iklädda svarta kostymer (förutom Anders, som hade andra svarta kläder.) Så stiligt. En påminnelse om att trots att jag har lallat runt i pasteller i sommar och älskar nästan alla färger, så är svart den bästa färgen.

*Anders krulliga hår.

*Att sjunga med i hits som They're Building Walls Around Us, Kom Igen Lena!, Reconsider Me etc.

*När regnet ökade i styrka och blev nästan övernaturligt ihållande precis innan The Ark skulle in på scen. Det kändes som ett tecken på att något stort skulle hända och det var ungefär då jag, som annars brukar vara spänd och tjurig i regnsammanhang, gick över vansinnets gräns, släppte alla hämningar, fällde ner paraplyet, gick långt fram och lät mig bli blöt, blötare, blötast.

*Hela Ark-konserten. Ola svassade runt på scenen i sina vita hot pants och heavy make up och berättade: "Jag gick nerför Föreningsgatan en dag när någon vevade ner rutan och skrek Echo, echo, bögjävel! Är det inte fint när man får sådan kontakt med sina medmänniskor?" Och så drog de igång med Echo Chamber. Underbart. Bästa sättet att hantera trångsynta idioter är ju att spela på det som irriterar dem mest: fjollighet. Senare fick vi höra ett av mina favoritanthems It Takes A Fool To Remain Sane, någonstans i mitten bytte Ola om till svarta byxor, hängslen över bar överkropp och stora svarta vingar. Och hela konserten avslutades med Calleth You, Cometh I, som är makalöst vemodig, blåssektionen i Moneybrother kom ut på scen och spelade med, och Ola avslutade med att säga "vi försvinner härifrån imorgon men vi ses i kön på Konsum på måndag!"

Och regnet fortsatte att falla.

The Wonder Spot

Jag kan nästan inte tro att det är sant. Ända sedan jag läste Flickornas Handbok i Jakt och Fiske för första gången sommaren 1999 har jag hoppats på en ny bok från Melissa Bank. Men det har varit knäpptyst (förutom en underbar novell i Nick Hornbys samling Speaking with the Angel.) Så bläddrade jag igenom nyaste USA-numret av In STyle och där, på en sida med glättiga boktips inför semestern, fanns den: The Wonder Spot. En ny roman av Melissa Bank, som släpptes nu i juli i USA. Och nu, tack vare underbara internet, är den på väg hem till mig.

Jag ÄLSKAR 100-tals böcker, men bara två är jag och har format mig så mycket. Om någon skulle fråga mig : "Vem är du?" (händer ofta...) skulle jag inte svara, bara räcka fram (you guessed it) Flickornas Handbok... och Den Hemliga Historien. Nu ska jag få läsa något alldeles nytt från en författare jag älskar. Nej, jag kan nästan inte tro det.

Oh Joy!

The end of the weekend

Efter två nätters kortvarig sömn och en dag i solen känner jag mig lite lätt bortkopplad i skallen. Dock på ett ganska behagligt sätt, eftersom jag haft en trevlig helg. I fredag var jag och B och S och ett litet gäng till på Crush, som verkligen klippt sig och skaffat ett jobb i mina ögon. Nästan direkt när vi kom ut på dansgolvet ljöd Too Young med Phoenix ur högtalarna och jag och B trodde knappt våra öron. Lost in Translation, just like that! Sedan stannade vi på dansgolvet ända till halv fem, då det kändes som att våra ben plötsligt blev spagetti. Attraktiva killen och hans kompis dansade som vanligt bredvid mig och B. Det är en snart 4-årig tradition.

Igår kom J över med några nya Billie-låtar som jag inte kunnat sluta lyssna på sedan dess. Sedan gick vi till stan och hon köpte klackskor (foxy) och på kvällen var vi på tonårsfest tills mitt huvud sa stopp.

Idag har det varit perfekt sommarväder. Söndagsfika, en fin gammal tradition som grundades i Växjö och som bytt medlemmar under åren, men är lika trevlig fortfarande.

Om två veckor börjar jag jobba. Då kan det se ut såhär:
















Om någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle leda gympalektioner som vuxen hade jag sagt: not a chance, Lance. Notera klädseln: manchesterbrallor och tröja. En tyst protest, kan man säga.

Harry Potter and the Goblet of Fire

För att lindra Harry Potter-abstinensen lite: ett promofoto från Harry Potter and the Goblet of Fire, som kommer i höst. Visst, filmerna går inte att jämföra med böckerna, men Ralph Fiennes ska spela Voldemort, Jarvis Cocker ska spela häxa (!) och bilden är mycket vacker. Magisk, skulle man kunna säga.

(bilden kommer från www.veritaserum.com)